Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kloakbrunn - Kloakdjur - Kloakvatten - Kloantit, vit nickelmalm - Kloapor, ekorrapor - Kloasma - Kloasongvägg - Klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOAKDJUR
behov kunna avlägsnas; numera ersatt av
inspek-tionsbrunn på avloppsledning*.
Kloakdjur, ordn. Monotre’mata, bilda en
underklass av däggdjuren och omfatta några få
primitiva former, vilka ehuru i vissa avseenden starkt
specialiserade dock uppvisa många från övriga
däggdjur avvikande men för lägre ryggradsdjur,
framför allt kräldjur, utmärkande drag. De ha
sålunda kloak (se Kloak 2) och lägga av hornartat
skal omgivna, ovala, c:a 15 mm långa ägg. I
skul-dergördeln finnes jämte nyckelben ett kraftigt
utbildat korpben. Ytteröra saknas, den relativt låga
kroppstemp. är ej fullt konstant, och i den honliga
könsapparaten producerar blott v. sidans äggstock
utvecklingsdugliga ägg. Trots detta måste k.
anses som verkliga däggdjur. Huden är beklädd med
hår, hos myrpiggsvinet även med taggar, och på
buksidan ligga i huden talrika körtlar, som
avsöndra en mjölkliknande vätska, som ungen slickar
i sig. I mots. till förhållandena hos övriga
däggdjur mynna mjölkkörtlarna skilda från varandra
på särskilda körtelfält el., ss. hos myrpiggsvinet, i
den här förekommande yngelpungen. Med hjälp
av en stark hudmuskel kunna k. rulla sig samman.
I käkarna, som hos de fullbildade djuren äro
överdragna med en hornslida, saknas tänder, ehuru
sådana anläggas hos embryot och hos näbbdjuret
även utvecklas (mjölktänder). Vid bäckenets
framkant sitta två pungben fästade och på bakfotens
insida en med hornslida klädd sporre, på vilken en
för k. karakteristisk körtel mynnar. Utmärkande
för k. är även, att magen har skiktat epitel och
saknar körtlar. K. omfatta två fam., näbbdjur*
och myrpiggsvin*, och tillhöra den
australiska regionen. — Fossila k. äro kända blott
från kvartära lager och kasta icke något ljus över
gruppens utvecklingshistoria. De anses dock
härstamma från Multitubercula’ta. H.Bn.
Kloakvatten, se Avloppsvatten.
Kloanti’t, vit nickelmalm, miner., mineral,
NiAs2, mycket lik motsvarande koboltförening, med
vilken den förekommer tillsamman. K. finnes bl.a.
i Erzgebirge och Harz.
Kloapor, ekorrapor, HapaVidae, en fam.
omfattande de lägst stående brednäsaporna,
ekorr-stora former med rundat huvud, stora, ofta med
Vita silkesapor (av fam. kloapor).
tofsar försedda öron, lång, yvig, i olika färger
bandad och aldrig till griporgan utbildad svans
samt silkeslen päls. Fingrar och tår äro med
undantag av den motsättbara och med platt nage.
försedda stortån, utrustade med smala, klolika
naglar. K. äro utpräglade trädformer, som flockvis
leva i tropiska Sydamerikas skogar. Födan utgöres
av frön, insekter och smärre ryggradsdjur. De
hållas ofta i fångenskap. Fam. omfattar 26 arter.
Mest känd är den vita silkesapan, Ha’pale
jacchus, vars päls är färgad i svart och rostgult.
En pannfläck och örontofsarna äro vita.
Dvärg-spindelapan, H. pygmaè’a, är med en längd av
30 cm, varav hälften kommer på svansen, den
minsta apan. H.Bn.
Kloas’ma (chloasma) kallades förr varje större
hudpigmentfläck (leverfläck); numera förstås med
k. sådana pigmentfläckar, som uppträda vid
havandeskap, sjukdomar i kvinnliga genitalorganen
samt vid vissa tärande sjukdomar. Jfr
Födelsemärke.
Kloasongvägg [-åp’-], dets. som cloison*.
Klocka (mlat. eloe[c]a, mhty. glogge, trol. av
fhty. klochon, slå, anslå). 1) Ringklocka, en
omvänd, djup (stundom halvklotformig) metallskål,
avsedd att frambringa ton. K. gjutas i regel av
en legering av koppar (78—82 %) och tenn (22
—18%), klockmetall el. klockbrons; inblandning
av silver el. andra metaller har försämrande
inverkan på klangen. Även av gjutjärn och gjutstål
ha k. framställts. Dessa kunna dock ej likställas
med k. av brons. — Ljudet uppstår ant. genom
anslag inifrån av en i k:s botten upphängd kläpp
(så i kyrkklockor o.d.) el. genom anslag utifrån
av en hammare e.d. (så i elektriska ringklockor,
slagklockor för tornur o.d.; de stora ostasiatiska
tempelklockorna anslås av en kraftig, metallklädd
stock). — En k., som skall bringas att ljuda
genom att sättas i svängning, upphänges i en bjälke,
klockstocken, i vilken k:s översta del,
kronan, delvis infälles. Klockstocken kan vridas ant.
genom människokraft (dragning i rep,
tramp-ning el. någon mekanisk anordning) el. genom
elektricitet. Den kraftiga ställning, som uppbär
k. i torn och staplar, kallas klo cks t o 1. Om
klockstapel se d.o. — K. äro trol. av
orientaliskt ursprung men användes redan
under antiken i Västerlandet (även i kulten).
Inom den kristna kyrkan synas k. först ha
börjat användas i Nordafrika; därifrån
överfördes gjutna k. i början av 500-talet till Italien
(först kända år för k:s användning som
kyrkklockor är 535). Redan o. 600 voro k. vanliga
i kyrkorna. Den första k. i Norden medfördes av
Ansgar. — De äldsta bevarade k. ha täml. raka
sidor och rundad överdel, s.k. bikupsformade k.
I Sverige finnes en sådan bevarad, nu i Statens
historiska museum. Omkr. 1200 förändrades
formen så, att en markerad slagring (den punkt,
där kläppen slår) utbildades. K. voro fortfarande
långa och smala. I slutet av 1400-talet framkom
den form, som alltsedan dess med vissa
variationer varit förhärskande: undre diam, och höjd
ung. lika, täml. platt överdel, k:s övre diam. c:a
hälften av den undre. Äldre medeltidsklockor
sakna ofta inskrift och utsmyckning, ibland
förekomma bomärken och enkla ornament. Under
— 271 —
— 272 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
