Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klocka - Klockarbol - Klockarboställe - Klockare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOCKARE
T.v. klocka från Söderby-Karls kyrka, Uppland. 1100-talet. I mitten klocka från Kila kyrka, Södermanland.
Slutet av 1300-talet. T.h. klocka från Bringetofta kyrka, Småland. Daterad 1473. — Samtliga i Statens hist.
museum.
slutet av medeltiden blevo inskrifter och ornering
allt vanligare, på k. från 1600- och 1700-talen
upptaga de ibland nästan hela k:s yta. —
Sveriges äldsta, daterade k. är lillklockan i Saleby,
Västergötland, gjuten 1228, med inskrift i runor.
Under 1600-talet levde flera berömda klockgjutare,
ss. Gerdt Meyer (jfr Kopparmatte) och Jurgen
Putensen i Stockholm. — En k:s akustiska
problem är mycket komplicerat. Dess övertonsserie
avviker betydligt från den normala. I äldre k.
kan man finna praktiskt taget alla mellantoner,
vilket medför, att klangen blir oren. Detta har
man sökt råda bot för genom talrika experiment.
Redan före 1500 var idealet så gott som uppnått
genom den berömda k. ”Gloriosa” i Erfurt (1497),
men senare föllo metoderna i glömska, och först
i slutet av 1800-talet återupptogos experimenten,
vilka fört till goda resultat. En k., som har
slagtonen c1 (vikt c:a 2,300 kg), bör ha tonerna c°
(= underoktaven), c1 ( = prim), ess1 ( = liten ters),
g1 (= kvint) och c- ( = oktav). Dessa toner måste
vara rena, om k. skall anses vara lyckad, de
övriga tonerna (i de högre lägena) behöva ej vara
absolut rena, då de sakna praktisk betydelse. —
Med k. och klockringning ha många folkliga
föreställningar varit förknippade. Med metall från
k. kunde man bota sjuka, skjuta trollskott o.s.v.
Ringningen har säkerligen från början haft magisk
betydelse vid sidan av den att sammankalla
folket (se Klockringning). — Litt.: F. Uldall,
”Danmarks middelalderlige Kirkeklokker” (1906); K.
Walter, ”Glockenkunde” (1913); M. Ämark,
”Da-larnes kyrkklockor” (1924), ”Kyrkklockor, klockare
och klocksägner i Dalarne” (1928); R. Lindstam,
”Om kyrkor som försvunnit och k. som ha sjungit”
(3 bd, 1932—43); P. Sartori, ”Das Buch von
deut-schen Glocken” (1932); O. Platou, ”Våre
kirkeklokker som musikalske monumenter” (1943); P.
Smets, ”Ratgeber für die Beschaffung von
Glocken” (1948); A. L. Bigelow, ”Carillon” (s.å). L.M.H.
2) Se Ur.
3) Se Gasklocka.
4)Dykarklocka, se Dykeri.
Klockarbol (se Bol), klockarboställe*.
Klockarboställe, bostad, ev. med jord, som
disponeras av klockare, anskaffades i många
församlingar redan under medeltiden genom
upplåtelse av kyrkojord el. köp el. donation. Vid
reformationen indrogos talrika k., och under
1600-talet anvisades sådana åt kaplaner (se
Klockar-präst). En del av dessa ha sedan återställts åt
klockaren. Byggnadsskyldigheten på k. var i
allm. tjänsteinnehavarens åliggande och kunde
bli mycket betungande för denne. Genom lag
®/i2 1938 avvecklades jordavlöningssystemet för
klockare och organister. Mindre lönefastigheter
skola övertagas av den församling, inom vilken
de äro belägna, och denna församling skall sedan
som bidrag till klockarlönen erlägga en viss
bo-ställsränta efter fastställd avkastningsprocent.
Lö-nefastighet, som med hänsyn till storlek, värde
o.a. omständigheter anses böra bibehållas som
publik arrendegård (k 1 o c k a r h e m m a n),
disponeras för kyrkofonden, ur vilken boställsränta
utgår till vederbörande klockardistrikt. Det
årliga lönebeloppet får icke utan domkapitlets
medgivande sättas lägre än sammanlagda
boställs-räntan. A.Mn.
Klockare, urspr. kyrkotjänare, som hade att
vårda kyrkan och dess inventarier samt ombesörja
klockringningen (därav namnet). Sedan vid
reformationen korprästerna (som assisterade vid
gudstjänsten) försvunnit, uppdrogs kyrkosången i
städerna åt djäknar (deras sångledare kallades
kantor); på landsbygden började man under 1600-talet
av k. kräva förmåga att undervisa i sång och leda
sången i kyrkan (såvida ej särskild kantor
anställdes). Vid samma tid fick k. i uppdrag att lära
ungdomen läsa och skriva (Kyrkolagen, kap. 24 § 31);
klockarsysslan gavs då ofta åt en präst (se
Kloc-karpräst). När skolväsendet ordnades 1842,
medgavs att förena skollärar- och klockartjänst. Likaså
blev k. ofta organist, sedan orgel anskaffats. Bland
k:s göromål, för vilka enhetliga bestämmelser
saknas, kan ingå att biträda prästerskapet med
kungörelser, lysningar, kollekter, förskrivning och
— 273 —
— 274 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
