Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klocksläktet - Klockspel - Klockstapel - Klockstol - Klocktorn - Klockupproret - Klockvintergröna - Klockväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOCKVÄXTER
rätta och öppna sig med hål vid spetsen, hos
andra äro de hängande och öppna sig vid basen.
Hålen komma därigenom under alla förhållanden
att vara vända uppåt och fröna att endast ett för
ett kastas ut vid vindstötar. [A.VeW.
Klockspel, i) K. (fra. carillon*),
musikinstrument, bestående av ett antal olika stämda klockor,
vilka bringas att ljuda genom hammarslag. Den
största form av k. förekommer i kyrktorn o.d. och
vann utbredning redan på 1600-talet, särsk. i
Holland och Belgien. I Sverige möta vi det första
1663 i Tyska kyrkan i Stockholm. Bland mera
bemärkta k. i Sverige från nuv. tid märkes det i
Stockholms stadshus, gjutet i Holland, samt k. i
Medborgarhuset i Stockholm, gjutet i Sverige. En
mindre form förekom ofta i 1600-talsorglar. —
Litt.: K. Walter, ”Glockenkunde” (1913); W.
Eller-horst, ”Das Glockenspiel” (1940). — 2) I orkester
ofta benämning på ett slaginstrument, bestående
av metallrör el. stålstavar (jfr Metallofon),
motsvaras i militärorkester av lyra, ett lyrformigt
ställ med stålplattor. G.M.
Klockstapel. Då klockor för kyrkligt bruk blevo
vanliga på kontinenten (se Klocka 1), hängdes de
ant. (så vanl. i Frankrike och England) i ett torn
på själva kyrkan el. i en liten huv över dess
gavel-röste el. ock, som i Italien, i ett fristående torn
(se Kampanil). I Sverige hängdes klockorna först
i kyrktorn el. i en huv på kyrktaket el. i en huv
utanpå kyrkväggen. Men redan under äldre
medeltiden (jfr t.ex. avbildning på Skogstapeten)
byggdes k. Dylika tillkommo efter hand så gott som
överallt, vare sig torn funnos förut el. ej. De
äldsta k. hade en konstruktion, som torde direkt
ha framvuxit ur urnordisk träbyggnadskonst och
dess fortsättning i stavkyrkokonstruktionen. —
Två olika grundtyper av k. finnas.
Klockbock-typen har ett antal, vanl. 3, höga, grova
hjärtstol-par i rad, försträvade genom sneda bjälkar.
Klocktorn s-typen har ett system av resta stolpar, ofta
något lutande samman, pä en 4- el. 8-kantig plan.
— Staplarna voro äldst öppna och stolparna
spån-klädda men ha i senare tid oftast klätts in med
bräder. Huvens form har varierat från enkla el.
Klockstapel, t.v. vid Granhults kyrka, Småland, t.h. vid
Aspeboda kyrka, Dalarne. Se även bild vid Alvesta och
fig. 16 å pl. vid Jämtland.
korsade sadeltak till svängda el. rent barocka
former. Spiran bibehölls i reducerad form som ett
avslutande krön på huven. Den barocka
tornformen blomstrade särsk. i Norrland under 1700-talet.
Under detta årh. blev det bl.a. genom en k.f. 1759
åter brukligt att hänga klockorna i kyrktornen, och
i många fall tillbyggdes dylika vid kyrkor, som
saknade torn. — K:s ursprungliga plats var på
kyrkogården, men senare lades de gärna på en
höjd i dess grannskap. — K. finnas bevarade
i de nordiska länderna, i Ryssland samt i ö. delarna
av Mellaneuropa. — Litt.: M. Olsson, ”Uppländska
k.” (i ”Sv. turistför:s årsskr.”, 1915); B. Stockhaus,
”Klockstaplar” (i ”Fornvännen”, 1940); G. Åberg,
"Skånska k.” (i ”Skånes hembygdsförb:s årsbok”,
1942), ”Norrlandsstaplarnas Tökar’” (i ”Tidskr. för
konstvetenskap”, 1942). I.
Klockstol, se Klocka 1).
Klocktorn bruka förekomma sammanbyggda
med kyrka; förekommer också vid världsliga
byggnader, rådhus etc. Stundom är k. fristående (se
Kampanil). Jfr Klockstapel.
Klockupproret benämnes det tredje och sista av
dalupproren* mot Gustav Vasa, vilket utbröt 1531.
För att kunna likvidera skulden till Lübeck hade
denne 1530 påbjudit, att av varje kyrkas klockor
skulle den största nedsmältas och kopparn
försäljas el. skulle socknen erlägga lösen för densamma
(klockskatten). Då detta skulle ske i Dalarne 1531,
satte dalkarlarna sig till motvärn under ledning av
bl.a. Gustav Vasas gamla anhängare Måns Nilsson
till Aspeboda och Anders Persson på Rankhyttan,
varjämte en del präster underblåste missnöjet. De
kungliga fogdarna förmådde ingenting mot de
upproriska, och läget förbättrades ej, då Gustav Vasa
till fogde i Dalarne utsåg en av de upproriskas
ledare, Ingel Hansson. De företogo sig att utlysa
en allmän riksdag till Arboga, men konungens folk
uppsnappade kallelsebreven, och det hela gick om
intet. Gustav Vasa hindrades emellertid från att
genast gripa till kraftåtgärder mot dalkarlarnas
uppror, då detta sammanföll med Kristian II:s
restaurationsförsök 1531; man misstänkte f.ö. ej
utan skäl, att de upproriska stodo i förbindelse
med denne. Först sedan Kristian misslyckats, blev
Gustav Vasa i stånd att taga itu med dalkarlarna.
I spetsen för en stark häravd. drog han 1533 upp
till Tuna och höll där en beryktad räfst med de
upproriska. Inför hotet från de kungliga
trupperna föllo dessa helt till föga. Ledarna utlämnades,
en del av dem undergingo dödsstraff på platsen,
medan andra, ss. Måns Nilsson, Anders Persson
och Ingel Hansson, fördes som fångar till
Stockholm, där de 1534 dömdes till döden och
avrättades. H.Bg.
Klockvintergröna, art av vintergrönsläktet*.
Klockväxter, Campanula’ceae, fam. av ordn.
Campanula tae, omfattande o. 60 släkten med o.
1,150 arter, utbredda över hela jorden, mest inom
de tempererade områdena. K. utgöras huvudsaki.
av ett—fleråriga, oftast mjölksaftförande örter el.
halvbuskar, sällan buskar el. träd med icke sällan
knölformigt förtjockade rötter, upprätt,
slingrande el. nedliggande stam och på olika sätt
anordnade, oftast stora, övervägande blå el.
violetta blommor. Viktigare släkten äro klocksläktet
(Campa’nula), rapunkelsläktet (Phytéu’ma), monke-
— 281 —
— 282 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
