Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klyvare - Klyvbarhet, spaltbarhet - Klüver, Heinrich - Klyverslejdare - Klyvfotingar - Klyvfrukt - Klyvning - Klyvningsceller - Klyvningsfenomenet - Klyvskivling - Klyv-svampar, -växter - Klyvöppningar, pneumatoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLYVARE
Klyvare, sjöv., trekantigt snedsegel, anbringat
närmast för om stagfocken och vanl. med sin hals på
en klyvarbom.
Klyvbarhet, spaltbarhet, miner., kristallers
egenskap att lätt låta klyva sig efter vissa ytor,
genomgångar*, strukturellt karakteriserade av stor
atomtäthet. Utpräglad k. (= fullkomliga
genomgångar) visa bl.a. glimmer, gips och alla spater,
ss. kalkspat, tungspat och fältspat. För den
mak-roskopiska bestämningen av ett mineral är det av
värde att observera dess k.
Klüver [-ar], Heinrich, tysk-amerikansk
psykolog (f. 1897), bosatt i USA sedan 1923 och
sedan 1938 prof, i experimentell psykologi vid
Chicagos univ. I sitt huvudarbete, ”Behavior
me-chanisms in monkeys” (1933), ger K. en bild av
varseblivnings- och förnimmelseorganisationen hos
vissa apor och påvisar dennas slående
överensstämmelse med människans. K. har i sina skrifter
behandlat framför allt eidetik och personlighetstypologi.
Klyverslejdare, sjöv., lejdare för klyvaren mellan
klyvarbomsnocken och förmärsstången.
Klyvfotingar, zool. 1) Ordn. Copep’oda, se
Loppkräftor. — 2) Ordn. Mysida’cea, egentliga k.,
av underklassen storkräftor, omfattar rätt små,
oftast från sidorna starkt hoptryckta former med
en oftast mjuk huvudbröstsköld, mer el. mindre
täckande de med 6 par likartade klyvfötter
försedda bröstsegmenten. Bakkroppen är lång med
hos hannarna väl utvecklade, hos honorna mer
el. mindre förkrympta fötter. Det 6:e benparet
är bladlikt och bildar med ändsegmentet en
svansfena. De bakre antennerna äro långa,
mundelarna tuggande, de 2 käkfötterna likna bröstets
klyvfötter, vilkas yttre gren bär talrika borst.
De egentliga k. leva nästan uteslutande i
haven. Hit hör bl.a. släktet Mysis*. O.Cn.
Klyvfrukt, se Frukt, sp. 697.
Klyvning. 1) Kem., se Spjälkning.
2) Ärftl., ärftlig variation, orsakad av
omgruppering av arvsanlag (se Mendelism, Bastard och
Ärftlighet).
Klyvningsceller, de vid äggets klyvning
uppkomna cellerna, blastomererna (se Embryologi, sp. 548).
Klyvningsfenomenet (eng. fission), fys., vissa
atomkärnors förmåga att undergå spaltning el.
klyvning i två el. flera kärnor av ung. lika
massor. Ehuru ett sådant fenomen uppträder vid
vissa lätta element, brukar man med k. vanl. avse
spaltningen av tunga kärnor, vid vilka särskilda
förhållanden föreligga. K. är vanl. beledsagat
av utsändning av neutroner, mera sällan av andra
lätta partiklar, ss. a-partiklar. För att en tyngre
atomkärna skall vara stabil, erfordras ett
överskott av neutroner utöver antalet protoner. Då
detta överskott är avsevärt större för de tyngre
kärnorna än för kärnor, som äro ung. hälften
så tunga, utgöra de primära
klyvningsproduk-terna isotoper med stort neutronöverskott
jämfört med de stabila isotoperna av samma element.
Genom en rad successiva utsändningar av
/?-partiklar sönderfalla de primära
klyvningspro-dukterna och bilda slutl. stabila isotoper. Man
känner serier av intill 6 successiva /^-sönderfall.
Klyvning kan åstadkommas med neutroner,
protoner, deuteroner, a-partiklar och y-strålar. Den
viktigaste av dessa processer är klyvningen med
neutroner, då de vid klyvningen bildade
neutronerna, 1—3 vid varje elementarprocess,
möjliggöra realiserandet av divergenta kedjereaktioner
(jfr Atombomb, sp. 732, och Reaktor). K. har
iakttagits bl.a. vid neutronbestrålning av
uranisotoperna med masstalen 235 och 238, av
torium-isotopen med masstalet 232, av plutoniumisotopen
med masstalet 239 och av protaktiniumisotopen
med masstalet 231. Av dessa kunna den lättare
uranisotopen och plutoniumisotopen undergå
klyvning av såväl långsamma som snabba
neutroner, medan den tyngre uranisotopen samt
torium-och protaktiniumisotoperna klyvas endast av
snabba neutroner. Bland klyvningsprodukterna
ha kunnat identifieras isotoper av element
mellan det 30 :e elementet zink och det 64:6
elementet gadolinium, medan isotopernas masstal ligga
mellan 72 och 158. Klyvningen sker mestadels
något osymmetriskt, så att vanl. en något
lättare isotop med masstal omkr. 95 och en något
tyngre isotop med masstal omkr. 140 bildas.
Processerna äro förbundna med stark
energiutveckling, uppgående till c:a 200 MeV, varav c:a 80%
åtgå för att tilldela kärnfragmenten kinetisk
energi, medan c:a 10% utgöras av energi, som
utvecklas vid ^-sönderfallen, och resten avges
som y-strålning vid själva klyvningen etc. — De
på senaste tiden öppnade möjligheterna att
accelerera joner till extremt höga energier ha snabbt
ökat antalet kända klyvbara element. Sålunda
har man med 200 MeV deuteroner och med 400
MeV a-partiklar lyckats klyva kärnor av tantal,
platina, tallium, bly och vismut. — K. upptäcktes
1938 av O. Hahn och F. Strassmann. N. Bohr
och J. A. Wheeler ha utvecklat en teori för k.
på grundval av den s.k. droppmodellen för
kärnornas byggnad. Teorien visade bl.a., att vid
kärnor med ordningsnummer större än c:a 100
den elektrostatiska repulsionen mellan
protonerna i kärnan var större än droppens ytspänning,
varför högre element spontant undergå klyvning,
medan närmast lägre element endast erfordra en
svag excitering för att klyvas. Re.
Klyvskivling, svampart av släktet
Schizo-phylVum*.
Klyv-svampar, -växter, se Schizophyta.
Klyvöppningar, stom’ata, pneumatoder, bot.,
i epidermis befintliga, med luftförande håligheter
förbundna springformiga
öppningar, som sätta den
inre atmosfären hos en
växt i förbindelse med den
yttre. Varje k. är omgiven
av två halvmånformiga
s 1 u t c e 11 e r (läpp-,
klyvöppnings-, stomaceller),
som till skillnad från
vanliga hudceller äro
plasmarika, alltid innehålla
klorofyll och på den mot
springan vända sidan äga två
väggförtjocknings-lister. Ofta avvika även de närmast slutcellerna
liggande cellerna till sin byggnad och utgöra s.k.
biceller. En k. uppstår genom tvärdelning ur
en modercell därigenom, att dess vinkelrätt mot
ytan bildade, urspr. enkla vägg klyver sig i två
lameller, vilka skilja sig från varandra och bilda
Klyvöppningar hos blad
av lind.
a överhudsceller, b
slutceller (stark förstoring).
— 3II —
— 312 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
