Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kläckningsapparat - Kläde - Klädedräkt - Naturfolken - De äldsta dräktplaggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄDE
kläckningslåda, kläckningstråg, se
Fiskodling. —■ 2) K. för höns, se
Äggkläcknings-apparat.
Kläde (eng. cloth), ylletyg av kardull, av fin,
smidig kvalitet för finare herrkläder (frackar o.s.v.)
och tidvis modernt inom dammodet. K. väves i
tuskaft, valkas, ruggas och pressas, så att ytan blir
slät. I k. synas ej trådarna på ytan.
Klädedräkt, sammanfattande benämning på de
klädesplagg en person samtidigt bär. — Jfr Frisyr.
Innehåll:
Sp.
Naturfolken ........... 315
De äldsta dräktplaggen . 316
Forntiden ............. 317
Senantiken—äldre
medeltiden .................320
1300-talet—1600-talets
mitt ..................323
Peruktiden, 1650—franska
revolutionen ..........327
Sp.
Direktoar och empir .... 329
Krinolintiden,
1830—1860-talen ................. 330
1870—1890 ............. 332
1890—1918 ............. 333
1918—1930 334
1930—T94O-talen ........335
Klädedräkten ur
hygienisk synpunkt ......... 336
Hos naturfolken. K. har icke uppkommit på
gr. av skamkänsla, ty för naturfolken är
nakenheten icke skamlig. Först när plagg av någon
anledning börjat användas permanent, blir det icke
överensstämmande med god sed att visa sig utan
dem. Kläder användas dock tillfälligt av många
folk, som i regel gå nakna. Detta är t.ex. fallet i
samband med magiska riter, då deltagarna
uppträda maskerade el. klädda som skydd mot
övernaturliga makter, mot andar, som kunna befaras
intränga i kroppen. Dräkten var från början ej
avsedd att skyla, ej heller att pryda, utan att
skydda. Om också religiösa åskådningar spelat en
roll härvidlag, kunna dock praktiska skäl ofta
påvisas. I kalla trakter skyddar man sig mot kölden
genom en dräkt, som hos de arktiska folken är så
fullständig som möjligt. Att detta icke skett av
blygsamhetsskäl, är tydligt därav, att man inomhus
uppträder naken. Man behöver ofta även i trakter,
där temp. icke fordrar kläder, ett skydd för
ömtåliga kroppsdelar mot insekter, taggiga snår el.
skarpa stenar. Därför ha könsorganen skyddats
genom penisfodral el. smärre plagg, benen av
fodral och fotterna av sandaler, bukpartiet av breda
bälten, vilka också haft betydelse som skydd i
strid. Om dräkten från början ej anlagts som
prydnad, tillkommer dock snart ett medvetet estetiskt
moment, och plaggen börja vackert utstyras för
att dra uppmärksamheten till bäraren.
Den i tropikerna vanliga dräkten utgöres av en
skambinda, ett litet skört el. ett ländkläde. Ofta
användes även en mantel till skydd mot regn el.
köld, och regnkappor av blad e.d. förekomma
hos eljest oklädda folk. På högre stadier och i
svalare klimat tillkomma mera skylande plagg.
Typiskt för lägre stadier är, att plaggen icke
skäras till utan användas sådana de kommit ur
vävstolen. Det mest ursprungliga sättet att fästa en
kappa är att knyta två av dess hörn el. på liknande
sätt fästa den om halsen, men man kan också göra
ett hål i tygstyckets mitt för huvudet (den
sydamerikanska ponchon*) och hopsy sidorna men
lämna öppningar för armarna (den ärmlösa
skjortan). Verkliga byxor brukades urspr. icke av
naturfolken i varma länder. Det tidigast använda
beklädnadsmaterialet, som ännu brukas av många
folk, var säkerligen djurskinn, men också
bark-tygs-(bast-)kläder äro av mycket hög ålder. Att
framställa tyg genom flätning el. vävning är känt
av många naturfolk men har icke överallt utträngt
nyssnämnda material, där dessa varit lätt
tillgängliga och i övrigt lämpat sig särsk. väl. G.Br.
De äldsta dräkt plaggen. K. hos
kulturfolken på deras äldre stadier har icke några
egentliga särdrag, som skiljer den från
naturfolkens. Alla plagg ha utvecklats ur några
få, ytterst primitiva former. Sålunda kan skörtet
el. ländklädet konstateras som ordinarie
mansplagg även hos verkliga kulturfolk som
egypterna. Ett förlängt skört, som går upp även
kring bålen och hålles uppe av axelband e.d.,
bars av dessa som kvinnoplagg. Detta förlängda
skört kan senare spåras i k. på skilda stadier
hos olika kulturfolk t.o.m. i sen tid. Till k:s
urtyper hör också det plagg, som efter ett
indianskt ord kallas poncho. Den är urspr. ett
djurskinn, som från axlarna hängt ned
fram-och baktill med ett utskuret hål för huvudet.
Ponchon har använts såväl i Gamla som Nya
världen och är redan under andra årtusendet
f.Kr. känd från medelhavsländerna. Plagget kan
även bestå av två skinn, som hopsys med söm
på axlarna till ett större plagg (den tvärsydda
ponchon). När denna senare försågs med ärmar,
var skjortan el. kolten skapad. Hos alla folk,
som nådde högre kultur (och icke av klimatskäl
behövde skinnkläder), övergavs skinnet snart till
förmån för textilämnen. Tidigast voro
vävnaderna ganska smala. En vävräcka var ej bred
nog att sy en poncho av, utan två (el. flera) i
bredd syddes ihop längs efter, varvid ett hål för
huvudet lämnades i sömmen. Så uppstod den
längdsydda ponchon. Av praktiska skäl kunde
framsömmen lämnas öppen, och ur denna enkla
vävda poncho stammar tydligen den japanska
kimonon, vissa indianers k. o.s.v. En mycket
kort poncho fick man, om väven veks ihop på
längden, så att eg. blott ett par ärmar med ett
axelstycke emellan bildades. Denna tillskärning
finner man i danska bronsålderströjor för
kvinnor, och den har levt kvar i sen tid i vissa
folkdräkter. Denna korta poncho måste
naturligtvis kombineras med en betäckning för
neder-kroppen, ett förlängt skört. — Ur manteln, som
också urspr. var ett skinn, kan man härleda
många plagg. Skinnet i den äldsta ”manteln”
knöts urspr. om halsen el. vanligare över ena
axeln med hjälp av de skinnpartier, som täckt
djurets ben. översatt i textilt material kunde
manteln ges en obegränsad storlek, och ur detta
plagg stammar en stor mängd av de på olika
sätt draperade, icke tillskurna plagg, som utgöra
k. ännu i dag för många folk, indierna,
javane-serna o.s.v. Den äldsta anordningen med
knyt-ning el. hopfästning på axeln (grek, ex omis’, eg.
fri skuldra) fanns bevarad i de klassiska
medel-havsfolkens k. Ur ett mantelplagg, som hängdes
bakåt över skuldrorna och sveptes om kroppen
från båda håll, utvecklades småningom den
väst-asiatiska rocken (kaftantypen): man insatte i
plagget hål för armarna och småningom riktiga
ärmar. Man kom således trol. fram till samma
plagg ur två alldeles olika grundtyper, ponchon
— 315 —
— 316 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
