Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klädedräkt - Peruktiden, 1650—franska revolutionen - Direktoar och empir - Krinolintiden, 1830—1860-talen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄDEDRÄKT
Engelsk smak för mera enkla, naturliga kläder
började inverka på det ända sedan Ludvig XIV:s
tid allenarådande franska modet. Midjan blev
mindre snörd och placerades något högre,
snibblivet började bortläggas, ett skärp knöts kring
midjan med rosett bak, el. ock knötos där fischyns
ändar, sedan den lagts i kors över bröstet.
Ärmarna blevo ofta långa och vanl. snäva.
Tygerna gjordes allt enklare med påfallande smak
för vitt. Som överplagg i kvinnlig k. använde
peruktiden diverse lätta kappor (t.ex. saloppen*)
el. mantiljer, koftor och lätta kragar. —
Fon-tangens införande och allenavälde under senare
delen av i6oo-talet omöjliggjorde annan
huvudbonad än vida, lätta huvor el. slöjor, lagda
bakom den över håret. När fontangen bortlagts,
kommo allehanda former av koketta spetsmössor
på modet. De enkla band- och blomsterprydda
italienska halmhattarna brukades även, gärna
knutna under hakan (schäferhatt). 1770-talets
tornlika damfrisyr kröntes ofta av en minimal
men rikt arbetad hatt. Då frisyren blev lägre
och yvigare, blevo hattarna oftast jättelika, av
strå el. rika spets- och tyllrynkningar, mest
liknande gammaldags lampskärmar. Vid 1780-talets
slut brukades mycket en mössaktig huvudbonad
med jättehög, framåtpekande strutsfjäder.
Vid sidan av denna 1600- och 1700-talens mera
aristokratiska moderiktning av franskt ursprung
löpte hela tiden en mera borgerligt betonad, som
icke var en folkdräkt utan tillhörde
mellanklasserna och närmast stadsbefolkningen. Denna linje
var mycket mindre enhetlig och varierade för
olika länder, stånd, perioder och mera lokala
smakriktningar. Påfallande starkt avvikande från
modedräkten var det rika holländska borgerskapets
k. på 1600-talets senare del. I.
Direktoar och empir. Mot 1700-talets slut
började dessa borgerliga tendenser att bli en verklig
maktfaktor inom modedräkten, som dels
praktiskt börjat influeras av ovannämnda engelska
moder och av den nu begynnande
industrialismens billigare, för alla tillgängliga alster, dels
teoretiskt började omformas av tidens
demokratiska, romantiska och antiksvärmande idéer. 1789
utbröt revolutionen, och antiksvärmeriet slog ut
i full låga. I damdräkten avskaffades allt, som
tillhörde den gamla stilens stela och onaturliga
mod: de höga klackarna, det pudrade håret,
styvkjolen och framför allt snörlivet. Den
småningom inträdande antikiseringen avskaffade de
många underkjolarna, gjorde figuren smärt och
kjolen allt slätare fram, midjan flyttades upp,
och de för vidden nödiga rynkorna samlades i
ett solfjädersknippe ung. mellan skulderbladen.
Klänningens stoff blev allt tunnare och lättare
och saknade alldeles appretur. Den helvita enkla
bomullsklänningen blev det stora modet. — I
herrdräkten kommo med revolutionen långbyxor
på modet. Dylika buros redan, som ett
folkligt reliktplagg, av marinsoldater och hamnfolk
och blevo kända i Paris genom löst folk ur
dessa klasser, vilka medverkade i upploppen,
varefter långa byxor snart antogos som
symboliska revolutionsplagg (jfr Bonnet rouge).
Bärarna av de långa byxorna kallade sig sans
culottes, d.v.s. utan culotter = kortbyxor, vilka
plagg nu betraktades som reaktionära. Dock
blevo ej långbyxorna vanliga förrän ett stycke
in på 1800-talet. Empirens byxor hade högt upp
på bröstet nående livdel. Stövlar och halvstövlar
kommo nu också i bruk. — Mot periodens slut
fick fracken sin än i dag bibehållna
vinkelskärning vid midjan. 1700-talets överlastade brodyr
återkom i någon mån, ehuru i nya, stelare
mönster. En stor kravatt lindades högt om
halsen. Den trekantiga, aristokratiska hatten
bortlades; i stället kom hatten med
uppvik-ning bak och fram (napoleonhatten) samt
cylinderhatten*. — Till k. under direktoartiden
hörde också vissa, särsk. i herrmodet
framträdande löjliga överdrifter av en karikerat
sprättartad elegans. I damdräkten framträdde
samma tendenser i t.ex. enorma släp och hattar
med väldiga frambrätten. Dessa modeskapelsers
bärare kallades skämtsamt incroyables och
mer-veilleuses (fra., otroliga, underbara). Allt
gammalt och hovmässigt, som hade att göra med
l’ancien régime, blev med ens bortsopat, k.
förändrades fullständigt både till form och material
och utvecklades efter empirtiden under
fullständigt nya förutsättningar. I.
Krinolintiden, 1830—1860-talen. Sedan kvinnlig
k. genomlöpt den stora enkelhetsperioden under
direktoar och empir med ett kort, slätt liv,
djup, rund ringning, kort puffärm el. ärmholk,
enkla stoffer och till en början mjukt fall och
ett minimum av underkläder (snörlivet var
bortlagt) och sedan kjolen därpå under 1820-talet
börjat styvna och fått en plastiskt utformad
tvärgarnering, sedan midjan sjunkit (o. 1818)
och livet börjat sys högre i halsen el. döljas
under en s.k. spencer och ärmen blivit lång samt
ett litet snörliv så smått började brukas igen,
var modet praktiskt taget tillbaka i gamla spår
igen. Redan på 1830-talet snörde sig damerna
oerhört för att erhålla den sylfidiska spädhet,
som romantiken fordrade. Axlarna skulle slutta
starkt, vilket markerades genom gigotärmen,
införd redan vid 1820-talets slut, och de breda,
starkt sluttande kragar, som tillhörde
vardags-modet, el. de mycket breda ringningarna och
livets tvärveckgarnering, som brukades till
festdräkt. Senare brukades mycket ett slags
fischy-lika axelslag, som bibehöllo axellinjens sluttning.
Livet fick o. 1837 snibb, vilket ej bortlades
förrän på 1860-talet. Kjolen var på 1830-talet redan
täml. vid genom kombinerad klock- och
rynk-modell samt var ogarnerad och fotfri. Som
ytterplagg brukades stora kappor med gigotärm
el. vida kragar. 1840-talet införde alldeles slät
ärm och ett till vardags alldeles slätt liv med
små sirliga, broderade kragar, ett mod som höll
sig in på 1870-talet. Till fest brukades bred
ringning, livet fick skarp snibb framtill och
baktill och var fortfarande hårt snört. Kjolen
blev allt vidare, nu ej klockad utan rynkad el.
djupveckad, och hölls ut genom ett otal stärkta,
vita, broderade underkjolar. Underkläderna voro
över huvud taget mycket sedesamma hela
1800-talet, prydda med fina brodyrer, ända till
1880-talet mest handsydda, el. med infällda spetsar.
På ung. halva höjden brukade kjolen, som på
1840-talet åter var hellång, ha en volang. Under
— 329 —
— 330 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
