Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klädedräkt - Krinolintiden, 1830—1860-talen - 1870—1890
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄDEDRÄKT
1840-talets sista år kom en underkjol, stoppad
med tagel (fra. crin) i bruk, därav ordet
krinolin, snart ersatt med en lätt ställning av
rotting-, fiskbens- el. stålfjäderringar och av
halvklotform, som blev 1850-talskjolens silhuett.
Man hade nu återinfört rokokon icke blott i
möbler utan även i k. Till stilimitationen hörde
även den halvlånga ärmen med engageanter, men
på vardagsklänningar skars den som en nedåt
allt vidare klocka, s.k. pagodärm, med en
underärm i vitt med puffar vid handleden. Redan
1844 hade liven börjat skäras med skört, på
1850-talet öppnade de sig fram över en västaktig
isättning. Ytterkläderna voro en hel del
fantasiplagg av exotiskt ursprung: ”beduin”, ”baschlik”,
”rotonde” o.s.v., ävenså mantiljer. Ung. vid
denna tid började de stora franska modehusen
grundas. Modetidn., ej sällsynta redan vid 1800-talets
början, blevo flera och av större betydelse.
1860-talet bortlade, åtm. officiellt, krinolinen men
behöll el. snarare ökade kjolens fantastiska vidd
samt förändrade dess linje genom att låta
höftlinjen framträda och samla vidden bakåt i ett
stupande fall, i festdräkten understruket genom
ett släp. Även livet följde linjen genom att, då
skört funnos, låta dessa stupa bakåt. Liven
syddes lösare, och axellinjen blev sluttande och
lång, genom att ärmen syddes i en bit nedom
axeln. Ärmen fick ofta en tafatt, halvvid
rockärmfason. Den nyuppfunna symaskinen
entusiasmerade till införande av diverse stickningar och
maskulina detaljer: slag, slejfer, till vilka även
hörde knappar, snörmakerier o.d. Största
nyheten och pekande framåt i modet var blusen,
”garibaldiskjortan”, av annat stoff än kjolen.
Livets koftskärning förlängdes småningom till en
lång kasack, som mot årtiondets slut började
draperas över bak- och sidovåder. Som
ytterplagg favoriserades kashmirschalen, små koftor
i sammet, kortare el. längre fantasiplagg i
krag-el. annan modell. Den typiska
kvinnohuvudbonaden under 1800-talet fram till 1860-talet var
kråkan, som först hade långt frambrätte och
ibland hög kulle, sedan alltmer krympande brätte,
som till slut blev blott ett krås kring ansiktet,
medan nackstycket fick allt rikare garnering av
nedfallande spetsar. Kråkan hade hakband el.
(senare) s.k. barber. 1820- och 30-talen
favoriserade därjämte garnerade hattar. 1840- och
50-talen älskade den flata italienska halmhatten.
På 1860-talet började små jägarhattar med plym
o.a. små former komma i bruk. — Stofferna under
krinolintiden blevo mer omväxlande än på
em-pirens monotona tid, ävenså voro nu
textilfabrikerna i stånd att tillgodose även de enklare
behoven, så att hemvävnad alltmer kom ur
bruk utom på landet och då för vardagsbruk.
Sverige torde höra till de länder, som längst
bibehållit husbehovsvävandet, än i dag ej helt
bortlagt, utan snarare i tilltagande tack vare
hem-slöjdsrörelsen. 1830-talet behöll länge empirens
smak för randigt men nyttjade till fest mest ljusa,
enfärgade tyger i siden. 1840- och 50-talen gynnade
rutmönstren. Siden förekom även till vardags och
till fest gärna barège, infört redan under
senempi-ren och lämpligt till de stela klänningarna.
Ungdom bar hela perioden lätta kattuner och linong-
klänningar som sommar- och dansplagg. 1850-talet
använde stundom blommiga, ofta tryckta tyger och
mycket spetsgarnering, ett bruk, som tilltog nästa
årtionde. Ylle fick allt starkare insteg, särsk. i
vardagsdräkten. Pälsverk som besättning och till
lösa kragar och boor var då och då modernt.
Sammet och plysch voro rätt vanliga i
1860-talets ytterkläder. — Manlig k. hade även
grundligt förändrats under direktoaren och empiren.
De viktigaste nyheterna i fråga om materialet
voro stoffernas förenkling och införandet av
olika stoffer i dräktdelarna. Fracken var
älsk-lingsplagget till o. 1820, först vanlig även som
vardagsplagg och då gärna kulört, för att
slutl. bli endast högtidsplagg. Vid dess sida
och snart trädande i stället kom redingoten, som
liksom fracken under senempiren hade ansats till
puffärm. Under romantiken var man ej rädd för
fantasirockar med snörmakerier, sammetsjackor,
rökrockar o.d. Rök- och nattrockar nyttjades
f.ö. hela 1800-talet i större utsträckning än nu.
— Den vanl. dubbelknäppta västen var
tvärskuren till på 1840-talet men fick sedan som
enkel-knäppt två snibbar som nu el. som
dubbel-knäppt ofta en snibb, särsk. på 1860—70-talen.
Stor fantasi nedlades på detta plagg, som kunde
vara av allahanda stoffer och gärna mönstrat,
till fest alltid vitt. Så länge kortbyxor buros till
frack, voro de vid fest av ljust siden, och man
bar vita silkesstrumpor. Långbyxorna voro grå,
randiga el. eljest kulörta. På 1820-talet strutade
de mot foten men voro i linningen lagda i veck.
1830-talets voro snarare vida vid foten, senare
voro de raka och rundpressade. Till
högtidsdräkt kom på 1820-talet efter empirens stärkta
fräs nutidens hårda skjortbröst. Kragarna gingo
upp mot kinderna med vassa snibbar
(fadermördare), snibbarna blevo sedan mindre och
bortlades på 1860-talet. Om halsduksmoderna se
Halsduk. Som ytterplagg använde empiren och
romantiken gärna en vid slängkappa el. en tidvis
överdrivet lång rock med kuskkrage. Slät paleta
och livrock av måttlig längd kännetecknade 1850
—60-talen. Herrhuvudbonad var under 1800-talets
förra del främst cylinderhatten, vid resor den
s.k. kasketten. Omkr. 1850 kom den styva
rund-kulliga hatten (”plommonstopet”). I.
1870—1890. 1870-talet samlade plötsligt ihop
all kjolvidden till bakåt pösande upptornade
draperier. Kasacken, även kallad polonäs, var ofta
av annat tyg än underklänningen. Omkr. 1875
blev den hellång och odraperad (prinsessklänning)
men därpå slät till nedom höften och sedan
rikt tvärdraperad men mycket trång om knäna.
Nedanför dem var kjolen vid och veckad med
ett brusande släp på festdräkten. 1880-talets
början lyfte draperierna högre och tornade på
nytt upp dem baktill. Turnyren lades ej bort
förrän inemot 1890, ansatser till drapering
kvar-levde ännu 1892. Klänningen var mera avstubbad
i underkanten än på 1870-talet. 1870- och 80-talens
klänning var ofta vertikalgarnerad uppifrån till
kjolkanten. En låg ståndkrage med halskrås och
stor rosett brukades, vid årtiondets slut började
den karakteristiska djupa, fyrkantiga,
kråskan-tade ringningen, modern in på 1880-talet. Ärmen
var slät med bred handledsgarnering.
Karakte
— 331 —
— 332 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
