Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klädedräkt - 1870—1890 - 1890—1918 - 1918—1930
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄDEDRÄKT
ristisk var den enorma frisyren. Snibben på livet,
bortlagd på 1860-talet, återkom i 1880-talets liv,
som var slätt och ogarnerat med en slät
ståndkrage. Ärmen var ofta trekvartslång och isydd
högt på axeln. Kläderna sågo därigenom ut att
sitta trångt. Formerna skulle i detta trånga liv
svälla ovanför och under ett i midjan hårt
till-knipet snörliv. De maskulina tendenserna i k.
gingo trots detta stadigt framåt (tyrolerhatt,
kortklippt hår, hög krage m.m.). — När chinjongen
övergick till yviga löslockar, åkte hatten fram i
pannan, senare högt bakut överst på frisyren
(1870-talet). 1880-talets hattar voro små el.
medelstora och hade vanl. något uppböjt frambrätte.
Garneringen var måttfull men helst med
materialblandning. Omkr. 1885 var kullen hög och brättena
små. Kapotthatten, ”fruhatten”, kom i bruk och
överlevde t.o.m. 1890-talet. — 1870- och 80-talen
voro föga kräsna på stoffer: till vardags täml.
tråkiga ylletyger som poplin o.d., till fest
brukade ungdomen ständigt den grova, stela
tarlata-nen. ”Styva, ”sprakande” sidentyger och brokader
voro dock idealet för galadräkt. Stark
materialblandning tillhörde smaken: rutigt med blommigt,
ljusa tyger med mörk sammet o.s.v. K. var
ytterst fantasirik och omväxlande i motsats mot
krinolintidens standardiserade k. Färgerna voro
hårda och mättade: kornblått, terrakotta,
karamell. — Som ytterplagg buros små kappor, ofta
av sammet och med pärlbroderi el. längre
figurkappor med markerad turnyr. Helskuren
”supékappa” blev vanlig och i bruk ännu o. 1900. —
I manlig k. började på 1860-talet jacketten* träda
in vid sidan av redingoten (se Bonjour), likaså
den snart som vardagsplagg segrande
kavajkostymen. Eljest lågo modeförändringarna mest i
detaljer: stärkkragens, slagens och västens form,
halsduken o.d. Slät överrock av
icke-livrockskär-ning blev vanlig (chesterfieldmodell).
Sommaröverrocken var gärna ljus. I.
1890—1918. Denna period var en
övergångsperiod, där gammal tradition stred mot nya
företeelser, vilka småningom i såväl manlig som
kvinnlig k. fått stor betydelse. De viktigaste
nyheterna sammanhängde med konfektionen,
sporten, kommunikationerna och den allmänna
hygienen. Konfektionen har helt demokratiserat k.
och gjort modeformerna tillgängliga för alla.
Sporten har långsamt men säkert fört en hel del
urspr. blott för sport avsedda former och stoffer
in i vardagens k., t.ex. knäbyxor, trikåplagg, korta
kjolar, enkla huvudbonader, mjuka kragar o.s.v.
Kommunikationerna ha snabbt till de mest
avlägsna trakter fört industrialster och nya moder
och gjort k. alltmer internationell, därjämte
starkt påverkat dess former genom att införa
diverse oömma och lediga resplagg, t.ex. ulstern
och reskappor, samt även diverse tyger. Den
allmänna hygienen har avskaffat åtskilliga onödiga
ting, särsk. i fråga om underkläder, däribland
sent omsider snörlivet, och infört en helt annan
standard på underkläder samt ett ledigare snitt
särsk. inom kvinnlig k.
I kvinnlig k. var livet under 1890-talet snävt
sytt med någon eftergift åt fantasien i
halsarrangemang som ”isättningar”, ”besparingar” och
nackkrås m.m. Festdräkten var som förr och
senare alltid ringad och nu ärmlös el. med
halvkort ärm. Ärmen syddes o. 1890 med en liten
tipp över axeln, som utvecklade sig till en
bal-longpuff vid decenniets mitt, vilken sedan åter
sjönk ihop. Kjolen var alltid klockskuren. Till
vardagsbruk blev s.k. promenaddräkt vanlig med
skjortblus och stärkkrage, den var sober och
enkel, hattarna små och litet torftiga.
Tyroler-och matroshattar voro omtyckta. Mot sekelskiftet
blevo hattarna större, mera svängda och fingo ofta
klädsel under brättet. De tilltogo i storlek med
valkkoaffyrens tillväxt och kulminerade 1909.
Underklädseln var då bortlagd och hatten bredast åt
sidorna. Jättehattarna avlöstes av en stor klockhatt,
vars brätten och kulle alltmer minskades. — Efter
1900 skulle figuren ha ”rak front”, åstadkommen
genom ett långt snörliv. K. fick en typisk svajig
karaktär genom valkfrisyren, de stora hattarna,
kjolarnas starka klockning (frasiga
sidenunderkjolar) och livets rika garnering. Kragen var till
vardags fortfarande hög. Ärmen hade en tid
efter 1900 en slak, påsig puff ovan handleden.
Blus, mycket elegant, kunde brukas även vid t.ex.
teater och enklare fest. Promenaddräkten, med
skjortblus, hade skiftande former; än var kappan
kort, än och vanligare trekvartslång. Omkr. 1907—
09 var direktoarmodellen modern, med hög midja.
Kjolen var o. 1912—14 mycket snäv. — I manlig
k. utträngde smokingen småningom fracken som
mindre högtidligt afton- och dansplagg.
Redingoten utträngdes av jacketten* som finare
förmid-dagsplagg, kavajkostymen utdifferentierades till
många olika sorter och snitt. Dubbelvikt krage
började användas på 1900-talet. Som ytterplagg
tillkom ulstern*, livrocken försvann alltmer. Den
mjuka filthatten blev allt vanligare under
1800-talets senare del och jämbördig med den
rund-kulliga o. 1900. Formerna ha varierat, men
obetydligt. Som sporthuvudbonad kom den s.k.
sportmössan in på 1890-talet från England men
har senare överflyglats av baskermössorna; som
sommarhuvudbonad ha ända sedan 1860-talet
brukats mjuka halmhattar, senare panamahattar, från
1890-talet därjämte den styva halmhatten. 1.
1918—1930. Kvinnlig k. tog småningom
konsekvenserna av föregående utveckling och utvecklade
sig på två linjer, en praktiskt betonad förmiddags-,
arbets- och promenad-k. och en k. till stor toalett,
med många övergångsformer och allt rikare
ut-differentiering i stoffer, snitt och detaljer. Kjolen
blev efter i:a världskriget kort, snart t.o.m. ej
längre än till knäna (o. 1926). Livet blev o. 1921
långt med skärp på höften, endast i s.k.
”stilklänningar” satt midjan på ”rätt” plats.
Festklänningar voro nästan knäkorta till o. 1929, då de
började förlängas, först genom snibbar e.d., sedan
helt och hållet. — 1920-talets hattar utmärkte sig
för stor enkelhet, under dess senare år
brukades med förkärlek filt vid alla årstider.
Baskermössan blev allt vanligare och influerade även
på hattformerna. Pannan har mestadels legat fri
i senare hattmoder. — Stor betydelse fick
trikå-modet, som först införde jumpern, därefter hela
klänningar och lättare dräkter av trikå;
underkläderna blevo lättare och färre och vanl. kulörta.
Skjortblusen gjorde efter midjans uppflyttande o.
1930 sitt återinträde. Som ytterplagg brukades
— 333 —
— 334 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
