Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knallkvicksilver, kvicksilverfulminat - Knallpulver - Knallsilver - Knallstubin - Knallsyra, karbyloxim - Knap - Knapadel, knapherrskap - Knape - Knape, Olof - Knaper - Knapherrskap - Knapp - Knapp-ag - Knappband - Knappertsbusch, Hans - Knapphet - Knapphålsstygn - Knappnål - Knappologi - Knappstyrning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNALLPULVER
kvicksilver. K. bildar vita kristaller, vilka
detonera häftigt för slag, stötar och värme.
Användes i sprängtekniken som initialsprängämne. I
tändhattar användes k. blandat med kaliumklorat,
svavelantimon, glaspulver och något bindemedel.
Knallpulver består av två sammanklistrade
pappersrondeller, mellan vilka inlagts 4—5 mg
knallsats, bestående av 3 d. kaliumklorat, 1 d.
röd fosfor, 1 d. svavelantimon, 0,25 d.
kalisalpeter. Användes som ammunition för
leksakspistoler.
Knallsilver, kem., se Silversalter.
Knallstubin (detonerande stubin) användes som
initiering vid sprängning. K. består av bly- el.
tennrör, fyllda med brisanta sprängämnen, ss.
tetryl el. pentyl, el. också av jutetrådspunnen
stubin med kärna av dito.
Knallsyra, karbyloxim, CNOH, i fritt
tillstånd icke existerande syra, av vars salter,
fulmin a t, märkas knallkvicksilver* och knallsilver
(se Silversalter).
Knap, sjöv., avlång träkloss med rundade kanter
el. T-format järn, som användes för beläggning
(fastgöring) av smäckrare tågändar, flagglinor o.d.
Större och starkare k., som användes för
beläggning av grovt tågvirke, kallas krysshult.
Knapadel (se Knape), lågadel. K. el. k n a
p-herrskap, förklenande om fattig el. rustik adel,
resp, fattiga ståndspersoner.
Knape (från mlty. knape, besläktat med
likbety-dande mhty. knappe och med ty. Knabe, gosse),
äldst: vapensven, väpnare, yngling i tjänst hos en
furste el. annan förnäm man, t.ex. riddare; senare
ringare (och fattig) adelsman, ”simpel adelsman”
(i mots. till greve, baron o.d.), man av lågadeln.
— Härtill: knapadel*, knapherrskap.
Knape, Olof, sjömilitär, se Strömstierna.
Knaper (möjl. sen ombildning av knapp), knapp,
torftig. Ha det knapert, ha det ekonomiskt
besvärligt.
Knapherrskap, se Knapadel.
Knapp. 1) K. för klädedräktens
hopfästande synes ha varit okänd i den klassiska
forntiden; åtm. saknas alla fynd därav. Oförklarade
stå de rader av knapplika hopfästningar längs
ärmar och benkläder, som man ofta ser på
grekiska avbildningar. Knappformiga föremål äro funna
i nordiska gravar allt från stenåldern, men med
oviss funktion. Från bronsåldern är en enda k.
med säker användning i klädedräkt — att hålla en
hängselrem på en manlig kjol — funnen. Den
stammar från Danmark och är en dubbelknapp,
flat, med huvud åt två håll. Liknande föremål från
brons- och (sällsyntare) järnåldern äro möjl.
endast dekorativa rembeslag. — K. inkom i Europa
genom den beröring med Orienten, särsk.
turkarna, som korstågen medförde. Den orientaliska k.,
trol. av centralasiatiskt ursprung, var från början
endast en knut på ett snöre och knäpptes i en
snörögla på samma sätt, som orientalerna ännu
göra. Ur denna k. utvecklades sedan Orientens
typiska snörmakeriknappar. Äldre europeiska k.
hade denna kulform, vilken var den vanligaste ända
till 1600-talet. Knapphålet är en rent
europeisk uppfinning. — K. har utom sin praktiska
uppgift tidvis varit en modesak och använts till
övermått som prydnad; särsk. har k. spelat en stor
roll i uniformer och livréer. — Medeltida k., som
kommo i bruk i större utsträckning på 1300-talet,
voro av metall (ofta ädel), av ädla stenar och
halvädelstenar, horn och ben, även trä. Senare
ha k. tillverkats av nästan vilket material som
helst, och vidare förekomma k., överklädda med
allahanda stoffer. K. finnas eg. endast i några
få grundformer: snörknutknappen samt k. med
hål igenom, med inborrad och med vidfäst ögla.
Tillverkningen är specifik för varje sort och sker
numera mest med maskin. För belysande av de
olika metoder, som under tidernas lopp brukats
vid dräktens hopfästande, finnes ett
special-museum i Prag, grundat av Heinrich Waldes. I.
2) Bot., ståndarknapp, se Ståndare.
Knapp-ag, bot., art av släktet SchoPnus*.
Knappband, bot., se Ståndare.
Knapp’ertsbusch [-boj], Hans, tysk dirigent
(f. 1888), elev av Steinbach och Klose i Köln,
var operakapellmästare i Elberfeld 1913—18, i
Leipzig 1918 och i Dessau 1919, blev
general-musikdir. i München 1922 efter B. Walter och
musikalisk ledare vid statsoperan i Wien 1937.
Sedan 1936 har han vid flera tillfällen
gästdiri-gerat i Stockholm.
Knapphet, nationalek., ett framför allt av G.
Cassel använt uttryck för det förhållandet, att
medlen till behovstillfredsställelse i regel endast
förekomma i begränsad mängd, så att
behovstillfredsställelsen måste avbrytas, innan alla behov
äro mättade. Jfr Prisbildning.
Knapphålsstygn användas för att kanta
knapphål, så att de få en fast kant, som binder de
avklippta trådarna i tyget, men brukas också i
vissa broderier, ss. hedebosöm, viss spetssömnad
o.s.v. Man syr ”från sig” och man trär nålen
varje gång genom en ögla av tråden, som
stramas åt kring tygkanten el. kring underliggande
stygnrad (vid broderi).
Knappnål, se Nål.
Knappologi’ (läran om knappar), om
vetenskaplig systematisering av betydelselösa ting; efter A.
Strindbergs ”De lycksaligas ö” i ”Svenska öden
och äventyr” (1884), där det berättas om en samlare
av knappar, som fick professur i ”knappologi” och
systematiskt ordnade knapparna efter antalet hål
i dem.
Knappstyrning, vapentekn., under senare hälften
av 1800-talet använd metod för rotationsstyrning
av projektiler till räfflade art.-pjäser med
myn-ningsladdning. Projektilens
cylindriska del var ung. i höjd med
projektilens tyngdpunkt försedd med s.k.
styrknappar av zink el. koppar,
vilka ingrepo i loppets spiralvridna,
djupa ”styrräfflor”. För centrering
av projektilen i loppet var dessutom
den cylindriska delen nära
projektilens bakplan försedd med s.k.
stödknappar av samma material,
vilka stödde mot grunda ”stödräfflor”,
belägna mellan ”styrräfflorna”. Ett
visst spelrum mellan projektil och
lopp var vid denna konstruktion
ofrånkomlig, varför en icke ringa del
av krutgaserna gick förlorad. Vid
övergång till bakladdning övergick
10 cm
granat m/63
med
styr-och stödknappar.
— 347 —
— 348 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
