Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knislinge - Knista - Knistad - Knittel - Knittel, John - Knittelvers, knittel - Kniv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNIV
dustrier skofabrik, jämte elkraftverk, tillhörande
Knislinge skofabriks a b., grundat 1898
(aktiekapital 1,25 mkr, 175 arb., årligt
tillverkningsvärde c:a 3 mkr; minnesskrift av F.
Johnsson, 1948), blixtlåsfabrik, tillhörande ab. Nordiska
blixtlåsfabriken, grundad 1946 (aktiekapital 480,000
kr, 65 arb.), och damstrumpfabrik, tillhörande ab.
Knislinge strumpfabrik (firman bildad 1930,
aktiekapital 450,000 kr, no arb., årligt
tillverkningsvärde c:a 2 mkr). Taxeringsvärde å
fastighets-skattepliktig fastighet 5,975,700 kr, till kommunal
inkomstskatt taxerad inkomst 3,311,8x0 kr (1948). P.
Knista, socken i Edsbergs hd i Närke, Örebro
län, och församling i Knista och Hidinge
pastorat i Edsbergs kontrakt av Strängnäs stift, v.s.v.
om Örebro; 79,03 km2, därav 75,86 land; 1,977 inv.
(1949). Från Närkeslätten i s.ö., som här
genom-flytes av Svartån, sträcker sig socknen upp på
Kilsbergens högsta delar. Åkern utgör 25 °/o av
landarealen, skogsmarken 57 °/o. I K. ligga
Fjuge-sta* municipalsamhälle, egendomarna övre Gysta,
Berga och Brotorp samt delar av Villingsbergs
kronopark. Bland järnåldersminnen märkas
högar, stensättningar och resta stenar. Kyrkans
torn är från ixoo-talets senare hälft, medan
byggnaden i övrigt utvidgats och förändrats under
senare medeltiden, 1617 och 1724; sistn. år
till-kommo sakristian, den tresidiga koravslutningen
och ny tornspira. Från 1200-talet stamma två
träskulpturer, från 1617 de figurrika valv- och
väggdekorationerna. På kyrkogården står ett
gravkor från 1760-talet för medl. av ätten v.
Hof-sten. — Förra leden i namnet, som o. 1314 skrevs
De knistum (dat.), är kanske gen. av ett fsv.
mans(bi) namn Knäe, ”han med knäet” (se J.
Sahl-gren i ”Namn och bygd”, 1927, sid. 67). Senare
leden är plur. stadhir, ställe, gård, till stadh,
plats. P.;Er.
Knistad, gods i Sventorps sn i Västergötland,
7 km n.ö. om Skövde, utgör med underlydande
760 ha, därav 375 åker, med ett taxeringsvärde
av 523,000 kr (inkl, mejeri, elverk, såg och kvarn).
Huvudbyggnaden av sten i två våningar med tre
flyglar uppfördes under 1700-talets förra del och
restaurerades 1910. Konstsaml. med åtskilliga
teckningar av Sergel. K. blev sätesgård 1646 och
har ägts inom ätterna Uggla, Lind af Hageby
och Gyllenberg (till 1877). Nuv. ägare äro K.
och I. Åkerberg. — Namnet är säkerligen identiskt
med det närkingska sockennamnet Knista*. P.;Er.
Knittel, metr., se Knittelvers.
Knittel, John Hermann Emanuel, schweizisk
författare (f. 1890), född i Indien, studerade i
Schweiz. Efter resor i Europa och Asien slog
sig K. ned i London, där han 1921 jämte M.
Moskowitz startade en teater och framträdde som
romanförf. på engelska med ”Aaron West” (1921;
på ty. 1922) och ”A traveller in the night” (1924;
ty. uppl. 1926; sv. övers. ”Vägen genom livet”,
1930). Hans senare böcker äro skrivna på tyska,
t.ex. ”Therese Etienne” (1927; sv. övers. 1929),
”Der blaue Basalt” (1929), ”Abd-el-Kader” (1930;
sv. övers. 1932), ”Der Commandant” (1933; sv.
övers. ”Två och en tredje”, 1934), ”Via Mala”
(1934; sv. övers. 1935), ”El Hakim” (1936; sv.
övers, s.å.) och ”Amadeus” (1939; sv. övers.
”Mot stora mål”, 1940). Han har dessutom
för
sökt sig som dramatiker med ”Protektorat”
(1935)-K. är en betydande människo- och
miljöskildrare. [A.Bd]E.
Knittelvers, knittel (efter ty. knittel-,
knüttel-vers, sannolikt, åtm. delvis, till knüttel, knölpåk,
övers, av lat. versus rhopa’licus, till grek. rhop’alon,
knölpåk; jfr äldre ty. knüppelvers, till knüppel,
knölpåk), fyrtaktig blandad vers* av germansk art med
parvis rimmade rader. K. är den svenska
medeltidens och reformationstidens allt dominerande
versform, uppbärande medeltidens stora
rimkrönikor såväl som 1500-talets drama. Den siste
mästaren i denna enhetligt fortlöpande tradition är
Wivallius. Med renässansdiktningens införande
av Stjernhielm och hans skola avskaffades k. i
svensk poesi. Den återuppväcktes av de
nyromantiska och götiska diktarna (Vitalis använde k. i
parodiskt syfte i sina ”Komiska fantasier”). Med
Strindberg (”Mäster Olof”, ”Sömngångarnätter”)
och 1890-talslyriken (Heidenstam, Fröding och
Karlfeldt) fullbordades k:s betydelsefulla
renässans i 1800-talets svenska poesi. Som exempel på
k. anföras några versrader ur Strindbergs
”Sömngångarnätter”:
I stjärnklar natt under halvtänd måne
han ser det sköna, det rika Skåne,
där bovetsåker och klöveräng
och blomstertäppa vid trädgårdssäng
på bördig lera som mjukaste mossa
för träskodda fötter breda sin flossa.
Litt.: N. Bure, ”Rytmiska studier öfver k. i
medeltidens svenska rimverk” (1898). Hj.G.
Kniv, gemensam benämning på en mångfald
typer av eggverktyg med det gemensamma
kännetecknet, att eggen har relativt stor längd. Ordet
k. användes även om de stållinjaler, som vid
holländare o.s.v. ha till uppgift att mellan sig
sönderdela pappersmassans fiberknippen. — En k. av
den typ, som användes för hushållsbruk och till
matbestick, består principiellt av 2 delar, bladet
och skaftet. Vid sådana bordsknivar o.s.v., som
ej äro utförda i ett stycke men likväl ha fasta
blad, fastsättas dessa vid skaftet medelst en häri
instickande ten, kallad t å n g e. Det ofta
förekommande, förtjockade el. breddade partiet
mellan blad och tånge kallas ansats el. (vid
bordsknivar) mitra; mitrans uppgift är bl.a. att hålla
bladet lyftat från underlaget, när man lägger k.
ifrån sig. Slidknivar o.s.v. utföras ofta för
styrkans skull med genomgående, nitad tånge. Andra
typer utrustas med delat skaft, som nitas vid
det färdiga bladet; dyl. k. utföras av stålplåt.
— Som material för k. användes ant. vanligt
kolstål el. rostfritt stål. Kolstålet håller 0,8 å 0,9 °/o
kol och dessutom ev. 0,1 å o,2% vanadin; efter
glödgning i saltbad och härdning sker anlöpning
vid c:a 260°. — Förr utsmiddes k. vanl. i flera
etapper från korta ämnen. Numera utgår man
vid smidda k. från ett klent rundämne, som vid
rödvärme sänksmides i hejare (ofta i en enda
operation) och sedan skäggas till slutlig kontur
i ett särskilt verktyg. Härefter sker våtslipning
för hand el. i slipautomat, varpå följer stämpling,
härdning, anlöpning och putsning samt ev.
pole-ring. Är utgångsmaterialet plåt, utgör
pressning den första operationen; vid plåtknivar saknas,
tydligt utformad mitra, enär någon väsentlig föb-
— 357 —
- 358 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
