Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Knut Långe (konung av Sverige) - Knut (Knud, kungar av Danmark) - 1. Knut den store (konung av Danmark) - 2. Harde-Knut (konung av Danmark) - 3. Knut IV, den helige (konung av Danmark) - 4. Knut V Magnusson (konung av Danmark) - 5. Knut VI Valdemarsson (konung av Danmark)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT
segrade i slaget vid Olustra 1229 och blev kung.
Han dog 1234. Enl. Erikskrönikan räknade K. sina
anhängarna bland folkungarna. Hans son var
Holmger*, som ligger begraven i det på K:s mark
grundade Skokloster.
Danmark. I yngre danska källor uppföras flera
kungar med namnet K. (da. Knud), vilka skola ha
regerat före K. den store. Då K. den helige i sitt
gåvobrev till Lunds domkyrka kallar sig K. IV,
måste man antaga, att åtm. en konung K. funnits
före K. den store. Härmed kombineras en Adams
av Bremen uppgift om en H a r d e-K n u t under
tiden före 936. Stället är mångtydigt. Kanske är
denne Harde-Knut identisk med kung Gorm.
1) Knut den store, konung (d. 1035), son
till Sven Tveskägg och en slavisk prinsessa, följde,
kanske 15-årig, 1013 sin far på dennes
erövrings-tåg till England och valdes efter hans död 1014
av den nordiska hären till kung. K. kunde dock
ej hävda sig mot den återvändande angelsaxiske
kungen Ethelred och återvände till Danmark, där
hans bror Harald under tiden blivit konung. 1015
for K. i spetsen för en nordisk flotta till England,
utkämpade flera strider med Ethelred och hans
son och efterträdare Edmund Järnsida, slöt fred
med denne, varvid England delades, men blev vid
Edmunds död 1016 hela landets kung. 1017 g.m.
Ethelreds änka, den normanniska prinsessan
Emma, arbetade K. målmedvetet att sammansmälta de
nordiska och angelsaxiska elementen i England
samt att göra slut på vikingaanfallen mot England
och de nordiska övergreppen där. Han lät 1018
avrätta besättningarna på ett antal skepp, som
plundrat landet och sände s.å. hem största delen av
erövringshären, sedan en väldig danagäld
utbetalats till den. Siälv behöll K. omkring sig blott en
större hird. Han knöt vänskapliga förbindelser
med den engelska kvrkan, som han kraftigt
gynnade och som stödde hans sak. Sina gamla
medhjälpare från erövringens tid skilde han sig från
och tog i stället angelsaxiska medarbetare, främst
Godwin jarl, samt härskade över huvud i England
som en inhemsk kung, älskad och uppskattad av
folket. När K. blev sin bror Haralds efterträdare
i Danmark, är ej känt, sannolikt rätt snart efter
1015. Han kom dock icke ofta till detta land; hans
viktigaste besök inträffade 1026, då han vid
Hel-geån* slog de anfallande norska och svenska
kungarna Olof Haraldsson och Anund Jakob. Härefter
kallade han sig konung över Norge och en del av
svearna; väldet över Norge befästes dock först
1028 och stördes genom Olof Haraldssons
misslyckade anfall 1030, länge kan han icke ha utövat
herraväldet i Sverige. Vid denna tid var han dock
herre över det största rike, en nordbo behärskat,
och då han 1027 inträffade i Rom, hedrades han av
påve och kejsare, vilket han med en viss naiv
skrytsamhet utförligt skildrar i ett brev till sitt engelska
folk. Före sin död insatte K. sönerna Harde-Knut
och Sven Alfivasson som kungar i Danmark och
Norge. I England efterträddes han av sonen
Harald Harfot. — Litt.: L. M. Larson, ”Canute the
great” (1912). B.
2) H a r d e-K n u t, den föreg:s son, konung (o.
1020—42), blev insatt som konung av Danmark
redan under faderns livstid; efter dennes död
hyllades Harde-Knuts halvbror Harald Harfot som
kung i England. Tillsammans med sin mor Emma
ville Harde-Knut störta Harald, men dennes död
gjorde strid onödig. Harde-Knut hyllades 1039
som Englands kung. Han utkrävde tunga skatter
och blev aldrig populär.
3) Knut IV, den helige, konung (d. 1086),
son till Sven Estridsson, deltog 1069 och 1075 i
krigståg mot England, uppträdde vid faderns död
1076 (?) som tronkrävare och skall enl. uppgift
hos Saxo därvid ha understötts av skåningarna.
K. lyckades dock ej nå sitt mål, flydde till Sverige
men blev efter brodern Harald Heins död 1081 (?)
kung. K:s regering bedömes ytterst olika i
källorna; ett parti prisar honom som en idealhärskare,
kyrkans gynnare, Guds man, under det att ett annat
parti endast vet att berätta om hans övergrepp.
Säkert är, att han med kraft hävdade
kungamyn-digheten, skänkte stora jordegendomar till Lunds
domkyrka och 1085 förberedde ett stort krigståg
till England. Emellertid utbröt i n. Jylland ett
uppror mot K., varvid han måste fly och med sina
fåtaliga hirdmän söka skydd i S:t Albans kyrka
i Odense, där han jämte dem dräptes 10/7 1086.
Hans efterträdare blev brodern Olof, som K.
skickat som fånge till Flandern, där hans svärfar var
greve. En hungersnöd, som nu hemsökte Danmark,
uppfattades som Guds straff för kungamordet, och
K. började betraktas som helgon, vartill väl även
politiska motiv bidragit. Han kanoniserades 1101
men bedömdes alltjämt mycket olika: en förf, från
1130-talet gör gällande, att hans helighet
motiverats av den ånger över sina synder, han kände i
dödsögonblicket. K. var g.m. den flandriska
grevedottern Edel. Hans son Karl blev greve av
Flandern och helgon; två döttrar giftes med svenska
stormän. — Litt. M. C. Gertz, ”Knud den
hel-liges Martyrhistorie” (1907); C. Weibull, ”Saxo”
(1915)- B-
4) Knut V Magnusson, konung (d. U57)>
son till Magnus Nilsson, blev vid Erik Lams
tronavsägelse 1146 hyllad som kung i Jylland, under det
att Sven Grate blev erkänd i Skåne. Ett krig
mellan dem, avbrutet 1147, då de företogo ett
gemensamt korståg mot venderna, avslutades 1150 med
K:s nederlag och flykt. Med främmande hjälp
sökte han förgäves återvinna sitt rike, och
kejsaren dömde Danmark 1152 till kung Sven. K. vände
hem och vann en bundsförvant i Svens tidigare vän
Valdemar (den store); de två antogo 1154
kunga-namn i Jylland, och Sven måste fly. En försoning
kom till stånd 1157, då de tre tronkrävarna delade
landet mellan sig, men redan s.å. lät Sven mörda
K. i Roskilde. Vissa helgonrykten uppkommo om
K. men fingo ej verklig betydelse. B.
5) KnutVIValdemarsson, konung (1163
—1202), son till Valdemar den store, kröntes 1170
till dansk kung och sattes av fadern 1177 att regera
Skåne och Halland. Vid dennes död 1182 tillträdde
K. regeringen över hela landet. Han vägrade giva
kejsaren länsed. Hans regering präglades av de
alltjämt pågående vendertågen, de begynnande
korstågen till Estland, den starka expansionen
söderut samt striderna mot biskop Valdemar* av
Sles-vig. I vad mån K. deltagit i dessa företag och
kan tillskrivas någon ära för Danmarks lysande
tillstånd vid denna tid är obekant. I källorna
träder han — väl med rätta — helt tillbaka för sin
— 373 —
— 374 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
