Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knutar (knopar, stek) - Knutarvsläktet - Knut Bosson (biskop) - Knut Bosson Grip (riddare) - Knutby - Knut den helige - Knut den store - Knut Eriksson - Knutginst - Knuth, ätt - Knuth, Paul - Knut Holmgersson - Knut Jonsson - Knut Lavard - Knut Långe - Knut Magnusson - Knut Mickelsson, Mäster Knut - Knutnarv - Knutpiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUTPISKA
Knutarv.
önskvärt avseende. Vanlig är föreställningen, att
en sjukdom kan botas genom att k. slås på ett
snöre, som sedan bortkastas, att födseln
underlättas genom att k. upplösas o.s.v. — Litt.: H.
öhr-vall, ”Om k.” (2 uppl. 1916). H.Sk;S.Ld.
Knutarvsläktet, Centun’culus, av fam. viveväxter,
omfattar 3 arter, små,
glatta, i-åriga örter i
tempererade och
varma bältena. I s. och
mell. Sverige
förekommer här och där
på fuktiga, sandiga
betesmarker, särsk.
utmed havskusten, C.
min’imus, knutarv,
2—5 cm hög med små,
nästan oskaftade, i
bladvecken sittande,
vita el. rödlätta
blommor.
Knut Bosson,
biskop, se Natt och Dag.
Knut Bosson Grip, riddare (c.-a 1378—1406),
son till Bo Jonsson Grip och Margareta Dume.
Större delen av K:s kända verksamhet har
samband med tvisterna om arvet efter Bo Jonsson.
Vid faderns död var K. omyndig, och modern,
som ganska snart gifte om sig med riddaren
Bengt Nilsson, företrädde hans intressen. Medan
faderns testamentsexekutörer anslöto sig till
drottning Margareta, gjorde Margareta Dume i
arvsanspråkens intresse gemensam sak med
Albrekt av Mecklenburg och vitaliebröderna. K.
drogs från barndomen med i denna politiska
inriktning. Efter Albrekts nederlag i Sverige 1389
ha Margareta och K. uppenbarligen begivit sig
ur landet. De synas ha uppehållit sig i
Mecklenburg och Livland under de närmast följande
åren. K. framträder icke i källorna under denna
tid. Men 1395, trol. samtidigt med att han blivit
myndig, mottog han av faderns gamle fogde
Jeppe Djäkn, i strid med drottning Margaretas
vilja och intressen, Åbo och Kastelholms län.
K. var nu riddare, en värdighet, som han
uppenbarligen förvärvat i utlandet. 1399 kom en
försoning till stånd med drottning Margareta,
då K. avstod från de finska besittningarna mot
att tills, med styvfadern i stället erhålla
Stäke-holms län. — Litt.: G. Carlsson i ”Hist. tidskr.”,
1947. Jr R.
Knutby, socken i Närdinghundra hd i Uppland,
Stockholms län, och församling i Knutby och
Faringe pastorat i Närdinghundra kontrakt av
Uppsala ärkestift, ö. om Uppsala; 143,77 km2,
därav 132,72 land; 1,099 inv. (T949; 8 inv. pr km2).
Huvudbygden ligger i n.v. kring Olandsåns övre
lopp, mellan Hosjön, Ginningen och Kärven; i
övrigt uppfylles socknen av kuperade
skogstrakter med småsjöar och mossar. Åkern utgör 19%
av landarealen, skogsmarken 66°/o. Egendomar:
Tarv, Ekeby och Björkö. Hembygdsgård med
kulturhistoriska saml. och byggnader.
Fiskodlings-anstalt finns i Vällnora; här drevs ett
stångjärns-bruk 1684—1890. Bland de talrika fornlämningarna
märkas kummel och högar, stensättningar och
resta stenar, tre bygdeborgar och två runstenar.
Den breda gråstenskyrkan är från 1200-talet; den
blev tvåskeppig vid valvens inslagning på
1400-talet. Sakristia och vapenhus äro något yngre
än långhuset. Vid restaurering 1925 framtogos
rika valvmålningar från slutet av 1400-talet; även
väggmålningar äldre än valven finnas. Dopfunten
av gotländsk kalksten synes liksom
triumfkrucifixet vara ung. jämnårig med kyrkan. Ett
altarskåp är från 1400-talets förra hälft, två
helgonskåp något yngre. Klockstapel från 1739. —
Namnet skrevs 1287 de knutaby. Dess förled är trol.
gen. plur. av fsv. knut(er), mindre höjd; efterleden
är by, gård (se E. Hellquist, ”De svenska
ortnamnen på -by”, 1918, sid. 9). P.;Er.
Knut den helige, konung, se Knut, Danmark 3).
Knut den store, konung, se Knut, Danmark 1).
Knut Eriksson, konung, se Knut, Sverige 1).
Knutginst, bot., art av ginstsläktet*.
Knuth [knot], dansk adelsätt, urspr. från
Mecklenburg, där den kan påvisas vid 1200-talets mitt,
på 1600-talet inkommen till Danmark; en grevlig
gren innehade 1714—1919 grevskapet K n u t h e
n-b o r g på Lolland.
Knuth [knot], Paul, tysk blombiolog (1854—99),
prof, i Kiel. K. har genom sin sammanställning
av ett oerhört blombiologiskt material i
”Hand-buch der Blütenbiologi” (3 bd, 1898—1905) fått
grundläggande betydelse för den
pollinationsbio-logiska forskningen.
Knut Holmgersson, konung, se Knut, Sverige 2).
Knut Jonsson, svensk storman (1300-talets förra
hälft), nämnes 1305 som medl. av rådet. 1310
lagman i Östergötland blev han 1311 Birger
Magnussons drots men ersattes o. 1316 av J. v.
Brun-kow. Under det stora upproret mot Birger 1318
synes K. urspr. ha tillhört dennes anhängare men
sedermera ha övergått till de upproriska. Från
1322 till mitten av 1330-talet var han ånyo drots
och framträder jämte marsken Matts
Kettilmunds-son som den ledande kraften i Magnus Erikssons
förmyndarregering. Han återgick från 1333 el.
1334 till sin ställning som lagman i Östergötland,
användes dock alltjämt av kung Magnus vid vissa
tillfällen. Han nämnes som avliden i ett brev
från okt. 1347. H.Bg.
Knut Lavard, furste, se Knut, Danmark 6).
Knut Långe, konung, se Knut, Sverige 2).
Knut Magnusson, konung, se Knut, Danmark 4).
Knut Mickelsson, kallad Mäster Knut,
prelat och upprorsledare (d. 1527), var o. 1520
domprost i Västerås; då Gustav Vasa 1523 tvingade
västeråskapitlet, som till biskop valt Peder
Sun-nanväder, att upphäva valet, uppträdde K. till den
sistn:s förmån och blev till straff själv avsatt av
kungen. På hösten 1524 begåvo sig Sunnanväder
och K. till n. Dalarne och igångsatte den
oppositionsrörelse, som är känd som första dalupproret*.
Efter upprorets misslyckande flydde K. till Norge,
fick mot lejdebrev infinna sig till en herredag i
Stockholm 1526, dömdes till döden och avrättades
febr. 1527. C.
Knutnarv, bot., art av smånarvsläktet*.
Knutpiska (ry. knut, av fnord. knütr, knut), av
läderremmar flätad piska, använd i tsartidens
Ryssland vid exekverande av kroppsstraff å förbrytare,
under Nikolaj I (1845) ersatt med den tresvansade
— 377 —
— 378 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
