Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knös, 3. Carl Johan - Knös, 4. Gustaf - Knös, 5. Anders Erik - Knös, 6. Thekla - Knös, 7. Börje - Ko - Ko- - Koadjutor - Koaffera - Koaffyr, Koafför - Koagulation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KO
1809—23 och som Skaraborgs läns
hushållningssällskaps förste sekreterare (1807—16). Skara stifts
bibelsällskap bildades 1816 på K:s initiativ. R.Hm.
4) Gustaf K., den föreg:s bror, orientalist,
mystiker (1773—1828), fil. mag. i Uppsala 1797,
teol. kand. 1800, doc. i exegetik s.å., efter fleråriga
utländska studier hos berömda orientalister
akademiadjunkt 1806, prof, i grekiska 1810, i
österländska språk 1814, prästvigd och kyrkoherde i
Västeråker och Dalby (med bibehållande av
professuren) 1817, teol. dr 1818. De förhoppningar,
den unge K. i in- och utland ingav om en lysande
vetenskaplig framtid, infriade han ej. En
världs-frånvänd, drömmande natur drogs han tidigt till
den swedenborgska mystiken, och i sin mest
bekanta skrift ”Samtal med mig sjelf om verlden,
menniskan och Gud” (1824, 2 uppl. 1827) bekände
han sig som övertygad swedenborgare. R.Hm.
5) Anders Erik K., son till K.3), teolog
(1801—62), fil. mag. i Uppsala 1824, teol. kand.
1826, doc. i teologi s.å., prästvigd s.å., teol. lic. och
teol. adjunkt 1832, prof, i praktisk teologi 1835,
teol. dr 1844, domprost i Uppsala 1852, ombud för
ärkestiftet vid riksdagarna 1844, 1853, 1856 och 1859.
K. var flitigt verksam i sin tids kyrkliga
kommittéarbeten och utgav 1839—42 jämte C. E. Fahlcrantz
och C. J. Almquist ”Ecklesiastik tidskr.” — Litt.:
”Predikan och personalier vid A. E. K:s
jordfästning” (1862). R.Hm.
6) T h e k 1 a Levinia Andrietta K., dotter till
K.4), författarinna (1815—80). Uppvuxen i
1830-och 40-talens litterära uppsalamiljö och förtrogen
vän till de flesta av
dess förgrundsfigurer
började K. tidigt
skriva vers och vann
livlig uppskattning för
sina ”Dikter” (2 bd,
1852—53); åtskilliga av
dem tonsattes av A. F.
Lindblad. De ha en
viss naiv och
behagfull ursprunglighet,
präglad av hennes
fina personlighet, men
äro i övrigt typisk
romantisk efterklang.
Hennes
överkänslig
het och svårmod förvärrades med åren; från 1869
vårdades hon som sinnessjuk på Växjö hospital.
1881 utgåvos ”Efterlemnade anteckningar”. —
Litt.: Vivi Horn, ”De små Knösarna. Ett
romantiskt Uppsalahem” (1921). C.
7) Börje Anders Olof K., sonson till K.5),
ämbetsman (f. 5/s 1883), fil. dr i Uppsala 1908,
amanuens i Ecklesiastikdep. 1910, i:e kanslisekr.
1917, kansliråd 1923—48, statssekr. 1931—48; har
tjänstgjort som sekr. i talrika kommittéer
framför allt rörande undervisnings- och
lönereglerings-frågor, var 1914—28 notarie hos Statsutskottet. K.
har varit särsk. verksam för främjandet av
Sveriges kulturella förbindelser med utlandet,
framför allt Frankrike. Han har utg. flera böcker, bl.a.
”Rabelais” (1943), och övers, grekiska förf. C.
Ko, hona av nötkreatur, även av älg, ren, hjort,
buffel, bisonoxe, jak m.fl., någon gång även av
elefant, giraff och kamel.
Ko-, som prefix, se även Kon-.
Koadju’tor (lat. coadju’tor, medhjälpare), inom
katolska kyrkan en av påven tillsatt assisterande
präst åt biskop, som på gr. av ålder el. sjukdom
ej själv kan uppehålla sin tjänst, ss. ständig k.
med rätt att efterträda i ämbetet.
Koaffe’ra (fra. coiffer, av coiffe, huva o.d.), lägga
upp el. ordna håret, frisera, ”kamma”. — K o a
f-fyr (fra. coiffure), hårklädsel, frisering (se Frisyr).
— Koafför (fra. c oi f feur), äldre benämning för
frisör.
Koaffy’r, Koaffö’r, se Koaffera.
Koagulatio’n (av lat. coagula’re, ysta, av
coa’gu-lum, löpe) kallas utfällningen av en kolloid ur en
lösning (se Kolloidkemi). Inom biokemien menas
med k. ett förlopp, varigenom i vatten lösliga
äggviteämnen denatureras och överföras i en i
vatten olöslig form. K. kan åstadkommas genom
uppvärmning av äggvitelösningen, och härvid är
den nödvändiga temp.-förhöjningen olika för olika
äggviteämnen. Muskelns äggviteämnen koagulera
delvis vid något över 400, kasein och lim i
neutral lösning ej ens vid kokning. Närvaron av salter
och lösningens reaktion utöva stort inflytande på
denna värmekoagulation. Vid rumstemp. kan k.
även åstadkommas av utspädd salpetersyra,
lösningar av tunga metaller samt av de s.k.
alkaloid-reagenserna. Vid blodets k. el. levring
utfälles fibrinogenet genom en enzymatisk
process. Fibrinogenet, som finns i blodplasman,
överföres härvid i det olösliga fibrinet, som i form
av ett fint maskverk genomsätter blodet. Då
maskorna sammandra sig, fångas häri
blodkropparna, och en bärnstensgul vätska utpressas. Man
erhåller på detta sätt en blodkaka och serum.
Blodkakan består av fibrin och blodkroppar,
serum har i stort sett samma sammansättning som
blodplasma, med undantag av att det saknar
fibrinogen. Det innehåller dessutom fibrinferment,
vilket saknas i plasma. Själva det enzymatiska
förloppet vid blodkoagulation är en mycket
invecklad process, vars natur ännu ej kan anses fullt
klarlagd. Bildningen av fibrinfermentet el.
trom-binet synes ske ur ett förstadium, trombogen, som
finns i plasma. Trombogen överföres i protrombin
genom inverkan av ett ämne, som finns i
blodkropparna och vävnadsceller, trombokinas. Detta
ämne har man ansett vara fosfatiden kefalin.
Sedan protrombinet bildats, reagerar detta med
blodets kalciumsalter och överföres i det egentliga
k.-enzymet, trombin. Den slutliga k.-akten,
fibri-nogenets överförande i fibrin, anses vara en
hydro-lytisk nedbrytning av samma slag som vid
diges-tionen av äggviteämnen över huvud. Man har
även tänkt sig, att trombin och det från
bukspottkörteln stammande aktiverade trypsinet skulle
vara samma ämnen. Orsaken till att blodet ej
koagulerar under livet i blodkärlen skulle vara
den, att trombokinas, som är nödvändigt för
trom-binets bildande, saknas och först från kanterna
av ett sår kan inkomma i blodet. K. kan även
förhindras på flera olika sätt. Genom tillsättning
av oxalsyra utfälles blodets kalcium, varigenom
protrombinets överförande i trombin förhindras.
I svalgkörtlarna hos blodigeln finns ett ämne,
hirudin, som i ytterst små mängder upphäver
blodkoagulationen, sannolikt genom en hämning
— 391 —
— 392 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
