Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koblenz, Coblenz - Kobo daishi - Kobold, Hermann - Kobolt - Koboltblomma - Koboltblått - Koboltfärger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOBO DAISHI
Koblenz vid Mosels inflöde i Rhen.
viktig flodhamn och järnvägsknut —, kom att i
denna egenskap under 2:a världskrigets slutskede
lida mycket svåra skador. Mer än halva
bostadsbeståndet blev sålunda totalt förstört, likaså bl.a.
Tyska ordens hus från 1216, Jesuitkyrkan från
början av 1600-talet och kurfurstliga slottet från
1780-talet. De tre kyrkorna från Tysklands äldsta
kristna skede (senare delvis ombyggda), domen
S:t Castor, Vårfrukyrkan och S:t Florinus, blevo
delvis förstörda liksom kurfursteborgen från o.
1280 invid den 1344 uppförda stenbron över
Mo-sel. Rådhuset byggdes urspr. som jesuitkollegium
under 1500—1600-talen. K. har pappers-, sko-,
lervaru- och njutningsmedelsindustri samt är
centrum för vinodling och vinhandel. Natursköna
omgivningar. P.
Kobo daishi [kå’bå daTJi], grundare av den
japanska shingonsekten, se Japan, sp. 1079 f.
Kobold [kå’bålt], H e r m a n n Albert, tysk
astronom (1858—1942), observatör vid observatoriet
i O-Gyalla i Ungern 1880, i Strassburg 1887, i Kiel
1902, prof, där 1909. 1907—38 var K. red. för
”Astronomische Nachrichten”. Han har bl.a. utg.
monografierna ”Der Bau des Fixsternsystems”
(1906) och ”Stellarastronomie” (1926).
Kobolt [kå’-] (från äldre ty. Kobolt, nu Kobalt,
av Kobold, tomte, bergtroll; sannolikt med syftning
på att bergsmännen tillskrevo gruvtomtarna de för
andra metaller skadliga egenskaper, som k. ansågs
besitta), Co, grundämne, atomvikt 58,94, atomnr 28,
smp. 1,490°, spec. v. 8,83. K. förekommer i naturen
alltid tills, med nickel och nästan alltid i förening
med arsenik. De största fyndigheterna finnas i
Belgiska Kongo, Nord-Rhodesia, Canada och
Burma. De viktigaste k.-mineralen äro: s p e i s k
o-b o 11*, CoAs,, och koboltglans*, CoAsS. K.,
som framställdes f.g. av svensken G. Brandt 1739,
är en metall, som mycket liknar järn. Man brukar
sammanfatta elementen järn, k. och nickel i
periodiska systemets 8:e grupp som järnmetaller. K. är
hårdare än stål och i likhet med järn magnetisk.
I utspädda syror som saltsyra och svavelsyra löses
k. relativt trögt, däremot lätt i utspädd
salpetersyra. Metallisk k. har fått användning som
lege-ringsbeståndsdel i högvärdiga verktygsstål, för de
högsta kvaliteterna 5—10 %. Huvudanvändning av
k. är som blå färg i porslinsglasyr, i form av
kalium-koboltsilikat (smalt), vilken förening var
känd redan av de gamla egypterna och romarna
(se Koboltfärger). — K. är i sina föreningar 2- och
3-värd. De 2-värda föreningarna kallas även
ko-bolto- och de 3-värda koboltiföreningar, enl. äldre
nomenklatur koboltoxidul- och koboltoxidföreningar.
Kob ol t oxi dul, CoO, koboltooxid,
erhål-les vid upphettning av motsv. hydroxid el.
kar-bonat som ett grönt, i syror lättlösligt pulver.
Ko b ol t oxi dulhy dr a t, Co(OH)2, k o b o
1-tohydroxid, erhålles som en rosafärgad
fällning, om koboltosaltlösningar försättas med alkali.
Det oxideras lätt av luften till kobolthydroxid.
Koboltoxid, Co2O3, koboltioxid, bildas
vid upphettning av motsv. hydrat el. genom
glödg-ning av koboltinitrat som ett svartbrunt pulver.
Koboltoxidhydrat, Co(OH)3,
kobolti-hydroxid, erhålles som en svartbrun fällning vid
oxidation av koboltohydroxid med hypoklorit.
Löses i saltsyra under klorgasutveckling. — De
2-värda k.-salterna äro de viktigaste. De erhållas
genom att upplösa metallen, oxidulen,
oxidulhydra-tet el. karbonatet i syror. De vattenhaltiga
salter-na äro röda, de vattenfria blå. K o b o 11 k 1 o ru r,
CoCl2, koboltoklorid, erhålles vid
upphettning av k. i klorgasström som blå fjäll, vilka lösas
i vatten. Ur vattenlösningen, som är röd,
utkristalliserar CoCl, + 6H2O. Användes som
sympate-tiskt bläck. K.-föreningarna färga borax- och
fosforsaltpärlan blå och ge med svavelammonium
en svart kobol tosulf id, CoS. — Några enkla
salter av 3-värd k. känner man icke, däremot många
föreningar, som innehålla komplexa joner med
3-värd k. Karakteristisk är den gula fällning av
kaliumkoboltnitrit, K3[Co(NO2)2], som
erhålles, om en k.-saltlösning försättes med
kaliumnitrit och utspädd ättiksyra. Andra ex. på
komplexa k.-salter äro de många ammoniakaliska
k.-föreningar (k o b o 11 i a k e r), vilka fått namn
efter sina olika färger (se
Metallammoniakför-eningar). [G.J.lEl.
Koboltblomma, miner., se Erytrin.
Koboltblått, se Koboltfärger.
Koboltfärger. Viktigast bland k. är smalts
el. k o b o 1 t g 1 a s, som framställes genom att
smälta pottaska med kiseldioxid under tillsats av
koboltoxid el. koboltoxidul, då en vacker blå färg
erhålles. Smalts är sålunda en färgad glasmassa
och icke en färg i egentlig bemärkelse samt saknar
också de för färgerna karakteristiska
egenskaperna: täckningsfömåga och briljans. Innan man
kände ultramarin och andra färgstarkare färger,
användes smalts i finmalen form som färgpigment i
målarfärger men har nu övergivits. På gr. av sin
beständighet vid hög temp. användes emellertid smalts
i mycket stor utsträckning inom glas-,
porslins-och fajansindustrien. — Turkiskt grönt är
en kraftig blågrön färg, som huvudsaki. användes
för porslinsmålning; framställes genom glödgning
av aluminiumhydrat, kromoxidhydrat och
kobolt-oxidulkarbonat. — Koboltgrönt, Rinmanns
grönt, grön cinnober, sachsisktgrönt,
stundom också kallat zinkgrönt, består i
huvudsak av koboltzinkat, CoZn2O3, framställes enl.
flera olika metoder; ungefärlig sammansättning
88% zinkoxid och 12% koboltoxidul; mycket
be
— 399 —
— 400 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
