Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kokain, bensoylmetylekgonin - Kokainism - Kokand, Chokand - Kokapparater, Elektriska - Kokard - Kokardblomma - Kokbarometer - Kokemäki - Kokenhusen, Koknese - Kokett - Kokill - Kokillhärdat gjutgods - Ko-kiu - Kokker - Kokko, Yrjö - Kokkola - Kokkoliter, coccoliter - Kokkolitkalksten - Kokkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOKAINISM
dövningsmedel, sp. 390). I doser om 2—10 cg
åstadkommer det ett tillstånd av välbehag samt
upphäver hunger- och trötthetskänsla, men en
längre tids bruk av detsamma leder till en
ständig åtrå efter detta gift, k o kai n i sm. Bruket
av k. som njutningsmedel (jfr Kokabusken) har
på senaste åren tilltagit i oroväckande grad, så
att de flesta länder genom lagstiftning sökt öva
kontroll över handel med och användning av detta
gift, vilket brukat som njutningsmedel utövar en
förhärjande skadegörelse på organismen. J.H.
Kokainism’, se Kokain.
Koka’nd [kn-], Ch okand, stad i landskapet
Fergana, Uzbekistan, SSSR. K. ligger i Syr-darjas
dal och vid järnvägen till Andizjan; 84,665 inv.
(1939; 68,426 1921). K., som nu har
moderniserats, är medelpunkt i ett stort fruktbart och
konst-bevattnat område samt är ett av de mest
betydande handelscentra i Västturkestan (bomull och
silke). Från K. utgår en järnväg till Namangan.
Bomulls- och sidenfabriker, växtoljeindustri. —
K. blev 1710 huvudstad i det av Schahruch Bi
grundade özbegriket Kokand. Detta rikes stora
expansionsperiod började med Alim (o. 1798—
1812) och Omar kan (o. 1812—22) och nådde sin
fulla utveckling under Madali (Muhammed Ali)
kan (1822—42). Mot slutet av dennes regering
började stridigheter med Buchara, vilka i
förening med inre upplösning 1876 gjorde K. till ett
lätt byte för den ryska expansionen i
Centralasien. 1917 utropades i K. ”den autonoma
republiken Turkestan”, som 1918 måste vika för
sovjetarméns övermakt. [OS.]Edg.K.;C.F.
Kokapparater, Elektriska, se Elektriska
värmeapparater.
Koka’rd (fra. cocarde, urspr. bonnet å la
cocar-de, eg. mössa med en tuppkamliknande prydnad,
till coq, tupp), krigsw., kallas en rund el. oval, av
band utförd knapp el. bandrosett, vilken
anbringas på huvudbonaden; k. började bäras redan
på 1600-talet, då olika kompanier buro sina
chefers färger i k. Under revolutionskrigen blev k.
nationell beteckning genom fransmännens
förande av blå-röd-vit k. Den av svenska arméns
officerare och underofficerare länge brukade k., som
var gul, har vid uniform m/39 ersatts av en blågul
k. av metall (motsv. vid kustart.-uniform m/42).
Civila svenska k. äro i allm. blå-gula. E.O.B.
Kokardblomma, Gaillar’dia, släkte av fam.
korgblommiga växter med 12 i Amerika inhemska
arter, örter med gula el. purpurröda blomkorgar och
tunglika, merendels könlösa kantblommor. Som
prydnadsväxter odlas G. pulchell’a och G. arista’ta,
den senare perennerande.
Kokbarometer, se Barometer, sp. 169.
Kok’emäki, finska namnet på Kumo.
Kokenhusen [kåkk’-], K o k n e s e, fordom stad
och fästning på Dünas h. strand i s. Livland, nu
blott en by, var i början av 1600-talet en av de
viktigaste stödjepunkterna för det polska väldet i s.
Livland; utanför dess murar led Gyllenhielm 17/e
1601 ett svårt nederlag. 1608 växlade K. två gånger
herrar, 1625 intogs det av svenskarna och blev
därpå stödjepunkten för deras operationer i s.
Livland och Kurland. 1656 stormades K. av
ryssarna, varvid besättningen nedhöggs, 17/io 1700 föll
det i sachsarnas händer och sprängdes av dem i
luften efter deras nederlag vid Düna 1701. PS.
Kokett’ [kå-] (fra. coquet, fem. coquette, av coq,
tupp; eg. bröstande sig som en tupp), behagsjuk,
angelägen att bli sedd och beundrad; tillgjord;
smånätt, näpen; som subst.: behagsjuk kvinna. —
Härtill verbet k o k e 11 e’r a och subst.
koketteri’.
Kokill’ (av fra. coquille, snäckskal) är en
gjutform av metall, vanl. tackjärn, ibland stål el.
koppar, i vilken smält metall gjutes och får
stelna. Stålverks-k., i vilka det från
smältugnarna kommande stålet tappas till göt för vidare
bearbetning, ha vanl. formen av en svagt konisk,
stympad kägla med kvadratiskt el. för vissa
ändamål rektangulärt, mångkantigt el. runt
tvärsnitt. Dylika k. förses ofta i sin översta del med
eldfast, värmeisolerande infodring, tjänande som
sjunkbox, i vilken götets översta del,
sjunk-huvudet, håller sig länge flytande och
utfyller de håligheter, som eljest skulle bildas genom
krympningen vid huvudmassans stelning. Vid
tillverkning av gjutna färdigprodukter användas
k. dels som permanenta formar vid
massfabrikation, dels för åstadkommande av s.k.
kokill-h ä r d n i n g hos gjutjärn, varigenom detta får
särskilt hård yta (se Gjutjärn, sp. 734, och
Gjut-ning, sp. 737). IS.
Kokillhärdat gjutgods, se Gjutjärn, sp. 734, och
Kokill.
Ko-kiu, stad i Kina, se Mengtsz.
Kokker [kåkk’-], se Bakterier, sp. 1,140, och
Bak-teriologi, sp. 1,150.
Kokko [kåkk’å], Yrjö Olavi Samuli, finsk
författare (f. 1903). K., som är utbildad till
veterinär, är sedan 1945 distriktsdjurläkare i
Muo-nio distrikt. Han vann stor framgång med
ungdomsboken ”Pessi ja Illusia” (1944; sv. övers.
”Jorden och vingarna”, 1946), där han i sagans
och diktens form ger en fängslande inblick i
naturens värld, och har sedan utg. ”Neljän tuulen
tie” (1947; sv. övers. ”De fyra vindarnas väg”,
1949), en samling berättelser, där han ger
initierade skildringar av människor, miljöer och
problem bland lapparna i n. Finland. E.
Kokkola [kåkk’åla], finska namnet på
Gamla-karleby.
Kokkoli’ter [kåkå-], coccoliter, kalkplattor
från höljet av till fam. Coccolitlwphoridae hörande
(mikroskopiska) flagellater. Från vattnets ytskikt,
där kokkosfärerna (de av k. omgivna
cellerna) leva, sjunka k. ständigt till bottnen och ingå
i flertalet recenta marina sediment; upp till 70%
av globigerinaslammet kan sålunda utgöras av
k. För uppkomsten av vissa fossila kalksediment
ha k. haft stor betydelse (jfr Kokkolitkalksten).
Kokkolitkalksten, geol., marint kalksediment, i
vilket kokkoliter ingå i avsevärd mängd;
bergartens konsistens betingas av graden av diagenes.
K. förekomma särsk. inom kritsystemet
(skriv-krita, vissa danienkalkstenar). I vad mån
kalkstenar från äldre geologiska perioder kunna
betecknas som k. är svårt att avgöra, då finare
strukturer hos dem vanl. förändrats starkt. I speciell
bemärkelse är k. liktydigt med s a 11 h o 1 m
s-k a 1 k*.
Kokkonst, se Matlagning.
— 439 —
— 440 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
