Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolera - Kolerabacill - Koleradroppar - Kloeraflugor - Koleravibrion - Koleriker - Kolerin - Kolerisk - Kolessa, Lubka - Kolesteatom - Kolesterin, kolesterol - Kolficka - Kolflöts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOLFLÖTS
jorden. Under den andra stora pandemien (1826—
37) kom den till Europa. I Skandinavien uppträdde
då de första fallen 1832 i Norge (Drammen) och
visade sig sommaren 1834 i Göteborg, varifrån
smittan på några mån. spred sig över hela mell. och s.
Sverige. Sammanlagt 5 gånger har k. gått över
Europa. Sedan några lokala epidemier blossat upp
1872—73, har Sverige varit fritt från
koleraepidemier. K. är endemisk i Främre och Bortre Indien,
på Sundaöarna och i de kinesiska hamnstäderna.
Från dessa platser gör den på olika vägar sina
framstötar mot Europa. En stor roll för
smitto-spridningen spela pilgrimsfärderna till Mekka och
Medina, där tusentals muhammedaner samlas för
att därefter spridas över hela den islamitiska
världen. Sjukdomen orsakas av
koleravibrio-nen (kolerabacillen, Vib’rio chole’rae, se
Bakteriologi, sp. 1155), upptäckt av R. Koch som
chef för den tyska koleraexpeditionen till Egypten
och Indien (1884). Koleravibrionen kan under
sjukdomens första dagar regelbundet påvisas i
patientens tarmuttömningar, där man ofta ser
bakterierna i en fiskstimsliknande anordning. Vid
bakteriernas sönderfall frigöres ett kraftigt verksamt
endotoxin. Människan smittas blott, då
infektions-ämnet upptages genom digestionskanalen.
Smittan kan ske ant. omedelbart från person till person
genom exkrementförorening el., vilket torde vara
det vanligaste, indirekt genom nedsmittade
födoämnen och vatten, i vilket senare fall epidemien
ofta får en explosionsartad utbredning, d.v.s. alla
de smittade insjukna ung. samtidigt. Efter en
in-kubationstid, som kan variera från blott några tim
till 4—5 dagar, sätter sjukdomen plötsligt in med
diarré. Sjukdomsförloppet kan sedan vara mer el.
mindre svårartat. I de lättaste fallen yttrar sig k.
blott som en lätt tarmsjukdom med diarréer, som
utan bakteriologisk undersökning kunna vara
omöjliga att skilja från sådana av annan orsak
(jfr K.2). Dessa lätta fall gå vanl. fort över men
kunna också bilda övergången till de medelsvåra
och svåra fallen. Som medelsvåra kan man
beteckna de fall, där tarmuttömningarna bli
risvattenlik-nande och där kräkningar, kramper i
vadmuskulaturen, allmänt svaghetstillstånd, kyla i
extremiteter-na och nedsatt urinavsöndring göra sjukdomsbilden
allvarlig. Detta tillstånd kan vara 1—2 veckor och
slutar i regel med hälsa. Vid de svåraste fallen av
k., stad’ium al’gidum, tillkomma hastigt tilltagande
hjärtsvaghet och allmän blåfärgning av huden
(blåsot). Patienten plågas av en olidlig törst men
kräks, så fort han försöker dricka. Kroppen blir
fullst. uttorkad, rösten blir tonlös, ansiktsfärgen
blygrå, huden torr och oelastisk. Den sjuke
förlorar slutl. medvetandet och dör. Dödligheten i k.
varierar betydligt vid de olika epidemierna. Om
man medräknar blott de kliniskt svåra fallen, rör
sig dödligheten o. 50 °/o. Spädbarn duka i regel
under, i åldern 15—25 år är dödligheten
jämförelsevis låg för att därefter stiga, så att den hos
åldringar närmar sig 100 °/o.
Behandlingen går framför allt ut på att
ersätta den svåra vätskeförlusten, vilket bäst sker
genom injektion av stora mängder fysiologisk
koksaltlösning. Hjärtverksamheten måste
understödjas och värmeförlusten motarbetas. Sulfapreparat
och streptomycin synas kunna vara av ett visst
understödjande värde vid behandlingen.
Chloro-mycetin anges verksamt, åtm. vid behandling av
experimentell k. hos möss. Av största betydelse
äro åtgärder för förhindrandet av k:s spridning.
Alla personer, som komma från smittad ort,
isoleras och undersökas på förekomsten av
kolera-vibrioner. Kolerasjuka isoleras och utskrivas
icke, förrän uttömningarna vid upprepade
tillfällen visat sig vibrionfria. Under epidemitid är
det av vikt att uppspåra friska bacillbärare och
undersöka alla fall av även den lindrigaste
diarré. All uppmärksamhet måste riktas på att
dricksvattenförhållandena äro absolut
oklanderliga. Redan tidigt försöktes vaccination mot k.,
till en början med levande bakterier, numera
endast med dödade. Framför allt erfarenheterna
under i:a världskriget visade klart, att
koleravaccineringen är av god profylaktisk verkan. A.Fl.
2) Inhemsk el. sporadisk k. (chole’ra
nostras), d.v.s. akut tarmkatarr med diarré,
förorsakas av paratyfus- och andra infektioner.
3) Chole’ra inf an’tum, barnkolera*.
Kolerabacill, se Bakteriologi, sp. 1,155, och
Kolera.
Koleradroppar, farm., se Thielemanns droppar.
Koleraflugor, populär benämning på vissa små
insekter av ordn. blåsfotingar, som stundom under
stilla, kvalmiga sommardagar kunna uppträda i
otalig mängd och som, där de slå ned, förorsaka en
olidlig retning i huden, i sht ögonens och näsans
slemhinnor.
Koleravibrion, se Bakteriologi, sp. 1,155, och
Kolera.
Kole’riker (av grek, chole’, galla; jfr Kolera),
kolerisk person. Jfr Karakterologi, sp. 781.
Koleri’n, se Barnkolera.
Kole’risk (se Koleriker), hetsig, lätt uppbrusande.
Koless’a, L u b k a, österrikisk pianist av polsk
börd (f. 1904), har efter studier för bl.a. E. v.
Sauer i Wien företagit vidsträckta turneer (även
i Sverige). K. är känd för sin utsökta tolkning
av romantikens pianoverk.
Kolesteatom [-å’m], med., se Aterom.
Kolesteri’n, kolesterol, kem., en sterin, som
regelbundet förekommer i alla djurceller (primär
cellbeståndsdel). K. är en omättad, sekundär
alkohol, C27H45OH, och förekommer i
djurorganismen, dels i fri form, dels som ester med stearin-,
palmitin- och oljesyra. Särsk. rikligt ingår k. som
beståndsdel i nervvävnad och i galla. I
gallblå-san bildar den stundom konkrement (se Gallsten).
K. är olösligt i vatten, lösligt i alkohol och eter,
bildar med digitonin svårlöslig förening, som
möjliggör dess kvantitativa bestämning. K. påvisas
medelst Salkowskis reaktion*. K:s fysiologiska
betydelse är i sina huvuddrag ännu outredd. Det
har kemiskt sett en nära släktskap med
gallsy-rorna och kan överföras i en sådan. Wk.
Kolficka, trattliknande behållare av järnplåt, i
vilken kol tippas för att i därifrån ledande rännor
rinna direkt ned i t.ex. pannrummet i en ångcentral
el. kolboxarna på ett ångfartyg.
Kolflöts, geol., bergstekn., lager av mineralkol,
stenkol, antracit el. brunkol, vanl. i förbindelse
med kolskiffrar el. skifferleror.
— 461 —
— 462 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
