Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolflux - Kolföreningar - Kolförädling - Kolga (mytologi) - Kolga (Estland) - Kolgas - Kolgujev - Kolhapur - Kolhydrat, sockerarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOLFUX
Kolfux, se Fux.
Kolföreningar, eg. sådana ämnen, i vilkas
molekyl kol ingår; numera dets. som organiska
föreningar, ämnen tillhörande den organiska kemien.
Jfr Kemi, sp. 1160.
Kolförädling är i vidaste bemärkelse varje
behandling av fossila kol, som avser framställning
av mera högvärdiga produkter. Hit höra alltså
bl.a. de vanliga processerna för framställning av
koks*, koksugnsgas, lysgas, vattengas,
generatorgas (se Gasbränslen) m.m. samt utvinning och
vidare bearbetning av därvid uppkommande
biprodukter. Den form av k., som f.n. tilldrar sig
största intresset och som ordet i mera inskränkt
bemärkelse vanl. avser, är överförandet av kolet
till flytande kolväten, s.k. syntetiska oljor, av
liknande art som de naturliga
mineraloljeprodukterna och med samma användning som dessa.
Orsaken till att metoderna för dyl. k. under dessa
senare år ägnats så stor uppmärksamhet är
två-faldig. Dels har man velat finna en ersättning
för de naturliga mineraloljorna med hänsyn såväl
till naturtillgångarnas för många och stora
konsumentområden oförmånliga belägenhet som till
deras framtida utsinande, dels har den för
kolproducenterna ofördelaktiga prisutvecklingen på
kolmarknaden väckt behovet av ett ekonomiskt
fördelaktigare tillgodogörande av kolet. — Vad
som i fråga om den genomsnittliga kemiska
sammansättningen väsentligen skiljer normala stenkol
från oljor är, att de senare innehålla omkr.
dubbelt så mycket väte som de förra. För att
överföra kol till olja måste man alltså tillföra en viss
mängd väte under sådana betingelser, att vätet
förenar sig med kolet till huvudsaki. flytande
kolväten. Detta sker genom en organiskt-kemisk
process, som benämnes kolhydrering, och
produkten kallas syntetisk olja el. bensin*. Bland
de härför utarbetade metoder, som hittills givit
användbara resultat, må nämnas följ. B e r g i u
s-processen utföres vid en temp. av 450—480°
och ett tryck av 150—200 atm i högtryckskärl
(autoklaver), där vätgas bringas att reagera med
en blandning av malet kol och olja. Utbytet av
flytande oljor är vid lämpliga kol och om
processen skall täcka sitt eget kraftbehov, c:a 1 t
olja på 3 t kol. I. G. Farbenindustries
metod är en modifikation av Bergiusprocessen
och skiljer sig från denna särsk. därigenom, att
man vid hydreringen använder katalysatorer,
genom vilka man kan påskynda processen och leda
den i viss, önskad riktning. Metoden är särsk.
lämpad för bearbetning av brunkol. Vid F
i-s c h e r s metod behandlas en blandning av
koloxid och väte i närvaro av lämpliga
katalysatorer vid 200—3000 men vid vanligt tryck. IS.
Kolga, nord, myt., ”bölja”, en av havsguden Ägirs
och hans maka Rans nio döttrar.
Kolga, gods i Estland, se Kolk.
Kolgas, se Gasbränslen (tab.) och Gasverk.
Kolgujev [knlgo’jif], rysk ö i Ishavet, n.ö. om
halvön Kanin; 3,500 km2; c:a 200 inv., samojeder,
som idka renskötsel. K:s inre är tundra. Om
sommaren idkas här jakt och fiske av ryssar och
syrjäner.
Kolhapur [eng. utt. kåulapo’a], förutv. stat i
— 463 —
Indien och huvudstat i Kolhapur and Deccan
States Agency på V. Ghats’ ö. sida; 8,360 km2,
1,092,046 inv. (1941). K. uppgick V3 1949 i prov.
Bombay. Huvudstaden Kolhapur (93,032 inv.),
ett gammalt handelscentrum med talrika
buddist-tempel, ligger c:a 300 km s.s.ö. om Bombay.
Kolhydrat, sockerarter, äro särsk. inom
växtriket allmänt förekommande organiska
föreningar, av vilka de lägre, enkla, vanl. (dock
ej alltid) innehålla kol, väte och syre i sådan
proportion, att på 1 atom kol komma de båda
övriga grundämnena i förhållandet H2O (hydrat).
Huvudsaki. på gr. av de talrika undantagen från
denna regel har man från romanskt håll sökt
att i st.f. k. införa benämningen g 1 y c i d e r.
De viktigaste k. äro rörsocker, stärkelse och
cellulosa. Rörsocker tillverkas i stor skala ur
sockerrör och sockerbetor och spelar även en
stor roll för tillverkning av alkoholiska drycker.
Stärkelse utgör huvudbeståndsdelen i mjöl och
potatis, cellulosa i trä, bomull o.s.v. K. kunna
betecknas som aldehyder el. ketoner till flervärda
alkoholer (oxialdehyder, oxiketoner) el.
anhydri-der till dylika. Dock är härvid att märka, att de
enkla k:s molekyler uppträda i med varandra
iso-mera former, mellan vilka ett jämviktstillstånd
råder. Till största delen förekommer kolkedjan i
ringbindning med syre (I), varigenom aldehyd- och
ketonkaraktärer ej framträda. Endast den del
av ämnet, som har öppen kolkedja (II), visar
I II
Ringformel. öppen kolkedja.
dessa fullt typiskt och kan reducera Fehlings
lösning* samt reduceras till alkoholer och
oxideras till syror. Av utomordentlig vikt för
klarläggande av k:s kemiska konstitution är deras
förmåga att bilda lätt kristalliserande och
karakteristiska osazoner*. Högre, mera sammansatta
k. bildas ur de enkla genom anhydridbildning.
Sker denna bildning med aldehyd-, resp,
keto-grupp, försvinner aldehyd- och ketonkaraktären;
en dyl. sockerart kan ej reducera metalloxider
(Fehlings lösning) el. bilda osazoner. Endast de
enkla sockerarterna kunna direkt jäsa (se
Jäsning), anhydriderna först efter hydrolys, vilken
i vissa fall kan ske i jästcellens organism;
utanför denna genom enzym el. syra.
Alkoholnaturen framträder i såväl enkla som sammansatta
k. och visar sig bl.a. i förmågan att bilda estrar
med syror. K. kunna indelas i följ, grupper:
I. Enkla k. (m onosackarider) kunna
ej med bevarande av sin k.-natur hydrolyseras.
De indelas efter antalet i molekylen ingående
— 464 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
