Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolhydrat, sockerarter - Kolhydratomsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOLHYDRATOMSÄTTNING
kolatomer (om molekylen är substituerad,
medräknas dock ej substitutets kolatomer) i bios
(dios), trioser, tetroser, pentoser, hexoser,
hepto-ser etc. (ända till dekoser äro kända) samt i
aldoser och ketoser, allteftersom en aldehyd- el.
en ketogrupp ingår i den öppna formeln. Som
exempel nämnas biosen glykolaldehyd, tetrosen
erytros (endast känd som laboratorieprodukt),
pentoserna* arabinos, xylos och ribos,
hexoserna glykos (druvsocker*, dextros), galaktos*,
fruktos (fruktsocker*, levulos) och mannos. Av dessa
äro hexoserna de ojämförligt viktigaste.
II. Sammansatta k. (di- och
polysacka-rider) kunna anses ha uppkommit ur två el.
flera molekyler enkla k. och kunna omvänt
genom hydrolytisk klyvning överföras i dessa sina
byggnadsstenar. Hit höra: a) Disackarider
(dubbelsocker), som vid hydrolys med syra
el. enzymer ge 2 mol monosackarider, ant. av
samma el. av olika slag. De viktigaste
disackari-derna äro rörsocker* (sackaros) av glykos och
fruktos, mjölksocker* (laktos) av glykos och
galaktos samt maltsocker* (maltos) av 2 mol
glykos. De två sistn. ha fortfarande
monosackari-dernas aldehydkaraktär bibehållen, de ge de s.k.
reduktionsproven. Rörsockret saknar
aldehydkaraktär, varför man antar, att bindningen
förefinnes mellan fruktosens ketogrupp och glykosens
aldehydgrupp. b) Trisackarider, t.ex.
raf-finos (fruktos + glykos + galaktos; i sockerbetor),
c) Polysackarider, sammanslutningen av
ett stort antal monosackarider, så att ämnet
antar kolloid karaktär. Pentosaner (av pentoser)
äro huvudbeståndsdelar i gummiarter, växtslem
och pektiner. Hexoserna bilda polysackariderna
växtstärkelse, glykogen, inulin, cellulosa och
he-micellulosa. Nedbrytningsprodukter av
stärkelsearterna benämnas dextriner. Som avarter av k.
kunna även räknas glykosider, aminokolhydrater
och glykuronsyror. Betr, alla dessa olika ämnen
se resp, uppslagsord. — Betr. k. som
näringsämne se Kolhydratomsättning. Wk.
Kolhydratomsättning, i) Hos växterna.
Kolhydrat inta en central ställning i växternas
ämnesomsättning och utgöra i regel utgångsmaterial
för uppbyggandet av övriga livsviktiga ämnen,
ss. fetter och äggviteämnen. Även nedbrytningen
av dessa är nära ansluten till k., varför k. i
vidsträckt mening är liktydig med omsättningen
av kol i växten. — Vid assimilationen* av
kolsyra bilda de gröna växterna kolhydrat, först
påvisbara som stärkelse i kloroplasterna el.
sockerarter. Från de assimilerande bladen ledas
kolhydraten till andra förbrukningsplatser el.
lagringsorgan i form av socker, huvudsaki.
rörsocker och druvsocker. Kolhydraten kunna i
en- el. fleråriga växtdelar temporärt lagras som
reservnäring*, vanl. stärkelse, mera sällan
sockerarter, inulin el. hemicellulosa. Mobiliseringen av
dessa reservkolhydrat äger rum genom
enzyma-tisk hydrolys. Mellan stärkelse och socker i
lagringsorgan föreligger stundom en enkel,
delvis av temperaturen betingad jämvikt, så att
stärkelse bildas vid högre och sönderfaller till
socker vid lägre temp. Som reservnäring
lagrade fetter bildas ur socker och återföras till
sådana vid användningen. Mellan fett och socker
kan i frön råda en jämvikt, betingad av
vattenhalten, så att fett bildas vid uttorkning och
socker återbildas vid frönas svällning.
Kolhydraten användas dels som
byggnadsmaterial, dels som energikälla. I senare fallet
förbrukas de vid andning* genom oxidation till
kolsyra och vatten el. huvudsaki. hos bakterier
och svampar vid jäsning*, varvid bildas en
mångfald alkoholer, syror m.m., vilka bortgå som
slutprodukter. Vid nedbrytning av kolhydrat,
delvis i samband med andning, bildas organiska
syror, vilka t.ex. hos suckulenter kunna
återföras i kolhydrat el. med ammoniak bilda växtens
äggviteämnen. — Som byggnadsmaterial ingå
kolhydrat och därmed närbesläktade ämnen
framför allt i cellväggar i form av cellulosa, pektin
och ur kolhydrat bildat lignin. Dessa
väggsubstanser kunna ej brytas ned av högre växter
utan komma efter deras död tillika med den
övriga växtmassan till marken, där de angripas
av bakterier och svampar. Cellulosa utnyttjas
som näringsämne av cellulosajäsande bakterier
samt av även parasitiskt levande
brunrötesvam-par, som kvarlämna ligninet oförbrukat, och
vit-rötesvampar, vilka fullständigare förbruka
väggsubstanserna. De mest svårförarbetade
kolföreningarna bilda lignoproteiner o.a. i markens
humus ingående substanser. Vid den
fullständiga nedbrytningen av kolhydraten o.a.
kolföreningar i marken genom mikroorganismerna
bortgår slutl. allt kolet åter till atmosfären som
kolsyra; detta kolsyreavgivande från marken
kallas markandning*. Bm.
2) Hos djuren. Med k. menas sockerarternas
öde i organismen, sedan de efter smältningen i
tarmkanalen genom resorption upptagits i
organismen. Huvuddelen av födans för
människokroppen användbara kolhydrater ge vid
smältningen i tarmen glykos. Då härtill kommer, att
även fruktos och galaktos, som vid
matsmältningen uppstå ur rörsocker och mjölksocker,
sannolikt mycket snart omvandlas i glykos, och
då andra monosackarider än de nu nämnda
hexoserna ej ha något näringsvärde, inses, att k.
hos människan i stort sett sammanfaller med
glykosens, druvsockrets, omsättning. Glykosen
ingår ej som beståndsdel av själva
kroppssub-stansen, tjänar ej som byggnadsmaterial åt
organismen utan som den viktigaste källan till
energi. Denna energi erhålles genom
druvsockrets förbränning, d.v.s. oxidation till kolsyra
och vatten. Slutstadiet vid k. blir sålunda dessa
två produkter. Innan detta slutstadium uppnås,
undergår emellertid glykosen en serie
omvandlingar, dels beroende på att organismen har
förmåga att reglera förbränningen, så att ej allt
tillgängligt kolhydratmaterial förbrukas på en
gång utan efter behov, dels på gr. av att
glykosen vid oxidationen ej genom en enda reaktion
sönderspränges i kolsyra och vatten utan
etappvis nedbrytes, varvid en serie mellanprodukter
uppstå. — Den viktigaste mekanismen för
regleringen av glykosmängden i organismen är g 1
y-ko ge nb i 1 d n i n ge n. Härvid omvandlas ett
överskott av glykos i glykogen, vilket deponeras
som reservförråd i lever och muskler. Vid
behov av glykos nedbrytes detta glykogen åter.
— 465 —
— 466 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
