Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kommunism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMUNISM
nas egen organiserade rörelse. Det var i den
meningen Karl Marx och Friedrich Engels
kallade det berömda manifestet 1848 kommunistiskt.
Denna skrift har sedan blivit den gemensamma
teoretiska grundvalen för socialism och k. På
skilda håll ha dess teorier blivit utlagda och
tolkade på olika sätt. Inför de ständigt misslyckade
resultaten av teoriernas praktiska tillämpning ha
de olika uttolkarna beskyllt varandra för att icke
ha tillämpat Marx’ till synes enkla och geniala
läror på rätt sätt, och så har experimenterandet
fortsatt med just de människor, som dessa teorier
voro avsedda att hjälpa, näml, proletariatet.
Fram till 1870-talet betraktades k. som en mera
radikal och revolutionär, socialismen som en
mera reformvänlig riktning, vilka dock båda
eftersträvade en nydaning av det ekonomiska och
sociala livet. Under de närmast följ, årtiondena
utjämnades skiljaktigheterna, men sedan i:a
världskriget ha de åter framstått i sin gamla
skärpa. Efter ryska revolutionen 1917 dök
beteckningen k. på allvar upp igen, i det
bolsjevi-kerna 1918 togo upp namnet för att markera
sin motsättning till de reformistiska socialistiska
partierna och för att understryka sin
samhörighet med Marx’ och Engels’ lära, som man
menade, att de senare svikit. 1919 bildades i Moskva
den kommunistiska internationalen (K o m i
n-tern), och de partier, som anslöto sig till
denna, kallade sig kommunistiska och blevo
under-avd. av det enda stora partiet. Betydelsen av
ordet k. har sedan dess begränsats till att avse
den tolkning av den marxistiska doktrinen, som
förfäktades av Lenin, då han kommit till makten
i Ryssland, och på vars grundval han och hans
anhängare sökte omdana det ryska samhället. I
mots. till andra inom partiet ville Lenin icke
stå i spetsen för ett massparti utan ha omkring
sig ett antal väl utvalda män, vilka voro helt
hängivna den kommunistiska saken och i stånd
att vid behov kunna som en tätt sammansluten,
strängt disciplinerad och handlingskraftig
elitgrupp få herraväldet, även om de blott voro en
minoritet. Lenins grupp motsatte sig varje
samarbete med andra och lyckades efter hand ta
makten och behålla den.
I enlighet med den kommunistiska teorien
måste den sociala revolutionen genomföras av
proletariatets förtrupp, d.v.s. det
kommunistiska partiet, enär folket som helhet vore
oförmöget att fatta och förverkliga den nya
ordningen. Diktaturen förklaras vara en nödvändig
övergångsform till det klasslösa samhället av
fria individer. Vad som hänt är dock i själva
verket raka motsatsen till förkunnelsen. Staten
i Ryssland och andra i k:s anda regerade länder
har under den kommunistiska diktaturen så långt
ifrån börjat förstöra sig själv, att den i stället
är det främsta exemplet på en verkligt totalitär
stat, där intet område av individuellt liv tillåtes
bestå utanför dess alltomfattande grepp. Denna
k. kan enl. sin historieuppfattning betecknas som
materialistisk och enl. sin inställning till
religionen som ateistisk. Dock visar den
kristligt-kom-munistiska tankens pånyttfödelse på andra håll,
att dessa båda kännemärken icke med
nödvändighet höra till k:s väsen. Det kommunistiska
partiets struktur har betecknats som en
”demokratisk centralism”. Den strama hierarkiska
ordningen, kraven på järnhård partidisciplin och den
enskildes ovillkorliga underkastelse under
partiledningens direktiv tillika med de revolutionära
metodernas elastiska taktik hänvisa visserligen
på ett militärt tänkande men göra det likväl
möjligt att låta de kommunistiska revolutionära
rörelserna i de skilda länderna alltefter de givna
reala, politiska el. sociala förhållandena anta olika
former. Den lokala partiorganisationen har som
grundval och tyngdpunkt de för olika yrken och
företag uppbyggda particellerna, revolutionens
kärntrupper, bestående av ”arbetarklassens mest
medvetna och aktiva element”. På denna ”den
blinda lydnadens elit” vilar framför allt agitation,
propaganda o.d.
I sin praktiska tillämpning i Ryssland har k.
genomgått flera utvecklingsstadier. Lenin
tvingades i mars 1921 att sätta i gång den nya
ekonomiska politik (nep), som utgjorde en kompromiss
mellan socialiserad och privat ekonomi och ett
försök att skola ryska folket för det initiativ
och den effektivitet, som voro nödvändiga för
ett modernt industriellt samhälle. Denna period
med dess eftergifter för borgerligt-kapitalistiska
principer följdes efter 1928 av en ny insats för
att ”förverkliga socialismen” inom Sovjetunionen.
Detta ansågs kräva en ”progressiv planering”
inom alla områden av landets ekonomiska och
kulturella liv, den s.k. femårsplanen. I ett
fattigt och efterblivet land som Ryssland måste
detta icke blott leda till talrika felräkningar och
en fruktansvärd misshushållning utan även
medföra en allmän nedpressning av
levnadsstandarden. Den första femårsplanen förklarades
framgångsrikt genomförd vid slutet av 1932 och
efterföljdes sedan av flera liknande planer. 26/s 1928
kom den första förordningen om fångars
utnyttjande i uppbyggnadsverksamheten. Härur
utvecklades slavarbetet i väldiga
koncentrationsläger för en monopolistisk statsmakt. I själva
verket möttes dessa femårsplaner av stora
praktiska svårigheter. Särsk. gällde detta
kollektiviseringen av jordbruket genom sammanförandet av
de smärre enskilda enheterna till s.k. k o 1 c h
o-z e r. Redan 1935 tvangs sovjetregeringen att slå
in på en om den forna neppolitiken erinrande linje
för att hos bönderna väcka personligt intresse för
produktionen.
I sin utrikespolitik försökte Sovjetunionen,
sedan det fått uppge de omedelbara planerna på
en europeisk revolution, att sätta i gång
revolutionära rörelser i Asien. Då även dessa till en
början svekos, inriktade Sovjetunionen sig på
en politik, som skulle göra Ryssland tryggt mot
varje invasion utifrån. Inför hotet från
Tyskland och Japan började Ryssland, som 1934
anslutit sig till Nat. förb., att proklamera sin villighet
till samarbete med andra inom den kollektiva
säkerhetens system. Samtidigt lade
kommunistpartierna utanför Sovjetunionen helt om sin
taktik och förklarade sig redo till samverkan med
andra för bildandet av en ”folkfront” mot
fascismen. För en kort tid lyckades de vinna ett visst
inflytande på sina håll, men i längden kunde
den negativa politiken icke göra sig gällande.
— 563 —
— 564 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
