Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kommunism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMUNISM
I aug. 1939 ingick Ryssland ett
nonaggressions-och vänskapsfördrag med Tyskland och senare
även med Japan. Samtidigt som Sovjetunionen på så
sätt till en början höll sig utanför 2:a världskriget,
passade det på att öka sitt territorium på
bekostnad av Finland, de tre baltiska republikerna,
Polen och Rumänien. I dessa nya områden satte
man omedelbart i gång med att införa den
kommunistiska regimen. — Man hann dock icke långt,
förrän Tyskland i juni 1940 överföll
Sovjetunionen, som då måste lita till hjälp från de
västeuropeiska demokratierna och USA. Den
kommunistiska ideologien maskerades, och dess
praktiska tillämpning fick t.v. helt vila. I och med
krigslyckans omsvängning 1942—43 satte
emellertid kollektiviseringen av det ekonomiska och
sociala livet åter in, och efter krigsslutet 1945
blev det ett viktigt mål för Sovjetunionens
politik att med all kraft genomföra det marxistiska
systemet, sådant detta tolkats och utformats av
Lenin och Stalin, icke blott i det egentliga
ryska väldet utan även i de i Sovjetunionens direkta
intressesfär indragna grannstaterna utmed dess
v. gräns. Vid igångsättandet av denna politiska
offensiv gick man till väga med största slughet.
För att skaffa sig en gynnsam start och försvaga
de inrikespolitiska motståndarna uppställdes på
kommunisthåll det nya programmet om en s.k.
folkdemokrati. Med detta slagord förstod
man då ett statsskick, som skulle vara ett slags
mellanform mellan sovjetsystemet och den
demokratiska parlamentarismen. Åtskilliga av ledarna
i Sovjetunionens grannstater voro säkerligen i god
tro, då de gingo med härpå. De ansågo det
nödvändigt att för sina staters del för lång tid
framåt nöja sig med en sådan ekonomisk och
politisk kompromiss mellan öst och Väst. Men
detta var icke sovjetregimens tanke. Undan för
undan tillvällade sig de kommunistiska
lydpartierna i dessa länder makten och inledde ett
intimt samarbete med Sovjetunionen, som efter
hand 1947—48 helt fick herraväldet i hela raden
av randstater i v. och s. Även i
”folkdemokratierna” måste marxismens förverkligande ske
genom skärpt klasskamp mot alla rester av de
besittande samhällslagren. Vad som hittills
skonats av mindre jordbruk och småborgerlig
hantering skulle omstöpas till kolchozer och
pro-duktionsföreningar. Samtidigt tryggades den
proletära diktaturen genom en radikal omdaning av
det offentliga livet, som lade den avgörande
makten i händerna på rättrogna kommunister.
På så sätt kom ”folkdemokrati” att av sina
be-kännare tolkas endast som ett provisoriskt
statsskick för att på kortast möjliga tid förbereda
övergången till ett rent ryskt sovjetsystem. —
Samtidigt sökte Sovjetunionen här förverkliga ett
annat syfte, näml, att genom en energisk
för-ryskningsprocess förkväva den nationella
särarten och förvandla satellitstaterna till
underdåniga delar av det ryska väldet. Under de gångna
årtiondena hade den leninska internationalismen
alltmer utbytts mot en utpräglad rysk
nationalism. Den ryska statens intressen hade blivit
allt starkare dominerande och sedan 2:a
världskriget varit allenabestämmande för hela den
kommunistiska världsrörelsen. Endast på ett håll
lyckades man hålla sig utanför den ”järnridå”,
som Sovjetunionen i detta syfte sades ha dragit
ned mellan sin intressesfär och den övriga
världen, näml, i Jugoslavien, där marskalk Tito
inriktat sig på att skapa en av Sovjetunionen och
Stalin oberoende, internationell kommunistisk elit,
som sökt kontakt med nationella kommunister
och vänstersocialister i Västeuropa i syfte att
åstadkomma en ideologisk splittring inom
världs-kommunismen. För att skydda sig häremot och
i stället söka främja de egna politiska
strävandena ha från Kremls sida förts hänsynslösa
ut-rensningsprocesser mot varje nationalistisk
avvikelse inom satellitstaterna. Ingen annan
nationalism än den ryska tolereras. Blind lydnad
under Kominforms av Kreml dikterade order
krä-ves och gives av alla kommunister i ledande
ställning i olika länder. Därjämte utvecklas
sedan länge en intensiv propagandaverksamhet
utanför sovjetväldet, det s.k. kalla kriget från
öst mot Väst, i syfte att underminera
grundvalarna för den västerländska kulturen och
rättsordningen och därmed jämna vägen för
”proletariatets” övertagande av makten i hägnet av
Sovjetunionens bajonetter. Det har uppgetts, att
Sovjetunionens propagandaapparat normalt
sysselsätter nära 1 V2 mill. helavlönade och
specialutbildade personer och i viktiga fall kan ökas
till 5 °/o av hela befolkningen, d.v.s. bortåt 10 mill.
Sedan länge hade, som nämnt, en stark
kommunistisk infiltration ägt rum österut, och detta
ledde våren 1950 till en överväldigande seger för
de kinesiska kommunisterna. Även här har
Sovjetunionen underblåst spänningen och förstått
att skaffa sig en stark position, och därifrån
riktar det blickarna vidare mot s., mot Tibet och
Indokina och därutöver ända bort mot Ostindiens
övärld och Indien.
Om de verkliga resultaten av sovjetiseringen
och den politiska likriktningen vet man v. om
”järnridån” ganska litet. Men tecken tyda på
att särsk. bondeklassen, och det t.o.m. i det
egentliga Ryssland, berett och alltjämt bereder
de makthavande i Kreml stora bekymmer. Man
har hittills sökt mobilisera de fattigare
jordbrukarna mot de mera välbärgade, de s.k.
kulaker-na, och sedan dessa på ena el. andra sättet
utrotats, har man gått att i nästa etapp av
utvecklingen likvidera även de förra som
”borgerliga” el. ”antidemokratiska”, d.v.s. icke tillräckligt
Moskva-underdåniga, element. Denna
”kronärt-skockspolitik” har börjat genomskådas.
Dessutom synes det, som om även den
industrialise-ringsprocess, utan vilken kollektivjordbruken icke
kunna fungera, saboterades av
landsbygdsbefolkningen. Man har därför i Kreml på sistone lagt
om taktiken. En ny offensiv mot bönderna är
f.n. (1950) under utveckling. Dess syfte är att
definitivt göra om det gamla Ryssland, den ryska
landsbygden, till en rad nya, stora
livsmedelsfabriker. Typen av självständig bonde, som
sköter ett lanthushålls olika delar, skall bringas att
försvinna och ersättas med jordbruksarbetaren,
som specialiserats att utföra blott ett slags
arbete. Sovjetregimen strävar uppenbarligen att
förvandla bönderna till samma slags rotlösa
proletariat, som industriens arbetare redan äro. De
— 565 —
— 566 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
