Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konjak - Konjaksolja - Konjakssprit - Konjektur - Konjev, Ivan Stepanovitj - Konjugant - Konjugataxel - Konjugatdiametrar - Konjugater - Konjugathyperbel - Konjugation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONJAKSOLJA
De förnämsta likörerna framställas med k. som
bas. I Cognac-distriktet framställes även ett
starkvin, pineaud, med en alkoholstyrka av 15—22 °/o
genom några års lagring på fat av en blandning,
bestående av ung druvmust och k. — Jfr
Konjakssprit. S.Wd.
Konjaksolja, se Bouquet.
Konjakssprit, esprit de Cognac, i Frankrike
genom förordning av 1938 skyddad varubeteckning
för vinsprit (esprit de vin) — uteslutande avsedd
för fabrikationen av musserande viner —,
innehållande 76—85 volymprocent alkohol och
framställd genom en tredje destillation av konjak.
Konjektu’r (av lat. conjic’ere, ställa tillsamman),
gissning, förmodan; språkv., läsart, som föreslås ang.
ett otydligt el. förvanskat textställe (jfr Emendera).
Konjev [kå’niif], Ivan Stepanovitj, rysk
militär (f. 1897), generallöjtnant 1940, general
1941, armégeneral 1943, marskalk av
Sovjetunionen 1944. K. deltog
mot slutet av 1 :a
världskriget som
menig samt i
revolutionen. Han genomgick
Frunzeakad. 1934—35,
var chef för de ryska
styrkorna i spanska
inbördeskriget, chef
för 2:a Fjärran
östern-armén 1938—40
och chef för
Transkau-kasiska militärdistriktet 1940—41. Under
striderna sommaren och
hösten 1941 förde han
befäl över en armé på centralfronten och senare
vid Kalinin. K. förflyttades sommaren 1943 till
sydfronten, där han som chef för 2:a ukrainska
fronten inledde en offensiv mellan Charkov och
Orjol, som blev inledningen till en rad ryska
framgångar. Våren 1944 blev han chef för den
längre norrut belägna i:a ukrainska fronten,
vilket befäl han hade till krigets slut. Härunder
erövrade han Lwöw och Prag samt ryckte
genom Schlesien söderifrån fram mot Berlin. K.
är sedan nov. 1946 överbefälhavare för de ryska
markstridskrafterna samt sedan 1948 stf. minister
i ministeriet för de väpnade styrkorna. K. anses
vara skicklig som politiker och gjorde sig under
2:a världskriget bl.a. känd för att hänsynslöst
utnyttja sina trupper och som en av de
skickligaste av de ryska generalerna. S.E.B.
Konjugant’, zool., se Befruktning, sp. 414.
Konjuga’taxel, matem., se Hyperbel.
Konjuga’tdiametrar, matem., två så beskaffade
diametrar till en ellips el. en
hyperbel (även två varandra
skärande räta linjer), att den
ena delar kordor, parallella
med den andra, mitt itu.
Konjuga’ter, en grupp
grönalger*.
Konjuga’thyperbel, matem., se Hyperbel.
Konjugatio’n (lat. conjuga’tio, av conjuga’re,
förbinda, eg. sammanoka), hopfogning. — Verb: k o
n-j u g e’r a.
1) Språkv. K. kallas dels verbets böjning (efter
[-Konjugatdia-metrar.-]
{+Konjugatdia-
metrar.+}
modus, tempus, numerus, person m.m.) och dels
var och en av de grupper, i vilka verben ordnats
och böjningsformerna till sin bildning (i huvudsak)
överensstämma. Med stam- el. temaformer
förstås de former, av vilka de övriga bildas; i svenska
vanl. presens infinitiv, presens indikativ, imperfekt
(= preteritum) indikativ (stundom även imperfekt
konjunktiv), supinum och perfekt particip.
Sammanfattningen av dessa stamformer kallas tema,
och att uppräkna de olika böjningsformerna är att
konjugera el. böja verbet. — I svenskan urskiljer
man vanl. 4 konjugationer: Första k.: kalla,
kallar, kallade, kallat, kallad-, dit höra o. 5/e av alla
svenska verb, och dess omfång har under tidernas
lopp betydligt ökats (t.ex. hittade för äldre hitte,
störtade för äldre störte). Andra k. sönderfaller
i flera grupper: döma, dömer, dömde, dömt, dömd-,
döpa, döper, döpte, döpt-, vänja, vänjer, vande, vant,
vand och dölja, döljer, dolde, dolt, dold, där inf. och
presens uppvisa i-omljud av äldre a resp, u; jfr
dessutom t.ex. röra, rör (förr: rör er) el. tämja, tamde el.
tämde el. tämjde el. sälja, sålde. I många fall växla
former efter i:a och 2:a k., t.ex. delade och delte.
Tredje k.: ro, ror, rodde, rott, rodd (jämte
”oregelbundna” verb, ss. dö, dog, dött), är av senare
datum (äldre fsv. roa) och utmärkes bl.a. av
förlängd (i skriften fördubblad) stamkonsonant. De
till i:a—3:e k. hörande verben kallas ofta med ett
gemensamt namn svaga; deras bildningssätt med
konsonantisk ändelse i imperf. (-ade o.s.v.) beror
på speciell germansk nydaning. Fjärde k., de
s.k. starka verben, uppvisa avljud i imperf. och
ofta i supinum (och part.). Denna
”oregelbundenhet” är dock historiskt sett blott skenbar,
allden-stund deras böjning innehåller minnen av
förgermanska konjugationssystem. Av hithörande
undergrupper må nämnas (i inf., imperf. och supinum):
1) rida, red, ridit-, 2) bryta, bröt, brutit-, 3) spinna,
spann, spunnit-, 4) bära, bar, burit-, 5) ligga, låg,
legat el. giva, gav, givit-, 6) fara, for, farit-, 7)
hugga, högg, huggit; hålla, höll, hållit. I de till grupp 7
hörande fallen har en indoeuropeisk
reduplikations-stavelse gått förlorad i imperf., som i de ”starka”
verben motsvarar indoeurop. perf.; jfr grek,
le’-loipa, har lämnat (motsv. imperf. hos typen rida).
Ett stort antal fordom starka verb uppträda i nysv.
(helt el. delvis) med svag böjning, t.ex. mätte (av
mäta) för äldre mat; omvänt har den starka k.
att uppvisa blott få förvärv från den svaga, t.ex.
hann (av hinna) för hinte, knöt (av knyta) för knytte
el. stred (av strida) för stridde.
Av verbets böjningsformer är presens konjunktiv
nu ovanlig (jfr dock leve konungenl o.d.). Presens
part, brukas huvudsaki. i kanslistil o.a. stel prosa.
— Vid sidan av de enkla formerna upptagas i
läroböckerna ofta en del sammansatta (med ha, vara,
bli, må, skola).
Sedan fornsv. tid ha en del böjningsformer gått
förlorade. Större utjämning har skett i talspråket,
där i regel icke skiljes mellan olika personer el.
numeri. Samma förhållande äger rum i en mängd
dial., medan andra åter i detta avseende tvärtom
intaga en ålderdomlig ståndpunkt. I förh. till
tyskan är den svenska k. mera formfattig (t.ex. ty.
presens ich habe, du hast, er hat, men i sv. har i alla
tre personer sing.); jämförd med engelskan
däremot rikare. Av de utomgermanska språken
upp
— 628 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
