Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konoye, Fumimaro - Konprov - Konrad - Konrad (konung i Jerusalem) - Konrad (hertig av Schwaben) - 1. Konrad I (konung av Tyska riket) - 2. Konrad II (konung av Tyska riket, romersk kejsare) - 3. Konrad III (konung av Tyska riket) - 4. Konrad IV (konung av Tyska riket) - Konrad från Marburg - Konrad av Montferrat - Konradin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONOYE
Konoye, F u m i m a r o, furste, japansk
politiker (1891—1945), tillhörde en av Japans äldsta
högadelssläkter, var lärjunge och vän till furst
Saionji och stod kejsaren personligen nära. K.
var överhusets v. talman 1931—33 och talman
1933—37- Han bildade i juni 1937 en regering,
avsedd att verka för partipolitisk avspänning och
nationell samling; i juli s.å. provocerade
militaristiska armékretsar krig med Kina. K. avgick
i jan. 1939. I juli
1940 bildade han en
regering under
dominerande militärt
inflytande, i vilken
partierna voro
orepresenterade; dessa upplöstes
kort därefter. K. var,
liksom flottans chef
Yamamoto, tveksam
om avslutandet av
Tremaktspakten i sept.
s.å. men böjde sig
för generalerna. I juli
1941 bildade han sin
3:e regering och blev
även justitieminister. K. torde personligen ärligt
ha önskat, att Japan skulle undvika krig med
USA, och försökte inverka modererande på de
extrema militaristerna. I aug. s.å. riktade han ett
budskap till president Roosevelt och föreslog
denne ett sammanträffande i syfte att få till stånd
en maktuppgörelse utan krig. I okt. s.å. avgick
han och efterträddes av aktivisten H. Tojo. K.
blev i aug 1945 minister utan portfölj i
Higashi-Kunis regering samt medl. av
krigslikviderings-rådet. I dec. s.å. begick han självmord genom
att intaga gift; han kunde icke, enl. ett efterlämnat
brev, ”utstå förödmjukelsen att bli arresterad och
rannsakad av en amerikansk domstol”. S.Br.
Konprov, tekn., se Hårdhet, sp. 1142.
Konrad (från ty., motsv. fhty. Kuonråt, till fhty.
kuoni, djärv, och ett ord = sv. råd), mansnamn. En
kortform härtill är mansnamnet Kurt.
Konrad, furstar.
Jerusalem. Konrad, konung, markgreve av
Montferrat (d. 1192), son till markis Vilhelm av
Montferrat; gjorde sig tidigt ett namn i
äventyrliga företag, ingick giftermål med den av
honom understödde kejsar Isak Angelos’ syster
Teodora och utnämndes av Isak till caesar. Efter
Salah ad-dins seger vid Tiberias 1187 begav sig
K. till Palestina, bekämpade Salah ad-din, blev
markis av Tyros och gjorde efter ett andra
giftermål med arvtagarinnan till Jerusalem med
framgång anspråk på detta konungarike. E.Lö.
Schwaben. Konrad, hertig (1252—68), ofta
kallad K o n r a d i n, av italienarna C o n r a d
i-n o, son till kejsar Konrad IV, uppfostrades efter
faderns död i Schwaben, vars hertig han var, begav
sig efter Manfreds* fall till Italien för att hävda
sin rätt till Sicilien men tillfångatogs 1268 i
slaget vid Tagliacozzo och avrättades s.å. i Neapel.
—- Litt.: K. Hampe, ”Geschichte Konradins von
Hohenstaufen” (1940).
Tyska riket. 1) Konrad I, konung (d. 918),
son till en greve av Franken med samma namn,
vilken han 906 efterträdde i Franken. När 911 den
tyska grenen av karolingernas ätt utdog, blev han
vald till tysk kung, sökte hävda kungamakten,
stödde sin ställning på kyrkan men kunde icke
övervinna motståndet från stamhertigarna; särsk.
låg han i strid med Henrik av Sachsen (se Henrik,
Tyska riket 1), som han kort före sin död
föreslog till sin efterträdare, i hopp att denne bättre
skulle kunna upprätthålla den kungliga
myndigheten. B.
2) K o n r a d II, konung, romersk kejsare (o.
990—1039), sonson till en Otto I:s dotterson, blev
vid den sachsiska kejsarättens utslocknande med
Henrik II 1024 vald till tysk konung, drog 1026
till Italien och blev efter segerrika strider mot
italienska furstar 1027 krönt till kejsare. Han
lyckades nedslå inre uppror i Tyskland, bekämpade
grannfolken i ö. och tycks ha stått i gott
förhållande till Knut den store av Danmark och
England. 1034 blev han efter svåra strider konung i
Arelat*. De sista åren av sin regering sysslade han
mest med Italiens angelägenheter, där den mäktige
ärkebiskop Aribert av Milano vållade honom stora
svårigheter. K. var en betydande personlighet, som
av yngre forskare skjutes i förgrunden. — Litt.:
H. Bresslau, ”Jahrbücher des deutschen Reichs
un-ter K. II.” (2 bd, 1879—84). B.
3) Konrad III, konung (d. 1152), son till
hertig Fredrik I av Schwaben och Agnes, dotter
till kejsar Henrik V. Vid dennes död 1125 stodo
K. och hans äldre bror, Fredrik av Schwaben,
tronen närmast. Efter kejsar Lothars val gjorde
de två bröderna 1127 uppror. Upprorspartiet
hyllade K. som konung, då han i mots. till brodern
ej var bunden av hyllningsed till Lothar. Efter
försoning med denne stödde K. kejsarens politik
och stärkte sina förbindelser med anknytning till
påvestolen. 1138 valdes han till konung som den
förste hohenstaufern. K:s beroende av den
kyrkligt orienterade valmajoriteten gav honom en svag
ställning i riket. Hans regering uppfylldes av
uppror och inre slitningar. Ett krig mot Polen
och det andra korståget, vari K. deltog, slutade
olyckligt. E.Lö.
4) Konrad IV, konung (1228—54), andre
son till kejsar Fredrik II, blev 1237 av fadern
insatt som romersk konung samt hyllad i
Tyskland. Regeringen sköttes under K:s
minderårighet av riksrådet, som också övervakade K:s
uppfostran. Minderårighetstidens politiska läge i
Tyskland kännetecknades av kampen mellan
kejserlig och påvlig agitation. Stödd på sin svärfar,
Otto av Bayern, besegrade K. det påvliga
partiets motkonungar. Efter faderns död drog K.
till Sicilien, upptog familjens autokratiska och
påvefientliga traditioner men dog efter få år. E.Lö.
Konrad från Marburg, tysk prelat (d.
1233), fick 1227 påvens uppdrag (förnyat 1232) att
leda inkvisitionens kättarförföljelser i Tyskland
(”kättarmästare”), vilket han fullföljde med grym
fanatism, och blev slutl. ihjälslagen av några
adelsmän utanför Marburg, vilket föranledde ett
tillfälligt avbrott i kättarförföljelserna i Tyskland. K.
var även den heliga Elisabets av Thüringen
själasörjare. — Litt.: Monogr. av P. Braun (1909).
Konrad av Montferrat [må^fära’], konung, se
Konrad, Jerusalem.
Konradi’n, hertig, se Konrad, Schwaben.
— 659 —
— 660 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
