Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konrad Pickel - Konradsberg - Konrad von Megenberg - Konrad von Würzburg - Konrektor - Konsangvinitet - Konschonell - Konsekration - Konsekrationskors (invigningskors) - Konsekrera - Konsekutiv - Konsekvens - Konsekvent flod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSEKVENT FLOD
Konrad Pickel, tysk humanist, se Celtes.
Konradsberg, se Psykiatriska sjukhuset.
Konrad von Me’genberg [-bärk], medelhögtysk
författare (1309—74), undervisade i filosofi vid
univ. i Paris, flyttade sedan till Wien och
Regensburg, skrev polemiska politiska skrifter på latin;
var den förste naturvetenskaplige forskare, som
skrev på tyska: ”Sphaera”, en handbok i fysik
(utg. av O. Matthaei 1912), och ”Buch der Natur”
(1349—50; utg. av F. Pfeiffer 1861), en självständig
bearb. av Thomas av Cantimpré, ”De naturis rerum”.
Konrad von Würzburg [vyr’tsbork],
medelhögtysk skald (1230—87), en av den medelhögtyska
klassicitetens mest betydande epigoner. Med
Gott-fried von Strassburg som förebild skrev K. i
Strassburg, därefter i Basel, med stor formtalang
och lärdom brett anlagda, höviska diktverk, ofta
bearbetade från latinska och franska original. Ur
K:s mångsidiga förf.-skap, som kan sägas inleda
den borgerliga perioden, må nämnas novellerna
”Herzmäre”, ”Der Welt Lohn”, ”Otte mit dem
Barte”, legenderna ”Silvester”, ”Alexius”, ”Pantaleon”,
historien om ”Engelhart”, i vilken K. på grundval
av en latinsk källa invävt motiv från äldre
medelhögtysk dikt, allegorierna ”Klage der Kunst” och
”Goldene Schmiede” samt de stora versromanerna
”Partenopier und Meliur” och ”Der
Trojaner-krieg”, den senare baserad bl.a. på Benoit de
Sainte-Mores ”Histoire de Troie”. — Litt: E.
Schröder, ”Studien zu K. v. W.” (i ”Nachrichten
der Göttinger Gesellschaft der Wissenschaft”, 1912
—17)- Rth.
Konrektor. Genom kungl. skrivelse av 1604 och
1611 års skolordning infördes benämningen k. på
en av lärarna vid domkyrkoskolorna, senare
gymnasierna. Mestadels synes k., innan befattningen
under 1800-talet försvann, ha varit rektors
medhjälpare i både undervisning och ämbetsåligganden.
— I april 1950 framlades förslag, att befattning
som k. skall inrättas vid våra större högre allm.
lärov. för att avlasta rektor viss del av det
ex-peditionella arbetet.
Konsangvinite’t (till lat. con-, samman-, och
san guls, blod), blodsförvantskap*.
Konschonell’, se Koschenill.
Konsekratio’n (jfr Konsekrera) kallas inom
romersk-katolska kyrkan de vigningar av personer
och kultföremål, som utföras av en biskop i mots.
till de enklare vigningar (benediktion*), som kunna
utföras av prästerna. K. kallas också den
förvandling av nattvardselementen till Kristi lekamen och
blod, som enl. katolsk uppfattning sker, då prästen
läser nattvardens instiftelseord (se Hostia).
Konsekrationskors (i n v i g n i n g s k o r s), ett
(inhugget el. målat) kors, använt som symbol av
helgande, särsk. vid invigning av kyrkor; består
vanl. av ett grekiskt kors inskrivet i en cirkel,
d.v.s. ett 4-ekrat hjul, den urgamla solsymbolen (se
bild).
Konsekre’ra (lat. consecra’re, till sac’er, helig),
förklara för helig, inviga. Jfr Konsekration.
Konsekutiv [kån’- el. -i’v] (av lat. con’sequi,
följa), som innehåller en följd. — Språkv. K o
n-s eku t i vs a t s el. konsekutiv bisats,
bisats, som uttrycker följden av den i huvudsatsen
angivna handlingen och inledes av en
konsekutiv konjunktion (att, så att, så").
Konsekrationskors. S:t Petri kyrkas dopkapell, Malmö.
Ur G. Näsström, ”Forna dagars Sverige”.
Konsekvens’ (av lat. con’sequi, följa), följd;
följdriktighet. Kravet på k. ligger till grund för allt
tänkande, men även för handlandet gäller det som
det yttersta regulativet, i varje fall det allmännast
erkända. Det har särsk. kommit till uttryck i två
formuleringar: 1) kristendomens ”Allt det I nu
viljen, att andra skola göra Eder o.s.v.”, 2) Kants
sedelag (se Kant, sp. 729), el., som Fichte säger,
att man skall ställa sig själv under samma lag,
varunder man ställer andra. Då konsekvenskravet
synes pedantiskt el. orimligt, är det eg. en viss,
kanske oriktig, k., som bestrides.
”Konsekvens-makaren” drar falska, schablonmässiga k.; han
försummar att inför varje särsk. fall pröva, vad
k. just då kräver. — Litt.: H. Larsson, ”Minimum”
(i935); A. Nyman, ”Tankefel och tankefällor”
(1941). H.L.
Konsekvent’ flod kallas (huvudsaki. efter W. M.
Davis) en sådan flod, som i sin ursprungliga
anläggning följer — och alltså är yngre än — en
genom tektonisk
rörelse
åstadkommen lutning hos
landytan (motsats:
antecedent
flod, som är
äldre än de bergbildande rörelserna och
oberoende av landytans lutningsförhållande, jfr Dal,
sp. 866). På fig. betecknar K en konsekvent
flod, vitt svår- och grått lätteroderade lager. I de
sistn. anlägges parallellt med lagrens
stryknings-riktning en subsekvent flod (j), som utero-
— 661 —
— 662 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
