Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsekvent flod - Konselj - Konseljpresident - Konsensualavtal - Konsert - Konsertant - Konsertföreningar - Konsertföreningen i Stockholm - Konserthus - Konserthusteatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSELJ
derar en längsdal. En biflod till denna kallas obs
e-k v e n t (o), om den rinner mot, resekvent (r),
om den rinner med lagrens stupningsriktning. De
ob- och resekventa floderna utbilda tvärdalar. J.C.
Konselj’ (fra. conseil, råd, rådsförsamling,
konselj, av lat. consirium) kallas i Sverige enl.
vedertagen, inofficiell terminologi det sammanträde
av konungen och hans rådgivare, vari
regerings-ärendena avgöras. När vissa uppräknade mål
förekomma, skola alla led. av statsrådet vara
närvarande. Annars räcker det, att tre äro
tillstädes utom föredraganden.
Kommandokonselj kallas det sammanträde av konungen och
chefen för Försvarsdep., vari den förre på den
senares föredragning avgör de s.k.
kommandomålen*. Före 1909 föredrogos utrikes- och
justitie-ärenden i resp, ministeriell k. och j u s t
i-tiekonselj. I den förra voro
utrikesstats-ministern, efter 1876 ministern för utrikesärenden,
och ett annat, efter 1885 två andra statsråd
(däribland statsministern) närvarande och under
unionen mellan Sverige och Norge därjämte i vissa fall
ett norskt statsråd (efter 1835); i den senare
delto-go utom justitiestatsministern, efter 1876 chefen för
Justitiedep., två statsråd, två justitieråd och före
1840 därjämte justitiekanslern. [J.E.NJF.Lth.
Konseljpresident (fra. président du conseir),
benämning på ministärens el. regeringens främste
led. i ett flertal främmande länder. Så är fallet i
Frankrike, varifrån namnet närmast kommit,
Belgien, Italien o.a. länder. K. utser övriga led. av
regeringen (bildar kabinettet) och bestämmer i
huvudsak dess politik; ministären plägar
benämnas efter k. I nordisk statsrätt förekommer
namnet k. icke — enda undantaget har varit Danmark
1866—1915 — utan motsvaras där av statsminister.
Konsensua’lavtal (till lat. consentire, vara
överens), jur., avtal, som för sin fulla rättsliga
giltighet ej kräva viss form, utan blotta
överenskommelsen (conse’nsus) är nog. Termen härstammar
från den klassiska romarrätten, som i regel
uppställde formkrav (utom för köp, hyra, bolag,
uppdrag). Med tiden har fordran på viss form
bortfallit för de flesta rättsärenden.
Konsert [kånsä’r el. kånsärt’, även kåosä’r] (fra.
concert, samklang, ital. concerto, samverkan, tävlan,
lat. concertare, tävla). 1) Mus. A) Till o. 1700
beteckningen på instrumentala besättningsformer:
ant. orkesterkompositioner med ett växelspel, ett
konserterande (jfr concerta’re, tävla) mellan olika
klanggrupper el. också kompositioner med en
tekniskt krävande solostämma och ett enkelt
ackompanjemang. I orkesterverk besattes ofta vissa
partier solistiskt, vilket gav upphov till concerto
grosso* med dess växling mellan gruppen av
solostämmor och hela ensemblen (tuttit). Utspelandet av
olika instrumentgrupper mot varandra levde kvar
inom 1700-talets konsertanta symfonier (sinfonie
con-certanti’). Omkr. 1700 skrevos de första k. för ett
soloinstrument (violin) och orkester. I fortsättningen
blev solokonserten så vanlig, att k. kommit att
beteckna främst en sådan instrumental
besättnings-form, som har en virtuost utformad solostämma
och orkesterackompanjemang. Violinkonsertens
förste store mästare, A. Vivaldi, utbildade inom
k. en särskild form för den enskilda satsen och
gjorde tresatsighet till regel. Wienklassikerna
(Haydn, Mozart, Beethoven) anknöto härtill men
närmade k. i övrigt till sonaten och symfonien, i
det att de gåvo åtm. första satsen en något
modifierad sonatform, vilket sedan dess förblivit
regel. — B) Längre, vanl. offentlig, musikalisk
underhållning (se Konsertväsen). S.W.
2) K. användes i äldre tid om vissa fördrag,
ss. Haagkonserter*. Jfr Europeiska konserten.
Konsertant’ (fra. concertant, ital. concertante,
concertando el. conccrtato), mus., ”konserterande”,
om en el. flera solistiska stämmor, som bryta sig
ut ur ett orkestertutti och ofta anförtros
virtuosmässiga partier el. över huvud taget episoder, som
fordra en mera individuell utformning. Denna
musikaliska byggnadsprincip ligger till grund för
former som solokonserten (med en konsertant
stämma), concerto grosso och s i n f o n i a
concertante med två el. flera konserterande
stämmor. Jfr Konsert. S.E.S.
Konsertföreningar, se Musikföreningar.
Konsertföreningen i Stockholm stiftades
1902 på initiativ av T. Aulin, W. Stenhammar och
J. May med syftemål att giva konserter, ägnade att
höja intresset för orkestermusik samt i samband
därmed underhålla en fast orkester i Stockholm.
Särsk. vikt fästes i stadgarna vid uppförandet av
såväl äldre som nyare svensk musik. 1902—10
gå-vos årl. 6—10 orkesterkonserter och dessutom
kammarmusikaftnar. 1910 upphörde verksamheten
men återupptogs 1914, då i större skala med 2
konserter i veckan okt.—maj; från 1918 tillkommer
dessutom årl. ett antal skolkonserter. Orkestern
uppgår nu till 85 man. Bland dirigenterna märkas:
T. Aulin (1902—10), N. Grevillius (1914—20); G.
Schnéevoigt (1915—24), A. Wiklund (1923—39), V.
Talich (1926—36) och C. Garaguly (sedan 1942).
Lokal: Musikaliska akad. (1902—10), Auditorium
(1914—26) och egen lokal, Konserthuset, sedan
hösten 1926. — Litt.: O. Rabenius, ”Stockholms
konsertförening 1902—1927” (1927); årsberättelser
från 1915. [G.M.1S.E.S.
Konserthus, spec. för offentlig musikutövning
uppförda byggnader, ha funnits nästan lika länge
som konsertväsendet över huvud (London 1713,
Hamburg 1761, Leipzigs Gewandhaus 1781,
Ber-liner Singakademie 1827, Frankfurt a.M. 1861,
Zürichs Tonhalle 1868, Amsterdams
Concertge-bouw 1888 etc.). Dessa byggnader, liksom ännu
Stockholms k. (uppfört 1926 av I. Tengbom),
avveko i sin salstruktur icke nämnvärt från andra
hörsalar. Först med Salle Pleyel (uppförd 1927
av G. Lyon) i Paris har man med framgång
lyckats lösa konsertsalarnas akustiska problem
på konstruktiv grund. De därvid utvunna
principerna ha i Sverige tillämpats i Hälsingborgs k.
(uppfört 1932 av S. Markelius) och Göteborgs
k. (uppfört 1935 av N. E. Eriksson). K. ha
senare uppförts även i Kristianstad och Örebro. I
Malmö är k. kombinerat med teaterbyggnad. S.E.S.
Konserthusteatern, Stockholm, invigdes 1926
med Shakespeares ”Antonius och Kleopatra”. Dess
initiativtagare var Ernst Eklund, som med Per
Lindberg som regissör 1926—27 i Konserthusets
stora sal uppförde åtskilliga klassiska och
moderna verk, ss. ”Hamlet”, ”Konung Oidipus”,
”Till Damaskus” (del 3) och Rollands ”Vargarna”,
i en för podiescenen lämpad, starkt förenklad
— 663 —
— 664 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
