Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konserthusteatern - Konsertmästare - Konsertstycke - Konsertväsen - Konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSERVATISM
dekor. K. återupplivades 1928—29 och 1934—35
av Dramatiska teatern, som då uppförde
Aristofa-nes’ ”Fåglarna”, Aischylos’ ”Agamemnon” och
Jacob Bidermanns jesuitdrama ”Cenodoxus”, samt
1931—32 av Gösta Ekman. A.L.
Konsertmästare (fra. wiolon solo, eng. leader),
titel på den ledande i:e violinisten i en orkester,
vilken utför solopartierna och vid behov är
dirigentens ställföreträdare. Konsertmästarsysslan
infördes i svenska hovkapellet 1738.
Konsertstycke, ensatsig konsert av friare form,
ofta med tempo- och taktartväxlingar.
Konsertväsen, den i organisatoriskt hänseende
särpräglade institution, inom vars ram den
offentliga konserten vuxit fram och utvecklats till
den västerländska borgerliga musikkulturens
viktigaste musicerform av stort format. Den
offentliga konserten, som till sitt väsen är borgerlig,
uppkom ur det privata, sällskapligt slutna
musicerandet på så sätt, att en ständigt större skara
åhörare fick tillträde, till sist alla, som betalade
en viss inträdesavgift. Viktiga föregångare till
de offentliga konserterna voro de s.k. colle’gia
mu’sica (se Collegium musicum), i England
con-sorts. Sålunda växte Gewandhauskonserterna*
fram ur ett äldre berömt Collegium musicum i
Leipzig. De första konserterna i här avsedd
mening gåvos av J. Banister på 1670-talet i
England. De berömda concerts spirituels* från 1725 i
Paris beteckna den egentliga början på
upp-blomstringen av k. på kontinenten. J. H. Roman
föranstaltade de första offentliga konserterna i
Sverige 1731.
Till k. höra alla de anstalter, som måste
träffas, för att en dyl. konsert skall kunna äga rum
på planerat sätt. Erforderliga lokaler, noter och
musikinstrument måste kunna ställas till
förfogande. Då det offentliga konserterandet, för att
bli ekonomiskt bärande, som regel fordrar en
stor betalande publik, bli reklam och
programval frågor av avgörande betydelse (eftergift för
den stora publikens smak för att få fullsatt hus
el. högt konstnärligt värde som enda ledstjärna
med ty åtföljande risker för glest besatt hus).
K. har från första början haft internationell
prägel med den kringresande virtuosen
(sångartisten, instrumentalisten, småningom även
dirigenten) som särskilt typisk företeelse. Ordnade
denne från början själv sina resor, uppstodo
dock snart särskilda organ, impressarion,
konsertbyrån m.m. dyl., med uppgift att leda och
genomföra de stundom världsomspännande
konsertturnéerna. Inst:s rika utveckling har i de
flesta kulturländer medfört grundandet av
konsert- och orkesterföreningar med egna fasta
ensembler, vilkas betydelse för yrkesmusikernas
ställning ej kan överskattas. — Litt.: E.
Preuss-ner, ”Die bürgerliche Musikkultur” (1935, en
grundläggande principiell utredning). S.W.
Konservatism’ (av lat. conserva’re, bevara),
his-torisk-politisk åskådning, som tidigast framträdde
under 1700-talets senare hälft och som
karakteriseras av strävan att tillvarata det förgångna och
traditionen samt av tron på ett fast inre
sammanhang i ett folks historia. Termen användes
också mer allmänt om varje inställning, som
principiellt riktar sig mot radikala omstörtningar.
Som politiskt slagord fick termen spridning 1818
genom Chateaubriand, som ville försvara det
förflutnas rätt mot 1789 års idéer i sin tidskr. ”Le
Conservateur”. Efter 1830 slog ordet igenom.
Sina mest betydelsefulla uttryck har den
konservativa världsbilden fått i England, Frankrike och
Tyskland. — K. söker sig tillbaka till ett folks
tidigaste utvecklingsstadier för att redan där
uppspåra dess ursprungliga folkkaraktär. Den vill
dessutom söka förstå varje period och varje
utvecklingsgång i ett folks historia på grundval av dess
egna förutsättningar. I folken ser k. andliga
storheter och individualiteter; enl. den har varje
folk en kultur- och ödesgemenskap. Vidare är
k. övertygad om kontinuitetstankens betydelse,
d.v.s. den söker att få fram det inre
sammanhanget i ett folks olika utvecklingsstadier. Slutl.
strävar k. efter att fixera det enhetliga i ett folks
mångfaldigt förgrenade livsyttringar. Den
konservativa åskådningen, som i första hand vill
utforska den konkreta verkligheten, förkastar den
rationalistiska föreställningen om ett
framåtskridande, som försiggår i lika hög grad hos alla
folk. Enl. k. har den historiska utvecklingen en
särskild karaktär hos varje enskilt folk. K. står
kritisk mot en abstrakt kosmopolitism, som
förbiser, att den konkreta mänskligheten utgöres av
enskilda folk, men den betonar å andra sidan,
att folkens ömsesidiga andliga, religiösa och
ekonomiska relationer överskrida alla trånga
nationella gränser. K:s uppkomst under det
kosmopolitiska 1700-talet ger förklaringen till dess
universella inställning och dess övertygelse om
folkens samhörighet.
Den tyska k:s huvudurkund är Herders
”Auch eine Philosophie der Geschichte zur
Bildung der Menschheit” (1774). Förf, ger här ett
panorama av världshistorien på frihetens,
personlighetens och mänsklighetstankens mark och
framhäver tanken om ett folks kultur- och
ödesgemenskap, som återspeglar sig i språk, rättsväsen,
litteratur och religion. Han är också övertygad
om den västerländska kulturenheten. Han
bekämpar lidelsefullt despotismen som en nivellerande
statsform och förkastar makttanke och rasidé. I
historiens utvecklingsgång spårar han Guds hand.
Herder var en glödande förkämpe för
tankefriheten, den religiösa toleransen och personlighetens
oförytterliga rättigheter. Hans idéer äro också
av central betydelse för den tyska k:s teori.
Influerad av honom skrev J. Müller den första stora
schweiziska historien i nationell anda. Likaså
framhävde H. Luden 1811 i sin ”Handbuch der
Staatsweisheitslehre oder der Politik” den
nationella tankens betydelse som ett vapen mot Napoleons
förtryck. I Herders fotspår gick även k:s store
statsfilosof A. H. Müller i ”Vorlesungen über die
deutsche Wissenschaft und Literatur” (1807) och
”Elemente der Staatskunst” (1809); han överföi
Herders kulturlära till det politiska planet. Han
är anhängare av ett ståndsorganiserat samhälle
och en stark, på folklig grundval uppbyggd stat;
han polemiserar skarpt mot 1700-talets
byråkratiska despotism. Från religiös synpunkt bejakar
Müller de europeiska folkens samhörighet och
förkastar varje imperialistisk maktpolitik i
Napoleons stil. Med sin statspolitiska erfarenhet som
— 665 —
— 666 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
