Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSERVATISM
bakgrund ger B. G. Niebuhr i ”Römische
Ge-schichte” (1811—12) en åskådlig och pregnant bild
av den konservativa statsteorien. L. v. Ranke
fördjupar i ”Historisch-politische Zeitschrift” (1832
—36) den tyska k:s tankevärld. Han förkastar
läran om samhällsfördraget, betonar den tyska
kulturutvecklingens egenart och värdesätter
folken efter den andliga energi, som de förmå
utveckla i det politiska och kulturella livet. F. C.
Dahlmann ger i ”Die Politik” (1835) en
systematisk framställning av k:s statslära, som redan
präglar Stahls ”Rechtsphilosophie” (1829 ff.). I
det konservativa statslexikon, som H. Wagener
publicerade 1859—66 i samarbete med k:s mest
betydande teoretiker, äger man ett standardverk
över k. före Bismarck. Under Bismarcks tid
rönte k. djupt inflytande av H. v. Treitschke,
”Deutsche Geschichte im 19. Jahrhundert” (1879
—94). Treitschke bejakar liksom Bismarck en
kraftfull stat, som stöder sig på en
traditionsbunden ämbetsmannakår och en stark här, och
han ställer sig kritisk mot demokrati och
socialism. Han påpekar dock, att Bismarck icke
förmått bygga en bro mellan rikets politik och den
tyska humanismen. Anhängare av en måttfull
Europa-politik och en glänsande förespråkare för
Västerlandets kulturenhet förkastar Treitschke
varje imperialism och machiavellism. I hans
fotspår gå historikerna E. Mareks, F. Meinecke och
H. Delbrück. Influerad av stortyska tankegångar
vänder sig P. de Lagarde i ”Deutsche Schriften”
(3 Abdruck 1891) lidelsefullt mot Bismarcks allt
uppslukande statsmakt, som hotar det kulturella
livets självständighet. I den konservativa debatten
under 1 :a världskriget spelade arbeten av E.
Troeltsch, Th. Mann och A. Grabowsky en stor
roll. Efterkrigstidens ungtyska k. är uttryckt i
Moeller van den Brucks arbeten ”Das Recht der
jungen Völker” (1919) och ”Das Dritte Reich”
(1923). Han är anhängare till ett
ståndsorganise-rat samhälle och motståndare till partistaten,
Weimarförfattningen och den västeuropeiska
demokratien. I dessa avseenden finnas negativa
beröringspunkter mellan nationalsocialismen och
de ungkonservativa, bl.a. P. Ernst och L. Ziegler,
men deras positiva program är oförenligt med
nationalsocialismen, då de helt förkasta dess
rasidéer och hävda den nationella kulturens
kontinuitet och andliga art.
Den engelska k., som i mycket liknar den
tyska, grundades av Burke i arbetena
”Vindica-tion of natural society” (1756), ”Philosophical
inquiry into the origin of the ideas of the sublime
and beautiful” (1757) och ”Reflections on the
revolution in France and on the proceedings in
certain societies in London relative to that event”
(1790). Burkes tankevärld rönte inflytande från
den engelska förromantiken, representerad av
Wal-pole, Blackwell, Lowth och Wood, samt av
Montesquieus och Herders historiska
betraktelsesätt och det dåtida politiska skeendet i England
och Frankrike. Hans världsbild har uppfattats
som en reaktion mot den franska revolutionen
men har i verkligheten präglats långt innan denna
kom till utbrott. Burkes grundtankar äro:
Religionen är det enande bandet i historien.
Rationalismens idéer om idealstaten och mänsklighetens
oavbrutna framåtskridande kunna icke förenas med
verkligheten. Folken bilda i sig slutna
folkindivi-dualiteter. Den engelska historien utgör ett
klassiskt exempel på en kontinuerlig utveckling. Den
franska revolutionen är ett avbrott i den historiska
utvecklingen, en konsekvens av rationalismens
livs-främmande, ohistoriska tankevärld. Burkes
konservativa uppfattning visar djup förståelse för
människornas naturliga olikheter och för statens
betydelse. Staten är enl. honom en skapelse av
släktenas sekellånga kontinuerliga arbete. Burkes
idéer ha påverkat tysk k. och haft avgörande
inflytande på den engelska k. De mest betydande
teoretikerna i den engelska k. äro Disraeli och
Carlyle. Disraeli var från början missnöjd både
med Wellingtons negativa och sterila torypolitik
och med whigs’ penninghungriga medelklass. Han
axlade Burkes kappa i sin skrift ”A vindication of
the English consitution” (1835) och utformade
som parlamentsled. och oppositionsledare 1849—74
sin torydemokrati. Disraeli förkastade utilitarismen
och ansåg, att framsteget måste baseras främst
på traditionen och därnäst på nationalkaraktären,
men i den nya sociala situation, som
industrialismen skapat, gällde det framför allt att föra en
fördomsfri socialpolitik med hela folkets välfärd
som mål. Carlyle, bland vars historisk-politiska
författarskap främst märkas ”French revolution”
(1837), ”Chartism” (1839), ”On heroes,
hero-wor-ship” (1841) och ”Latterday pamphlets” (1850),
utvecklar Burkes idéer under intryck av den
industriella revolutionens alla nackdelar. Den franska
revolutionen är enl. honom en gudomlig straffdom
över den syndiga mänskligheten, en naturlig följd
av rationalismen, som underskattar människans
jordbundenhet och förankring i familj och
fosterland. I ”Chartism” framlägger han sin sociala
teori om födda herrar och undersåtar, angriper
lidelsefullt utilitarismen och lovprisar pliktens och
arbetets evangelium. Fanatiskt bekämpande den
moderna demokratien sätter han sitt hopp till en
Caesar, som tämjer massorna. Han ogillar
negerslavarnas emancipation under hänvisning till
den vita rasens och de vita folkens kulturella
överlägsenhet. Den engelska k. har sedermera
teoretiskt föga fördjupats; den har inåt präglats
av ett fasthållande vid de traditionella
anglosaxiska frihetsidéerna och utåt accepterat Joseph
Chamberlains imperialistiska åskådning.
Rasidéerna ha alltmer förkastats som skadliga för
imperiets sammanhållning.
Av en helt annan karaktär är den franska
k. Den framträder som klar reaktion mot
upplysningen och den franska revolutionen.
Föregångsmännen, de Maistre och de Bonald,
återknyta såväl politiskt som kulturellt bandet med
1600-talets franska klassicism, som är den stora
förebilden för deras lära. Enl. dem är
upplysningstiden ”satans födelse” och den franska
revolutionen mänsklighetens syndafall. Genom Guds
direkta ingripande ha alla religiösa och andliga
värden skapats. Att tillvarata dessa blir därför
en religiös plikt. Enl. de Bonald och de Maistre
är naturrättsläran i alla sina uppenbarelseformer
ett enda fruktansvärt misstag. Sträng lydnad
gentemot den gudomliga överheten är det högsta
budet. Revolutioner och uppror äro djävulens
— 667 —
— 668 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
