Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSERVATISM
påfund. Endast ett noggrant vidmakthållande av
överhetens auktoritet ger trygghet åt statslivets
ordning. I Comtes positivism ersättes religionen
av vetenskapen. Comte delar de Maistres och de
Bonalds aversion mot 1700-talet, förkastar 1789
års idéer och uppfattningen om skillnaden mellan
organiska och mekaniska tidsåldrar. Han ser
i individen ”endast en droppe i havet”. Den
statliga sammanslutningen är primär, individen
sekundär. Comte dyrkar auktoriteten, men ej
kyrkans utan vetenskapens. Nederlaget 1870
medförde en omvärdering av den franska
revolutionens betydelse för Frankrikes statsliv.
Dreyfus-affären (1894—1906) ledde till en skarp klyvning
av fronterna. Motståndarna till Tredje
republiken samlade sig i Action francaise (1899),
vars främsta kraft var Ch. Maurras. Tidvis stodo
den konservative nationalisten Barrès och den
revolutionäre tänkaren G. Sorel denna riktning
nära. Maurras och hans krets voro övertygade
rojalister och svurna motståndare till Tredje
republiken. Endast som monarki kan, enl. deras
mening, den statliga auktoriteten kongenialt uttrycka
sig. Därför kämpa de med passionerad energi
mot demokrati, parlamentarism och socialism. De
acceptera nationalismen, ledartanken och den
politiska myten. Vid sidan av de reaktionära och
revolutionära ytterlighetsåskådningarna har k.
även i Frankrike varit representerad i
konstitu-tionalismens form, t.ex. inom den s.k.
högercentern, vars främste man var hertigen av Richelieu,
konseljpresident 1815—18 och 1820—21. Den inre
förbindelsen mellan k. och katolicism har
emellertid hindrat uppkomsten av en politiskt
betydelsefull, kulturellt och religiöst frisinnad,
progressiv k. Inom den franska litteraturen har
däremot en riktning framträtt, som sökt förnya
kulturlivet genom att hävda regionalistiska och
tra-ditionalistiska idéer.
Den franska politiska k. är en specifikt fransk
företeelse som reaktion mot 1700-talet och den
franska revolutionen. Den står helt utanför den
officiella politiken och utanför den politiska
partigrupperingen. Det oaktat har den haft ett
betydande inflytande på skolor och universitet och
följaktligen på ungdomen. Dess tankegångar stå
fascismen och nationalsocialismen nära. Den är
däremot genom en oöverstiglig mur skild från den
klassiska k., såsom den kommer till uttryck i
England hos Burke, i Tyskland hos Herder,
Ranke och Meinecke.
Den svenska k. står i förbindelse med de
allmänna europeiska strömningarna men fick en
säregen prägel dels genom den inhemska politiska,
rättsliga och nationella traditionen, som ansågs
ha fått sitt samlade uttryck i 1809 års
författ-ningsverk, dels genom frånvaron av varje
restau-rationspolitik på legitimitetens grund. Den äldre
svenska k. såg därför sin förnämsta uppgift i
att befästa och mot kungamaktens el. ständernas
förvanskningar försvara den genom grundlagarna
av 1809—12 vunna politiska ”friheten under
ansvar”. Genom den stats- och rättsfilosofi, som
utvecklades av professorerna i praktisk filosofi i
Uppsala, N. F. Biberg (1812—27), Samuel Grubbe
(1827—40), Chr. J. Boström (1840—63) och C.
Y. Sahlin (1864—94) jämte boströmianerna Axel
Nyblæus (1856—86) och P. J. H. Leander (1886
—1903) i Lund, kom en till sina grunddrag
konservativ samhällsåskådning att bli gemensam
egendom för det stora flertalet univ.-bildade
ämbetsmän och lärare i Sverige under 1800-talet.
Tillsatt med en, ofta anglosaxiskt inspirerad, aktiv
reformvänlighet har k. omfattats även av många
bland dem, som gjort betydande insatser inom
liberala ministärer och partier. Jämte
personlig-hetsfilosofien bidrog den historiska och
statsvetenskapliga forskningens uppblomstring under
1800-talet i hög grad till att utforma k. Efter
Biberg voro E. G. Gei jer och Hans Järta
k:s främsta teoretiker. Båda voro
konstitutiona-lister och avvisade v. Hallers o.a:s
restaurations-och legitimitetsteorier. Förberedd genom
dispu-tationen ”Om naturrätten” 1814 och
reformations-talet 1817 framträdde Geijers mogna k. i
”Feoda-lism och republikanism” (i ”Svea”, 1818—19) och
i polemiken mot J. G. Richert angående den
akademiska jurisdiktionen (i ”Svensk
litteratur-tidn.”, 1822). Geijers k. var beroende av bl.a.
Herders kulturfilosofi, Johannes v. Müllers och
Justus Mösers historieskrivning, Savignys
rättshistoria och framför allt av Adam Müllers
”Ele-mente der Staatskunst”. Den sistn. är också en
av huvudkällorna till Hans Järtas skarpsinniga
kritik av liberalismens ”atomistiska”
samhällsåskådning och särskilt av fördragsteorierna (i
”Odalmannen”, 1823, och i ”Svar på Allmänna
journalens anmärkningar”, 1824), men Järta sökte
framför allt stöd hos Montesquieu och i Burkes
politiska tal före 1789. Geijers konservativt
motiverade s.k. avfall till liberalismen 1838—39 och
Järtas förbittring däröver minskade k:s slagkraft.
Efter vissa ansatser vid riksdagarna under
1820-och 1830-talen bildades det första konservativa
partiet vid 1840/41 års riksdag under ledning av
August v. Hartmansdorff. K. var då starkast
representerad inom adeln och prästerskapet, inkl,
vetenskapsmännen, svagast inom borgarståndet.
Hartmansdorff förnyade det bl.a. av C. A. Agardh
på 1830-talet gjorda försöket att lösa
representa-tionsproblemet inom ståndsförfattningens ram
men misslyckades, delvis genom att den
konservativa partibildningen sprängdes 1850—51.
Näringsfrihetens genomförande (1846, 1864),
frihandelspolitiken 1856—66 och tvåkammarsystemets
seger 1865—66 beteckna den äldre k:s
kapitulation inför de nya samhällsförhållandena. Inom
kamrarna fortlevde k. framför allt bland
medlemmar av Lantmannapartiet (1867—1911) och den
s.k. Centern. Politiskt betydelsefullt visade det sig
också vara, att såväl Karl XV som Oskar II
haft till lärare filosofen Boström och historikern
F. F. Carlson, Geijers och Rankes omedelbare
lärjunge, under dennes rent konservativa period
(före 1846). Även nästa generation i kungahuset,
prinsarna Gustaf, Oscar och Carl, uppfostrades
i en konservativ samhällsåskådning, bl.a. av
stats-rättsläraren Oscar Alin och historikern Claes
Annerstedt. En viss förnyelse av k. ägde rum
under 1870- och 1880-talen genom Alins
lärarverk-samhet vid Uppsala univ., riksdagsmannaskap
och skrifter, spec. i unionsfrågan, genom Hans
Forssell och Harald Hjärne, som 1875—76
tillsammans utgåvo ”Svensk tidskr.”, och genom P.
— 669 —
— 670 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
