Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSERVATISM
Fahlbecks talangfulla motivering av
protektionis-men. Forssell, som var entusiastisk anhängare av
det konstitutionella statsskicket och utgav Hans
Järtas ”Valda skrifter” (1882—83), förenade
därmed en stark sympati för engelsk liberalism, spec.
frihandeln. I F.k:s 1888 bildade protektionistiska
parti och i Nya lantmannapartiet samlade sig
åtskilliga politiker med konservativ prägel, men
oaktat protektionismens seger under 1890-talet
genom E. G. Boströms politik försvagades k:s
värvningskraft bland väljarna, bl.a. på gr. av
skarpa motsättningar i unionsfrågan mellan Alins
och Forssells anhängare. Till de förra hörde bl.a.
Ernst Trygger och Rudolf Kjellén, till de senare
Hjärne.
Den moderna k. har teoretiskt utformats av
Fahlbeck, Hjärne och Kjellén. I sin programskrift
”Stånd och klasser” (1892) kritiserade Pontus
Fahlbeck med skärpa den socialistiska
sam-hällsåskådningen och gjorde sig till tolk för långt
gående socialpolitiska reformkrav. Arbetets
produktivitet måste höjas, den kroppsarbetande
klassens standard och trygghet ökas genom
skyddslagstiftning och socialförsäkring, yrkesföreningar
erkännas som parter på arbetsmarknaden och
uppfostran både till yrkesskicklighet och
medborgerlighet förbättras. Fahlbeck vände sig också
kritiskt mot den borgerliga överklassens
moraliska slapphet och politiska indolens. Genom
sitt omfattande statsvetenskapliga, statistiska,
sociologiska och nationalekonomiska författarskap
bidrog Fahlbeck till att ge den politiska
diskussionen och åsiktsbildningen inom och utom k.
konkreta hållpunkter.
Harald Hjärnes historiska och politiska
åskådning hade utvecklat sig under rättshistoriska
studier på 1870-talet. Konungens och folkets plikt
att samarbeta på lagens grundval, försvaret av
rättssamhället utåt och dess fortgående utveckling
inåt i och med kulturens framsteg, varje enskild
stats beroende av det universalhistoriska
sammanhanget och dess skyldighet att fylla sin
uppgift inom detsamma, dessa voro några av de
grundtankar, som lågo bakom Hjärnes politiska
paroll av 1891: ”försvar och reformer!” I det
aktuella läget innebar parollen krav på
värnpliktens utvidgning i samband med allmän rösträtt
och de ökade försvarskostnadernas partiella
täckande genom progressiv beskattning. Hjärnes
försök att samla de försvarsvänliga liberalerna
och de reformvänliga konservativa misslyckades.
När han 1902 invaldes i A.k. som de
konservativas kandidat, anslöt han sig snart till en liten
grupp, ”De moderata reformvännerna”. Hans
åsikter i unionsfrågan vunno i rätt stor
utsträckning gehör vid uppgörelsen i Karlstad 1905;
i lösningen av rösträttsfrågan 1907—09 hade han
en viss andel, och hans allmänna reformprogram
verkade inspirerande framför allt inom F.k:s
moderata parti, till vilket hörde bl.a. C. Swartz,
vilken som finansminister genomförde den
progressiva beskattningen, och i A.k:s Nationella
framstegsparti, grundat 1906.
Under intryck av samtidens stormaktspolitik
övergav Rudolf Kjellén i slutet av
1890-talet den Alinska skolans ensidiga stats- och
för-valtningsrättsliga uppfattning av staten och
ut
formade under de följ, decennierna en empirisk
statslära, enl. vilken staten betraktas som
enheten av fem ”elementer”: rike, folk, hushåll,
samhälle och regemente. Från 1899 utvecklade
Kjellén geopolitiska synpunkter på staternas inbördes
förhållanden, d.v.s. han ansåg utrikespolitiken
bero i hög grad på staternas geografiska läge
och statsområdenas naturliga beskaffenhet. Utan
att vara naturalist till sin livsåskådning — K. var
tvärtom en ytterligt laglydig moralist — kom K.
att framhäva maktfaktorerna i statslivet och att
betona de individuella viljornas synnerligen
begränsade spelrum gentemot
naturförutsättningarna och de djupare historiska idéströmningarna.
Kjelléns politiska program lade stark tonvikt vid
utrikes-, försvars-, befolknings- och
näringsfrågor. Efter unionsbrottet manade han till en
allmän moralisk och kulturell upprustning
(”Nationell samling”, 1906, ”Ett program”, 1908). Den
allmänna rösträtten borde kompletteras med
allmän röstplikt, F.k. omorganiseras till en modern
yrkesrepresentation, klasskampen avlysas i den
nationella enighetens tecken och staten ha en stark
kontroll över utnyttjandet av nationens
naturrikedomar.
Fahlbecks, Hjärnes och Kjelléns politiska
åskådningar bidrogo var på sitt sätt till att omforma
den gamla betänksamma och sparsamma
bonde-och borgarkonservatismen till en progressiv
”nykonservatism”. Ett nytt språkrör fick
”unghögern” från 1907 i tidskr. ”Det nya Sverige”; där
publicerade bl.a. Vitalis Norström sina
kulturanalyser och Nathan Söderblom sitt folkkyrkliga
och ekumeniska kyrkoprogram. 1911 separerade
”Svensk tidskr.”, under betonande av Hjärnes arv
(front mot chauvinism och imperialism) och en
relativt stark tendens till ekonomisk liberalism. En
konservativ riksorganisation tillkom 1904 under
namnet Allmänna valmansförbundet. 1912
sam-manslogos de konservativa partierna i F.k. till
F.k:s nationella parti, med Ernst Trygger som
ledare, och s.å. de båda konservativa partierna i
A.k. till Lantmanna -och borgarpartiet, från 1913
lett av Arvid Lindman. 1934 sammanslogos
partierna i båda kamrarna till Riksdagshögern,
som haft Gösta Bagge, Fritiof Domö och Jarl
Hjalmarson till ledare. Efter de klassbetonade
partiernas frammarsch under 1920- och 1930-talen
har k. endast utövat en modifierande inverkan
på svensk rikspolitik. Vid övergången till
1950-talet uppbäres den huvudsakligen av
medelklassen i städerna. Som ett typiskt uttryck för nuv.
k. kan nämnas N. Herlitz, ”Konservativ
samhällssyn” (1944).
Litt.: E. Guglia, ”Die konservativen Elemente
Frankreichs am Vorabend der Revolution” (1890);
F. Meinecke, ”Weltbürgertum und Nationalstaat”
(1908, 5 Aufl. 1919), ”Die Entstehung des
Historis-mus” (2 bd, 1936); F. Meusel, ”Edmund Burke und
die französische Revolution” (1913); H. Platz,
”Geistige Kämpfe im modernen Frankreich” (1922);
P. R. Rohden, ”Deutscher und französischer
Konservativismus” (i ”Dioskuren”, 1924), ”Joseph de
Maistre als politischer Theoretiker” (1929); E.
R. Curtius, ”Maurice Barrès och den franska
nationalismens andliga grundvalar” (1926); K.
Mannheim, ”Das konservative Denken” (i ”Ar-
— 671 —
— 672 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
