Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsonant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSONANT
Konsonant (av lat. co’nsonans, gen. -an’tis, pres.
part, av consona’re, ljuda med). Ordet k. brukas
i två betydelser. Den ena avser språkljudens
användning i stavelser, den andra deras
bildning och akustiska egenskaper, i) Varje
stavelse har en s.k. kärna, ett ljud, som vi
uppfatta som det för stavelsen viktigaste. Stavelsen
kan bestå av endast kärna, t.ex. ö, men oftast
ansluter sig till kärnan ett el. flera ljud.
Stavelsekärnan kallas ibland s o n a n t, och ljuden, som
ansluta sig till den, konsonanter. En bekant
definition lär, att k. el. m e d 1 j u d äro sådana
språkljud, som icke kunna uttalas för sig själva,
utan med tillhjälp av vokal el. självljud. Denna
definition är oriktig. En interjektion som pst utgör
en stavelse, men kärnan, sonanten 5 är icke vokal.
Å andra sidan kan en vokal tjänstgöra som k. i
stavelsen. Det är t.ex. fallet med u i ett tvåstavigt
uttalat aula. I allm. göra dock vokalerna el.
självljuden tjänst som stavelsekärnor, som sonanter,
konsonanter åter som medljud. 2) Ur fysiologisk
och akustisk synpunkt bruka språkljuden av
gammalt indelas i två stora huvudgrupper: vokaler och
k. Olika försök ha gjorts att avgränsa dessa
grupper från varandra. Enl. en vanlig definition äro k.
språkljud, vid vilkas bildning icke som vid
vokalerna en ton utan ett buller — ensamt el. jämte
ton — alstras. Denna definition håller icke streck,
ty enl. den skulle t.ex. det ljud, som höres under
läpphopslutningen för m, icke räknas till k. utan
till vokalerna, och de svenska o- och w-ljuden, ss.
de vanl. uttalas, skulle höra till k., icke till
vokalerna. Adolf Noreen har i ”Vårt språk” sökt
komma ifrån svårigheterna genom att indela
språkljuden ur stavelsebildningens synpunkt i sonanter och
k., ur fysiologisk synpunkt dels i resonanter och
insonanter, dels i vokaler och buckaler.
Resonanter kallar han språkljud, vid vilkas bildning
intet ljud alstras i ansatsröret, d.v.s. ovanför
stämbanden, utan detta blott tjänstgör som
resonansrum för det ljud, som bildas mellan stämbanden.
Alla andra språkljud äro insonanter. Med
buckaler menar han språkljud, vid vilka
ansatsrörets artikulation är det mest framträdande, med
vokaler språkljud, vid vilka stämbandens
artikulation är det mest framträdande. Dessa Noreens
indelningar ha emellertid även de sina brister. Enl.
dem skulle t.ex. stämbandsexplosivan, alltså det
ljud, som danskarna kalla stöd, tyskarna
Kehlkopf-verschlusslaut, komma att höra till resonanterna.
Detta ljud vill man dock vida hellre sammanföra
med insonanter som p-, t-, k-\juden än med
resonanter som a, å, m, n. Och hans indelning i vokaler
och buckaler tillåter alltför mycket godtycke. Är
t.ex. vid de göteborgska ”surrande” i- och y-ljuden
stämbandens el. ansatsrörets artikulation det mest
framträdande? Avgränsningen av vokalerna och k.
må emellertid vara svår el. omöjlig. Praktiskt
värde har det att sammanföra t.ex. de svenska a-, e-,
i-o-, u-, y-, å-, ä-, ö-ljuden i en grupp och övriga
svenska språkljud i en annan.
K. indelas på olika sätt. Man kan lägga ljudens
akustiska egenskaper till grund el. deras
fysiologiska. Vanl. indelar man k. ur den senare
synpunkten och tar då hänsyn till dels
artikulations-sättet, dels artikulationsläget.
A. Grupperingar efter artikulationssätt:
1) Pertonerade el. tonande ljud. Under
uttalet av dem vibrera stämbanden, alstra ton. Ex.:
v, l, m, n, ng, v och tonande h (vanliga i svenskan
mellan vokaler, t.ex. behöva’). — Perspirerade
el. tonlösa ljud: Stämbanden vibrera icke
och äro så mycket åtskilda, att luften från lungorna
kan fritt gå fram mellan dem. Ex.: p-, t-, k-, s-, f-,
tj- och ^J-ljuden samt de tonlösa A-ljuden. — Vid
h-Ijuden äro dock stämbanden ofta så mycket
närmade till varandra, att luftströmmen ”rives” mot
stämbandens kanter, varigenom ett svagt väsljud
alstras, som förstärkes uppe i munhålan, då den
utströmmande luften slår mot dess väggar.
Stämbandens ställning vid h- brukar kallas
aspirations-ställning. — Om ljudspringan förtränges ännu mer
än vid 7i-ljuden, alstras vid luftströmmens
genomgång mellan de icke vibrerande stämbanden s.k.
viskande el. persifflerade ljud.
2) O r a 1 e r el. m u n 1 j u d. Gomseglet är höjt.
Luften går endast ut genom munnen. De flesta
språkljud äro oraler. — N a s a 1 e r el. n ä s 1 j u d.
Gomseglet är sänkt. Luften går endast ut genom
näsan. Ex.: m-, n-, ng-ljuden. — Nasooraler el.
näsmunljud. Ansatsröret är så inställt, att
luften går fram både genom munnen och näsan.
Hit höra bl.a. de franska nasalvokalerna.
3) Mediala el. mediana ljud. Luften går
fram mitt över tungan. Mediala äro de flesta
språkljud. — Marginala el. 1 a t er al a ljud.
Luften går ut på h. el. v. sida om tungan el. på
bägge sidorna. Så bildas Z-ljud.
4) Mutor. Stämbanden vibrera icke.
Talapparaten är så inställd, att luften icke kan strömma ut
vare sig genom munnen el. näsan. Intet ljud höres
alltså. Därav namnet muta (av lat. mutus, stum)
Mutor äro t.ex. p-, t- och Æ-ljuden under tiden för
den avspärrning av talapparaten, som vid dem sker.
— K 1 u s i 1 e r. Talapparaten är som vid mutorna
på något ställe avspärrad, men stämbanden vibrera.
Ett ljud höres alltså. Klusiler äro ofta b-, d-,
g-lju-den under den tid, ansatsrörets avspärrning varar.
5) E x p 1 o s i v o r. Så kallas de ljud, som bildas,
då talorganen övergå till öppen ställning från den
avspärrning, som utmärker mutorna och klusilerna.
En del forskare låta mutan, resp, klusilen och den
följ, explosivan gå under det gemensamma
namnet explosiva el. mindre vanligt muta, resp, klusil.
— Explosivorna bruka underindelas i t e n u e s el.
starka explosivor, till vilka p-, t och Æ-ljuden
räknas, och medior el. svaga explosivor, till
vilka b-, d- och g-ljuden föras. Mediorna kunna
vara tonande el. tonlösa. Tonlösa medior
förekomma i Sverige och äro vanliga i Danmark och
stora delar av Tyskland. Explosivorna kunna icke
el. högst obetydligt förlängas. Tänjbara äro
däremot mutorna och klusilerna. Det är alltså mutan
k, resp, klusilen g, och icke explosiva k, resp, g, som
är längre i smacka än i smaka, i dugga än i duga.
Tänjbara ljud kallas durativa ljud el.
kon-t i n u o r, icke tänjbara momentana ljud.
Tenues och medior uttalas ofta så, att explosionen
följes av en tydlig pust, påminnande om h.
Sådana explosivor kallas aspirerade. Bildas
explosivorna utan dylik pust, benämnas de o a s p i r
e-r a d e. I de flesta germanska språk äro p-, t- och
— 687 —
— 688 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
