Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsonant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSONANT
fe-ljuden, särsk. i vissa ställningar, tydligt
aspirera-de; i andra språk åter, t.ex. i de romanska, äro
de oaspirerade.
6) Frikativor (även kallade s p i r a n t e r) el.
v ä s 1 j u d. Munkanalen förtränges någonstädes med
tillhjälp av tungan el. läpparna, och luften, som
går fram genom passet, alstrar ett starkare el.
svagare väsljud. Frikativor äro t.ex. f-, s- och
sj-Ijuden, vanl. också det skorrande r-ljudet. — Om
talorganen övergå — icke som vid de vanliga
explo-sivorna från sluten till öppen utan — från sluten
till blott förträngd bildning, alstrar den
utströmmande luften, när kontakten löses, en s.k. a f f r
i-k a t a. Det svenska tj-ljudet är, när det har s.k.
t-förslag, en affrikata.
7) Tr emul an t er el. dallerljud.
Tungspetsen el. tungspenen dallrar, medan luften från
lungorna strömmar ut. Till tremulanter hör
uppsvenskt r efter k. och före annan k. än d, t, n, s och
ibland l. Ex.: trå, gräva, prata, skarp, mörk, kärv.
Även eljest är det uppsvenska r mycket ofta
tremu-lant, men i andra ställningar än de nämnda är en
orullad, frikativ variant synnerligen vanlig, t.ex. i
rida, herre.
B. Grupperingar efter artikulationsläge.
i) G1 o tt ale r el. 1 a r y n g a 1 e r el.
stämband s 1 j u d. Stämbanden artikulera mot varandra.
Danskans stöd, tyskans Kehlkopfverschlusslaut el.
Knacklaut är en glottal k., närmare bestämt en
glot-tal explosiva.
2) F a u k a 1 e r el. faryngaler el.
svalgljud. Artikulationen sker mot bakre svalgväggen,
a) V e 1 o-f a u k a 1 e r. Gomseglet artikulerar mot
svalgväggen. Ex.: p i köpman, i i vitna, d i bjudna.
b) D o r s o-f a u k a 1 e r. Tungroten artikulerar
mot svalgväggen. Hit hör bl.a. danskans r-ljud.
3) D o r s o-u vularer el. tungspensljud.
Tungspenen dallrar. Ex.: det rullande s.k.
skorrande r-ljudet.
4) D o r s o-v e 1 a r e r (el. postpalataler) el.
gom s egel s 1 j ud. Tungryggens bakre del
artikulerar mot gomseglet ovanför och framom
tungspenen. Till dorso-velarerna hör det bl.a. i
Väster-och Östergötland förekommande frikativa, s.k.
skorrande r-ljudet.
5) D o r s o-v el o p ala t aler (även kallade m
e-diopalataler, postpalataler el.
guttural e r) el. mittgomljud. Tungryggen
artikulerar ung. mot gränsen mellan hårda och mjuka
gommen. Hit höra bl.a. ”bakre” k-, g- och ng-ljud.
6) Kakuminaler el. gomtaksljud.
Tungan artikulerar mot gomtaket. Alltefter vilken
del av tungan som artikulerar mot gomtaket,
erhålla vi underavd. av kakuminaler, t.ex. a) M
e-d i o d o r s o-k akuminaler el. p rep a 1 a t
a-1 e r. Tungryggen artikulerar mot gomtaket. Ex.: k
i kisse, ng i ring, g i vig. Dessa k-, g- och ng-ljud
bruka kallas främre k, g och ng. b) A p i k o-k
a-k u m i n a 1 e r (även kallade kakuminaler el.
cerebraler). Tungspetsen artikulerar mot
gomtaket. Det i svenska dial. vanliga s.k. tjocka
l med slag är en apiko-kakuminal.
7) Al veol ar e r el. tandvallsljud.
Tungan artikulerar mot tandvallen strax ovanför fram-
tänderna i överkäken, a) D o r s o-a 1 ve o 1 a r e r
(el. dentipalataler, främre p a 1 a t a 1 e r
el. d o r s a 1 e r). Främre delen av tungans övre
yta artikulerar mot tandvallen. Hit hör det svenska
t;-ljudet. b) A p i k o-a 1 ve o 1 a re r el. a 1 v e
o-larer el. supradentaler. Tungspetsen
artikulerar mot tandvallen. Apiko-alveolarer äro i
svenskan det icke skorrande r-ljudet samt de med
rd, rt, rn, rs betecknade ”tjocka” ljuden i t.ex. bord,
vårta, varna, kors.
8) G i n g i v a 1 e r el. t a n d 1 j u d. Tungan
artikulerar mot övre framtändernas baksidor el. rötter,
a) Allteftersom det är företrädesvis främsta delen
av tungans övre yta, tungbladet, el. tungspetsen,
som artikulerar, kunna hithörande ljud kallas d o
r-s o-g ingivaler el. apik o-g i n g i v a 1 e r.
Andra vanliga namn på dessa ljud äro p o s t d e
n-taler el. dentaler. Ex.: de 4 k. i ordet
tidens, uddljuden i engelskt think och this. b) Tungans
ena sidokant artikulerar mot övre kindtändernas
insida. Noreen benämner hithörande ljud 1 a t e r
o-g i n g i v a 1 e r. Till dem höra t.ex. t i mantlar, d
i ödla, det med rt, resp, rd tecknade ”tjocka” t, resp.
d i mortlar och gördlar.
9) Dentaler el. tandeggsljud.
Artikulationen sker mot övre tandeggen, a) D o r s o-d e
n-t a 1 e r, ofta kallade interdentaler.
Tungspetsen skjutes något fram mellan framtänderna,
och tungbladet artikulerar mot övre tandeggen. Så
kunna de engelska läspljuden i think och this
uttalas, men vanl. äro dessa apiko-gingivaler liksom
i andra språk, där hithörande ljud förekomma, t.ex.
i isländskan, b) L a b i o-d e n t a 1 e r el.
den-t i 1 a b i a 1 e r (eg. läpptandsljud). Underläppen
artikulerar mot övre tandeggen. Ex.: v i vi, f i få.
10) L a b i o-l a b i a 1 e r, b i 1 a b i a 1 e r, 1 a b i
a-1 e r el. 1 ä p p 1 j u d. Underläppen artikulerar mot
överläppen. Ex.: p, b, m i t.ex. på, barn, mor.
Alldenstund vid bildandet av varje språkljud
alltid flera talorgan äro i verksamhet, kunna alla
språkljud anses som sammansatta. Man brukar
dock tala om sammansatta ljud endast i de fall,
då vid sidan av en viss artikulation en annan gör
sig särsk. påmind. Sammansatta k. i inskränkt
mening har man att göra med t.ex. i de i vissa
negerspråk förekommande labiovelarerna,
bestående av mutor, resp, klusiler + explosivor, som
bruka tecknas med kp och gb. Vid dem är
läpphop-slutningen för p, resp, b redan bildad, när k-, resp,
g-kontakten upphäves, el. också bildas k- och p-,
resp, g, och fe-explosivorna samtidigt. Av allt att
döma ha med dessa ”afrikanska” språkljud nära
besläktade konsonanter också funnits i det s.k.
indoeuropeiska urspråket. Sammansatta ljud i
mera allmän bemärkelse äro de s.k. labialiserade,
de palataliserade el. muljerade och de velariserade
ljuden. Det s.k. sydsv. 57-ljudet är vanl. 1 a b i
a-1 i s e r a t, d.v.s. även framför främre vokal, som
t.ex. i skina, uttalas detta sj-ljud med framskjutna
och rundade läppar. Jfr Rundning. Vid
palataliserade el. muljerade k., t.ex. p, b, m, n,
artikulerar tungan mot hårda gommen så, att man
får intryck av att ett svagt J-ljud bildas samtidigt
med p, b, m, n o.s.v. Palataliserade el. muljerade
k. äro vanliga i t.ex. ryskan. I svenskan
palatali-seras k. före j, t.ex. n i vänja. Velariserade
— 689 —
— 690 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
