Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Konstantin I, den store (Flavius Valerius Constantinus, romersk kejsare) - 2. Konstantin II (Flavius Claudius Constantinus, romersk kejsare) - 3. Konstantin III (romersk kejsare) - 1. Konstantin Pavlovitj (storfurste av Ryssland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTANTIN
krig mellan K. och Italiens kejsare Maxentius.
Sedan K. ingått allians med den i östern regerande
Licinius, tågade han över Alperna, tillfogade sin
fiende ett kännbart nederlag vid Verona och vann
den avgörande drabbningen vid Pons Milvius 312.
Maxentius omkom, och Rom öppnade sina portar
för segraren. Så var K. ensam härskare i västern;
när följ, år Licinius’ ende medkejsare i östern dog,
återstodo av kejsarna allenast K. och Licinius. Av
dem var K. på gr. av österns ekonomiska och
kulturella supremati den underlägsne; trots detta vann
han i ett krig mot Licinius några framgångar, som
resulterade i att denne till K. avträdde Illyrien,
varefter fred åter inträdde. Denna blev icke
långvarig. En obetydlig konflikt blev 323 anledning
till det avgörande kriget mellan de två
konkurrenterna om världsherraväldet. K. segrade s.å. i två
drabbningar vid Adrianopel och Chrysopolis; för
Licinius återstod intet annat än att på nåd och
onåd giva sig till kejsaren, som lovade skänka
honom livet men efter ett år lät döda honom •—
möjl. på gr. av ett upprorsförsök. K., nu ensam
herre över det romerska riket, förde en utpräglat
fredlig politik, avbruten endast av krig mot
germanska stammar, som oroade gränserna. Mot
slutet av sin regering rustade han för ett krig mot
perserna, men fälttåget mot dem omintetgjordes
av hans död 337.
Vid sidan av Diocletianus — i mångt och mycket
K:s konträra motsats -— framstår K. som
senantikens främste härskargestalt. I vissa avseenden
fullföljdes och utbyggde han sin store
föregångares verk, men stundom slog han in på andra, ibland
helt motsatta vägar. Mera realistisk i sin politik
än Diocletianus ådagalade K. icke samma tro på
lagstiftningens allmakt som denne. K. begagnade
sig av utvecklingen, där Diocletianus sökt leda
den; K. skapade av förhållandena — sådana de
voro — det bästa möjliga, där Diocletianus sökt
omskapa dem. — K:s verksamhet har satt spår
efter sig på de flesta av samhällslivets områden.
Hans ingripanden på författningen och förvaltningen
ha säkerligen varit betydande, men forskningen
kan icke särskilja, vad som här varit Diocletianus’
el. K.s verk; den senantika författningen
benämnes traditionellt med bådas namn. Kejsarens
personliga helgd underströks; den påbörjade
skilsmässan mellan militär och civil förvaltning bringades
till avslutning, och praetorianprefekten skildes från
befattning med hären. I dennas organisation
genomfördes stora reformer. Det gamla
praetorian-gardct upplöstes, och i stället skapades ett nytt,
mestadels ur barbariska folk rekryterat kejserligt
garde. Hjälptrupperna och fälthären förstärktes
på gränstruppernas bekostnad, vilket innebar ett
påtagligt gynnande av germanerna inom hären, i
vars spets ställdes en el. två härmästare. — Ehuru
icke eg. lycklig i sin finanspolitik har K. dock även
inom det ekonomiska livet fått sitt namn knutet till
ett storverk, skapandet av ett livsdugligt mynt
(sol’idus*), varigenom den långvariga penningkris,
som skakat det romerska samhället i grund,
övervanns. — Den mest betydelsefulla förändringen
under K:s regering är dock den nya ställning, K.
gav åt kristendomen. Tidigare hade denna religion
utsatts för förföljelse av den romerska staten. K.
intog emot densamma en välvillig hållning och
kunde därför alltid i sin politik påräkna de
kristnas stöd. Dessa ha honom mer än någon annan att
tacka för den definitiva segern över den romerska
hedendomen. I vad mån K:s ställning till de kristna
varit motiverad av politiska el. religiösa skäl är
omtvistat; säkert är, att han själv först kort innan
sin död mottog dopet och att han aldrig lät leda
sig av kyrkans män utan i stället själv förmådde
leda dem. Vid kyrkomötet i Nicaea 325 spelade
han en dominerande roll. — Genom att understödja
kristendomen, österns religion, har K. befäst den
ö. rikshalvans supremati inom romarriket. Även
på andra områden har hans politik gått i denna
riktning. Sitt synligaste uttryck får den i
grundandet av en ny huvudstad i Konstantinopel. I få
ord kan betydelsen av hans gärning karakteriseras
som den ”att stödd på västerns militära kraft bringa
östern till statlig och andlig supremati” (M. P.
Nilsson). — Litt.: J. Burckhardt, ”Die Zeit
Con-stantins des Grossen” (4 Aufl. 1924); O. Seeck,
”Geschichte des Untergangs der antiken Welt”, 1—4
(1895—1911); E. Schwartz, ”Kaiser K. und die
christliche Kirche” (1913); M. P. Nilsson, ”Den
romerska kejsartiden” (2 bd, 1921); E. Stein,
”Geschichte des spätrömischen Reiches”, 1 (1928). B.
2) K o n s t a n t i n II, eg. Flavius C 1 a
u-dius Constantinus, den föreg:s son, kejsare
(317—340), utnämndes som späd till caesar; redan
som barn fick han Gallien som riksdel och deltog i
fälttåg mot germaner och sarmater. Vid
riksdel-ningen efter faderns död erhöll han Gallien,
Bri-tannien och Spanien; han utövade förmynderskap
över brodern Constans. När denne skakat av sig
detta, krävde K. av honom Italien och Afrika.
Detta avslogs, K. inföll i Italien men blev i grund
slagen vid Aquileja och stupade själv i slaget. B.
3) Konstantin III, kejsare (d. 411). K.
utropades, ehuru endast simpel soldat, vid
germanfolkens infall i Gallien 407 av trupperna i det då
isolerade Britannien till kejsare. Sina trupper förde
han över till Gallien, införlivade det och Spanien
med sitt välde samt tillfogade germanerna ett svårt
nederlag. Besegrad av Honorius’ fältherrar,
av-dagatogs K. 411. Hans son Constans, som även
utropades till kejsare, föll redan 410 i strid med
Maximus*.
Ryssland. 1) Konstantin Pavlovitj,
storfurste (1779—1831), 2:e son till Paul I,
uppfostrades under överinseende av farmodern Katarina
II. K:s 1796 ingångna äktenskap med Juliana
av Sachsen-Koburg blev olyckligt och upplöstes.
Han var sin fader uppriktigt tillgiven; efter
dennes mord kom han sällan till Petersburg. K. del
tog i napoleonkrigen, blev 1815 polska arméns
överbefälhavare och 1820 vicekonung i Polen; s.å.
lät han viga sig vid den polska grevinnan
Johanna Grudziriska. 1822 avsade han sig
tronföljden till förmån för den yngre brodern Nikolaj
genom en urkund, som förblev hemlig till kejsar
Alexander I :s död 1825. Den förvirring, som
inträdde i samband med tronskiftet, möjliggjorde
decemberrevolten s.å. (se Dekabrister). I
Warszawa lät K. uppföra flera vackra byggnader men
gjorde sig hatad som den reaktionära ryska
politikens främsta redskap. Vid det polska upprorets
utbrott 1830 måste han skyndsamt fly. Liksom
— 697 —
— 698 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
