Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstitutionalism - Konstitutionell - Konstitutionella stadgar - Konstitutionell monarki - Konstitutionsformel - Konstitutionsläran - Konstitutionsradikal - Konstitutionstyper - Konstitutionsutskottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTITUTIONSUTSKOTTET
det en enda, som styr, men i den förra, som hör
hemma i Orienten, låter denne sig ledas allenast
av sina nycker, medan han i den senare följer
fastställda lagar, också kallade fundamentallagar.
För dessas vidmakthållande funnes också
särskilda mellanmakter, corps intermédiaires. I
Mon-tesquieus system var det framför allt adeln,
bäraren av traditionerna från medeltidens av
allehanda immuniteter inskränkta monarki, som spelade
en sådan medlande roll. Faktiskt var det dock
mestadels byråkratien, som hindrade monarkien
att etablera sig som despotism. Den fasta
förvaltningsorganisation, som Europas
envåldshärs-kare skapat åt sig, i avsikt att den skulle vara
dem ett lydigt maktinstrument, lade ofta på dem
band, som bildade en övergång till en rättslig
maktdelning mellan kungen och ännu ett
omedelbart statsorgan, folkrepresentationen. Det är
en sådan maktdelningsstat, som vanl. betecknas
som konstitutionell. Det oegentliga däri
framgår bäst av den tautologiska benämningen
konstitutionell författning. K. är en företeelse, som
förekommit, om också i mindre grad, även där
monarken varit det enda omedelbara statsorganet,
blott någon rättslig inskränkning funnits i hans
handlingsfrihet. Å andra sidan brister det i k.,
även när rättsliga garantier saknas mot
maktmissbruk, utövade av folkmakten själv. Den
hävdvunna terminologien står dock näppeligen att
utrota och har särsk. fått betydelse på så sätt,
att man ställer den konstitutionella monarkien* i
motsättning till icke blott den absoluta utan
också den parlamentariska. De två senare
karakteriseras av den maktkoncentration, vars
avlösning av maktdelningsprincipen först skulle
förverkliga k:s idé. Jämte maktdelningen mellan
regering och representation brukar man också
anföra ministeransvarigheten som omistlig för k.
och låter i sådant sammanhang den
konstitutionella kungamakten kontrastera mot den
personliga. Man förbiser dock därvid, att också det
kungl. enväldet ofta utövades under mycket
opersonliga former och faktiskt möjliggjorde en
maktdelning mellan kungen och hans medhjälpare av
nästan sedvanerättslig karaktär och att en
ministeransvarighet, konsekvent tillämpad, medför en
kungamaktens reducering till representativa
uppgifter, som är oförenlig med det maktdelningssystem,
som ensamt vill lägga beslag på k:s namn. F.Lth.
Konstitutionell’, som avser konstitutionen;
grundlags- el. författningsenlig; om suveränitet:
begränsad (av en konstitution), inskränkt.
Konstitutionella stadgar kallas i Sverige
skriftliga normer för statsskicket, stiftade under mindre
försvårande former än dem, som gälla för
grundlag. K. utgöra grundlag i materiell men icke i
formell mening. I de flesta fall gör
grundlags-texten hänvisning till dem under angivande av
det sätt, varpå de stiftas. Detta är skiftande.
Ansvarighetslagen för statsrådets led. och lag om val
till riksdagen stiftas av konung och riksdag
gemensamt, departementalstadgan däremot av
konungen ensam och riksdagsstadgan av riksdagen
ensam. Flera k. sidoordnas på så sätt med
grundlagarna, att Konstitutionsutskottet skall avge
utlåtanden i fråga om deras förändring. I fråga om en
del av dem har utskottet t.o.m. initiativrätt. F.Lth.
Konstitutionell monarki är den vedertagna
benämningen på den monarki, i vilken monarken
delar makten med en folkrepresentation och —
vanl. anses också detta höra till k:s karakteristika
— utövar den del av makten, som blivit honom
tillerkänd, efter hörande av rådgivare, som äro
ansvariga inför nämnda folkrepresentation. Som
denna statsforms teoretiker framför andra
framstår Montesquieu, som uppgjort grundritningen
till sitt system efter mönstret av den författning
han menade ha blivit den förhärskande i
England efter den ärorika revolutionen. I Europa
utanför England kom k. till väldet i slutet av
1700-talet och då vanl. genom revolutioner, som
tvärt bragte den på historisk hävd vilande,
absoluta monarkien ur världen. Alla länder följde
dock ej samma schablon. Den k., som i Sverige
genom 1809 års revolution trädde i st.f. det s.k.
gustavianska enväldet, utgör blott ett förnyat
försök till fixering av förhållandet mellan tvenne
statsmakter, konung och ständer, som sedan
århundraden existerat sida vid sida. Och i Tyskland
sökte man i det längsta med framgång bevara
den monarkiska principens primat. Så saknade
ännu 1871 års tyska riksförfattning en verklig
ministeransvarighet. Sin högkonjunktur hade k.
under 1800-talet. Redan då började dock i flera
länder, ss. Frankrike, Belgien och Norge,
folkrepresentationen vinna det övertag över
konungamakten, som utmärker den parlamentariska
monarkien. Under 1900-talet har k. helt fått vika
för ant. parlamentarismen, ss. i Danmark och
Sverige, el. för republiken, ss. i Tyskland och
Österrike. Det engelska statsskicket, sådant det
faktiskt utvecklat sig redan under 1700-talet, har
därvid ånyo stått modell. Icke i någon monarki
har dock det parlamentariska systemet
grundlagfästs. På papperet bevarar konungen de
rättigheter, som författningen från början tillerkänt
honom. Fortfarande ställes också i de nämnda
ländernas politiska diskussion den konstitutionelle,
i sin maktutövning av en rad skrivna el. oskrivna
författningsregler bundne konungen i motsättning
till forna tiders enväldige el. så gott som
enväldige monark. Någon terminologisk oegentlighet
ligger det icke heller i ett sådant språkbruk. F.Lth.
Konstitutionsformel, kem., se Formel.
Konstitutionsläran, psykol., läran om de olika
konstitutionstyperna.
Konstitutionsradikal, psykol., beteckning på en
hos alla människor förekommande, anlagsbetingad
beståndsdel av personligheten. Denna psykiska
grundfunktion måste dock anses ha relativt
självständig variation. Termen har lanserats av O.
Kinberg, närmast i avsikt att få en adekvat
benämning på de av H. Sjöbring påvisade
grundformerna av psykisk verksamhet. Se Karakterologi.
Konstitutionstyper, psykol., utmärkas av viss
korrelation mellan psykiska och fysiska
kännetecken. Jfr Karakterologi och
Personlighetsforsk-ning.
Konstitutionsutskottet, det andra i ordningen
av den svenska riksdagens ständiga utskott, leder
sin upprinnelse tillbaka till de första dagarna av
1809 års riksmöte, då först adeln och sedan de
övriga stånden, legaliserande den främmande
beteckning för författning, som blivit gängse, be-
— 717 —
— 718 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
