Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstmassor - Historik - Litt. - Konstmuseer - Konstmästare - Konstnär - Konstnärernas hjälpfond - Konstnärernas riksorganisation - Konstnärernas vänner, Föreningen - Konstnärliga teatern i Moskva - Konstnärlig äganderätt - Konstnärsfärger - Konstnärsförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTMUSEER
med kaseinplaster. På gr. av det 1900 uttagna
patentet tillverkades dyl. k. i Frankrike med
han-delsnamnet galalit. Redan A. v. Baeyer hade på
1870-talet sysslat med kondensationsprodukter av
fenol och aldehyder. Praktisk betydelse erhöllo
dessa dock först 1909, då L. H. Baekeland erhöll
patent på en användbar metod för tillverkning
av bakelitprodukter. Kumaron- och indenhartser
användes i större skala efter i:a världskriget. De
hade dock mera karaktären av
ersättningsmaterial. Alkydhartser äro kända sedan 1901, då W.
Smith kondenserade glycerin med ftalsyra. Först
under 1920-talet började de tillverkas i stor skala,
sedan ftalsyra blivit en billig produkt. Från 1923
uttogos en rad patent på karbamidhartser av F.
Pollak och H. Ripper. Den första användbara
produkten, pollopas, tillverkades i större skala
från slutet av 1920-talet. De grundläggande
vetenskapliga arbetena för vinylhartserna utfördes
1912 av I. Ostromisslensky. Under 1920- och
1930-talen började den tekniska framställningen av
dessa, främst polyvinylklorid och sedan hela
raden av polyvinylderivat. Akrylhartserna
utvecklades på basis av O. Röhms arbeten från 1901,
sedan 1936 saluförda av Rohm & Haas i
Tyskland och USA som plexiglas. Utvecklingen av
polyamiderna är knuten till namnet W. H.
Ca-rothers, som från 1928 systematiskt studerade
kondensationsreaktionerna i Du Ponts
laboratorier. Det praktiska resultatet blev konstfibern
nylon, som tillverkas sedan 1938. Från 1936
sysslade E. W. Fawcett i England med polyetylener,
och o. 1940 tillverkades dessa i England och USA
i stor skala. Engelsmannen F. S. Kipping lade
redan 1904 grunden till kännedomen om
siliko-nerna, men först 1943 började de tillverkas i
USA av Dow Chemical Co. och General Electric
Co. Sedan 1945 tillverkas tetrafluoretylen av Du
Pont som det sista väsentliga tillskottet till k:s
månghövdade skara. Konstfibrerna på
cellulosabasis ha sin egen utveckling. Följ, årtal äro
milstolpar på utvecklingsvägen: 1884 uppfanns
nitrocellulosasilke, 1890 patenterades kopparsilke,
1892 upptäcktes viskosprocessen, 1894 patenterades
acetatsilke, 1918 tillkom ab. Svenskt konstsilke i
Borås, 1931 ab. Nordisk silkecellulosa i Norrköping
och 1943 ab. Cellull i Alvenäs. Ang. utvecklingen
av syntetiskt gummi se Kautschuk, sp. 1099.
Största producenten av k. är USA. Före 2:a
världskriget kom Tyskland på 2:a plats,
Storbritannien på 3:e, Japan på 4:e, Frankrike på
5:e och Sovjetunionen på 6:e plats. Efter
kriget lär Sovjetunionen komma på 2:a plats.
Förbrukningen av k. (ej konstfibrer och
konstgummi) i USA var 1947 383,000 t, varav
cellulosaacetat 35,400, celluloid 5,700, övriga
cellulosaderivat 1,800, fenolhartser 144,000, karbamid- och
melaminhartser 32,600, polystyrol 44,000,
vinyl-hartser 81,000 och övriga k. 38,500 t. Av denna
konsumtion gingo 31% till industrien, 5% till
jordbruket, 17% användes för motorfordon, 15%
för film, 7 % för hushållsartiklar, 5 % för
leksaker och 20% för andra ändamål. 1948 hade
konsumtionen av k. i USA stigit till 424,000 t.
I Sverige började utvecklingen av k. 1918, då
Skånska ättikfabriken ab., Perstorp, tog upp
tillverkningen av bakelit. Men först under 2:a
världs
kriget blev det verklig fart på utvecklingen, nya
produkter kommo ut i tät följd, och produktion
och konsumtion av k. ökar snabbt år från år.
Sålunda tillverkas nu inom landet fenol-,
karbamid- och melaminhartser, alkyder,
sulfonamid-hartser, vinylhartser och alla slag av
cellulosaderivat, under kriget tillverkades i mindre skala
även konstgummi och tioplaster.
Litt.: ”Chemie und Technologie der Kunststoffe”,
utg. av R. Houwink (2 Aufl., 2 bd, 1942); J.
Scheiber, ”Chemie und Technologie der künstlichen
Harze” (2 Aufl. 1943); E. G. Rochow, "An
in-troduction to the chemistry of the silicones”
(1946); H. R. Simonds, A. I. Weith & M. H.
Bigejow, ”Handbook of plastics” (2 ed. 1949);
”Modern Plastics Encyclopedia” (årl.); Svenska
plastföreningens publikationer. El.
Konstmuseer, se Konstsamlingar och Museum.
Konstmästare, bergstekn., se Konst.
Konstnär, utövare av någon av de sköna
konsterna (måleri, skulptur, musik, scenkonst etc.),
artist; stundom: mästare.
Konstnärernas hjälpfond, en 1936 grundad
stiftelse, som delar ut understöd till åldriga el.
sjukliga konstnärer. K. får sina medel bl.a. från
Konst-närsklubben och Konstnärernas vänner samt
genom de inkomster, som inkomma, när den s.k.
Konstens vecka anordnas runt om i landet. 1943
utdelades f.f.g. anslag från denna fond.
Konstnärernas riksorganisation (KRO), 1937
bildad yrkessammanslutning av svenska
konstnärer med uppgift att tillvarata deras intressen av
social och allmänt ekonomisk karaktär samt att
vara den svenska konstnärskårens officiella
representation och att utse dess medl. i kommittéer
och styrelser. K. utger sedan 1940 ”K:s
medlemsblad”.
Konstnärernas vänner, Föreningen K.,
stiftades i Stockholm 1937 med syfte att hjälpa
åldriga el. sjuka konstnärer utan möjlighet att själva
bereda sitt uppehälle.
Konstnärliga teatern i Moskva, se Ryssland,
teater.
Konstnärlig äganderätt, se Konstnärsrätt.
Konstnärsfärger, se Målarfärg.
Konstnärsförbundet bildades 1886 för att
genomdriva nya och friare former inom konstlivet i
Sverige och var ett uttryck för den rörelse inom en
krets av unga framstående svenska konstnärer, till
en början 92 stycken, de flesta då studerande i
Frankrike, vilken givit upphov till Opponenternas
utställning 1885. Oppositionen gällde främst
Konst-akad. En energisk ledare var Ernst Josephson. I
Göteborg erhöll K. ett verksamt stöd av mecenaten
Pontus Fürstenberg. K. anordnade fr.o.m. 1897
utställningar i Stockholm och Göteborg samt någon
gång också i utlandet (senast en retrospektiv
utställning i Berlin 1910). Medlemsantalet avtog, sedan
fredligare förhållanden inträtt, och i Svenska
konstnärernas förening, bildad 1890, ingingo många av
de unga. Ur K. utträdde Carl Larsson, Georg Pauli,
Zorn m.fl. 1900 var antalet blott 29. Under sista
årtiondena var Karl Nordström en kraftig ledare;
bredvid honom verkade Richard Bergh, som 1905
utgav skriften ”Hvad vår kamp gällt” och som i
en gruppbild porträtterade K:s styrelse; jämte dessa
märkas i K. N. Kreuger, Acke, Chr. Eriksson och
— 731 —
— 732 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
