Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstruktion - Konstruktionsdeplacement - Konstruktionsdjupgående - Konstruktionslek - Konstruktionsritning - Konstruktionsstål - Konstruktionsvattenlinje - Konstruktionsvärde - Konstruktiv - Konstruktivism - Konstruktör - Konstrådet - Konstsamlingar - Konstsiden - Konstsilke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTRUKTIONSDEPLACEMENT
passare och linjal, kan generellt besvaras endast
medelst algebraiska metoder. Genom införande
av ett koordinatsystem leder varje k.-problem till
en ekvation för den sökta storheten. Man kan
visa, att k.-problemet är lösbart med passare och
linjal, då och endast då lösningen av den motsv.
ekvationen kan återföras på lösning av ett antal
andragradsekvationer. Vid flera klassiska
k.-problem (ss. vinkelns tredelning, kubens
fördubbling, cirkelns kvadratur, k. av den regelbundna
7-hörningen m.fl.) har ekvationen ej denna
egenskap, och ifrågavarande k. kunna därför ej utföras
med passare och linjal. — Litt.: R. Courant & H.
Robbins, ”What is mathematics” (1946); T. Nagell,
”Lärobok i algebra” (1949). H.Ji.
Konstruktionsdeplacement, skeppsb., det
beräknade deplacement, som ligger till grund för ett
fartygs linjeritning. I k. inräknas för krigsfartyg
numera fulla förråd av ammunition och omkr. 80 %
av bränsle, vatten m.m. För handelsfartyg ingår i
k. vikten av full last och totalt bränsleförråd.
Konstruktionsdjupgående, skeppsb., det
medeldjupgående, med vilket man räknar vid fartygs
konstruktion.
Konstruktionslek, se Lekteori.
Konstruktionsritning. 1) Tekn., måttenlig ritning
till en maskin, apparat, bro, far tygsbyggnad (se även
Linjeritning) etc., sådan den framkommer på
rit-brädet i samband med projektering. K. kan avse
det kompletta objektet el. del därav. Den vanliga
proceduren vid maskinritning är att med ledning
av k. uppgöra måttsatta detaljritningar, från vilka
härefter sammanställningsritningar rekonstrueras
för kontrollens skull. I många fall kan sistn.
arbete inbesparas, varvid i stället kopior av k.,
efter ev. justering och måttsättning, kunna
användas på arbetsplatsen som komplement till
detaljritningarna. — 2) Underv. Geometrisk k.,
se Linearritning. A.Lg.
Konstruktionsstål, använda för bärande och
kraftöverförande konstruktionsdetaljer i maskiner,
transportmedel, byggnader, broar m.m., utgöras
huvudsaki. av olegerat stål (allmänt k. enl.
svensk stålstandard), i 4 hållfasthetsklasser, näml,
med brottgränserna 37—45, 44—54, 48—58 och
52—65 kg/mm2. Vissa av dessa stål ha
sammansättningen avpassad för svetsning. För mera
kvalificerade ändamål kan man höja
hållfasthets-värdena hos k. genom ett el. flera legeringsämnen,
ss. nickel, krom, mangan, kisel el. molybden. Se
även Järn och stål, sp. 406, Byggnadsstål och
Seghärdningsstål. L.Vr.
Konstruktionsvattenlinje (Kvl), skeppsb., den
vattenlinje i linjeritningen*, till vilken det vid dennas
uppgörande avsedda konstruktionsdeplacementet
beräknas.
Konstruktions värde, fysiol., se Näringsvärde.
Kon’struktiv [el. -i’v] (jfr Konstruera),
tjänande att sammanhålla delarna i ett helt,
nödvändig för att ge stadga el. hållfasthet åt en
bygg-nad(sdel) e.d.
Konstruktivism’, inom byggnadskonsten
benämning på de tendenser att låta byggnadens
material, konstruktion och ändamål bli avgörande
för utseendet och i sig själva utgöra hela
dekorationen, vilka kunna urskiljas hos sådana
funktionalismens föregångare som fransmannen
A. Perret, österrikaren O. Wagner och
amerikanen F. L. Wright. I skulptur och målarkonst är
k. benämning på en rörelse i den moderna ryska
konsten, som använde papper, trä, glas och
metall som material för maskinliknande konstverk.
Den började o. 1913 och ägde bestånd till
1920-talets första år. V. Tatliu var ledare, och hans
projekt till ett monument över den 3:e
interna-tionalen var riktningens huvudarbete. Genom N.
Gabo och A. Pevsner spreds k. till Tyskland och
Frankrike. Teater- och filmkonst ha rönt stort
inflytande av denna riktning. Ä.
KonstruktöT (jfr Konstruera), person, som
konstruerar (byggnader, maskiner o.d.).
Konstrådet, se Statens konstråd.
Konstsamlingar ha ända från antiken funnits i
furstehus och kulturstäder. Mestadels ha de
omfattat den bildande konstens alster men även
konstindustriella föremål av metall, ädelsten m.m. samt
kuriosa av alla slag. Sådana k. kallades ännu vid
nyare tidens början konstkammare.
Furstliga k. ha i nyare tider mestadels övergått till
offentlig egendom och fått det numera vanliga
namnet museer*. På åtskilliga slott förvaras sedan
länge enskilda k.: Skokloster och Lövsta
(Östergötland), vidare Fullerö, Vanås m.fl. — Litt.: O.
Granberg, ”Svenska k:s historia” (3 bd, 1929—31);
”Konst i svenska hem” (2 bd, 1942—43). E.W.
Konstsiden, se Konstsilke.
Konstsilke, ett konstgjort textilmaterial, som
alltmer kommit att ersätta natursilket.
Vävnader av k. kallas konstsiden. K.
framstäl-les i princip genom utpressning av lösningar
av cellulosa el. cellulosaestrar genom fina hål.
Den tunna vätskestrålen bringas att stelna el.
koagulera till en tråd, som sedan
vidarebehand-las. Framställningen av k. uppdelas i 3
huvudfaser: 1) framställning av spinnlösningen, 2)
spin-ning av silketråden, 3) efterbehandling, bestående
i tvättning, torkning, blekning m.m.
Som råmaterial användes förr bomullslinters,
numera en särsk. ren sulfitcellulosa med c:a
90 % a-cellulosahalt, s.k. silkemassa el.
viskos-cellulosa. K.-fibrerna äro strukturlösa,
glänsande, något hårdare än det äkta silket och mindre
hållfasta, särsk. i vått tillstånd. Ett framsteg
härvidlag är acetatsilket, som är täml.
vattenbe-ständigt. Efter framställningsförfarandena skiljer
man på följ, slag av k.
Nitrocellulosa-silke el. chardonnetsilke (ibland även
kallat kollodiumsilke) är det äldsta, och
metoden för dess tillverkning uppfanns av
Hi-laire de Chardonnet 1884. Cellulosanitrat löses i
eteralkohol till en viskös vätska, varur tråden
erhålles ant. på torra vägen, då den får stelna i
luften, el. på våta, då ett fällbad (vanl. vatten)
får koagulera vätskestrålen. Efter tvättning och
torkning denitreras cellulosanitratet. Metoden är
omständlig och dyrbar. Kopparsilke el.
p a u 1 y s i 1 k e uppfanns av fransmannen
Des-paissis 1890 men har fått sitt namn efter Pauly,
som 1897 uttog patent på metoden i Tyskland.
För erhållande av spinnvätskan löses cellulosan,
efter att först ha kokats med utspädd alkali, i en
ammoniakalisk lösning av kopparoxid
(Schwei-zers reagens). Som fällbad användes
utspädd syra el. stark alkali med el. utan tillsatser,
— 735 —
— 736 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
