Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstur - Konstverkslagen - Konstvetenskap - Konstvärlden - Konstvävnad - Konståkning på cykel - Konståkning på skridsko - Konståkningsmärke - Konstögon - Konstsubstantiation - Konsul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTUR
Konstur, med sinnrikt konstruerade och
dekorativt utformade verk och tavlor försedda
monumentalur av astrolabietyp, vilka ange icke blott
vanlig borgerlig tid utan även dag och månad,
årets serie, solens och månens ställning m.fl.
ka-lendariska och astronomiska förhållanden samt
ofta utsmyckats med rörliga figurer. Ett av de
3 äldsta k. i Europa är det i Lunds domkyrka
(från o. 1380), som efter ännu bevarade delar
rekonstruerades och återuppsattes 1923 av Th.
Wåhlin och B. Larsen. Ett modernt k. är det
för Fjelie kyrka i Skåne av E. Ahrent
konstruerade. — Litt.: Th. Wåhlin, ”Horologium mirabile
Lundense” (1923). W.N.
Konstverkslagen, lag 1919 om rätt till verk av
bildande konst, se Konstnärsrätt.
Konstvetenskap, vetenskapen om konsten, dess
ursprung, arter och utveckling, dess teoretiska och
praktiska sida, d.v.s. konstforskningen i hela dess
omfattning. Till k. hör konstteorien, den
filosofiska betraktelsen av konsten jämte den
psykologiska undersökningen av konstens intryck och
verkan; vidare forskningen om den primitiva
konsten, dels hos naturfolken, dels hos kulturfolken
på de första stadierna; k. arbetar här med material
från etnografien och arkeologien. Viktiga
områden av k. äro ytterligare undersökningarna av de
olika konstarternas material och teknik,
konstverkets sammansättning och olika delar, den inre
och yttre kompositionen och formgivningen, motiv
och ämne (föremål, sujet) samt tidigare
framställningar därav; hit hör den s.k. deskriptiva metoden
jämte den stilkritiska och jämförande analysen. Det
största fältet är den egentliga
konsthistorien, forskningen om de olika konsternas och
konststilarnas framträdande och utveckling samt
konstnärernas biografier med hänsyn särsk. till
deras förutsättningar och inriktning,
föreställningsvärld och sätt att arbeta. Till en fullständig
konstvetenskaplig metod hör slutl. även syntesen,
den sammanfattande kvalitetssynpunkten,
värdeomdömet och inställningen i konstutvecklingen.
Till k. kan även räknas konstexpertis,
varvid utom dokumentariska och stilkritiska
undersökningar även kemisk analys och
röntgenfotografering kunna vara nödvändiga (jfr
Förfalskning). — Begynnelsen till k. kan spåras i antiken i
beskrivningar och annotationer hos Pausanias,
Pli-nius m.fl. Medeltiden bragte icke k. mycket högre.
Först under (den senare) renässansen började man
samla konsthistoriska uppgifter, mestadels i form
av konstnärsbiografier (Vasari, van Mander,
Hou-braken, Sandrart etc.). Vid 1700-talets mitt började
den teoretiska konstbetraktelsen taga fastare
former (se Estetik), och den har särsk. från
1800-talets senare del och även från detta årh. fått en
mångsidig utbildning, framför allt genom
psykologiska undersökningar och även genom
etnografiska. Konsthistorien i egentlig mening är som
särskild disciplin ett barn av 1800-talets förra del,
romantikens tidsålder. I Sverige har den, efter
sammanfattande försök av L. Hammarsköld m.fl.
samt konstarkeologiska beskrivningar av C. G.
Brunius och arkivundersökningar av C. Eichhorn,
först från 1800-talets slut fått ett större uppsving;
under 1900-talet ha professurer i k. (”konsthistoria
med konstteori”) inrättats vid statsuniv. och
Göte
borgs högsk. samt Stockholms högsk. (två stycken
genom donationer, den ena härstammande från
1800-talets slut). F.n. utgivas 2 tidskr. på området:
”Tidskr. för k.” från 1926 och ”Konsthistorisk
tidskr.” från 1932. — Litt.: H. Tietze, ”Die
Me-thode der Kunstgeschichte” (1913); R.
Müller-Freienfels, ”Psychologie der Kunst” (2 Aufl., 2 bd,
1923); W. Timmling, ”Kunstgeschichte und
Kunst-wissenschaft” (1923—28); R. Hedicke,
”Methoden-lehre der Kunstgeschichte” (1924); J. Schlosser,
”Die Kunstliteratur” (s.å.); H. Cornell,
”Karakteri-seringsproblemet i k.” (1928); R. Josephson,
”Konstverkets födelse” (1940); G. Paulsson,
”Konstverkets byggnad” (1942), ”Konsthistoriens
föremål” (1943). — ”Allgemeines Lexikon der
bildenden Künstler”, herausg. von U. Thieme &
F. Becker (1907 ff.). E.W.
Konstvärlden, tidskrift för modern konst, utg.
och red. av Otto G. Carlsund* i Stockholm
1941—45-
Konstvävnad, se Allmogetextilier samt art. om
de där nämnda särskilda vävnadsteknikerna.
Konståkning på cykel utföres på
specialkonstruerade maskiner, varvid en del mer el. mindre
akrobatiska rörelser med och på cykeln utföras.
Tävlingar enskilt, parvis el. i lag förekomma i
vissa europeiska länder (Tyskland, Frankrike m.fl.)
och bestå av dels obligatoriska, dels valfria
övningar, vilka poängsättas av domare.
Konståkning på skridsko, se Skridskoåkning.
Konståkningsmärke, se Idrottsmärke, sp. 146.
Konstögon, se Protes 3).
Konsubstantiatio’n, se Nattvard.
Konsul (lat. co’nsul). 1) I forntidens
Rom titel för republikens 2 högsta, av folket
på comit’ia centuriata för 1 år valda ämbetsmän,
vilka enl. traditionen trädde i kungens ställe som
statschefer efter kungadömets avskaffande 509
f.Kr., urspr. med titeln praeto’res (anförare).
Traditionerna om konsulatets äldsta historia äro
emellertid ytterst osäkra, och i sin kända,
klassiska form infördes ämbetet först 367 f.Kr.
genom de ryktbara licinisk-sextiska lagarna (se
Licinius), vilka stadgade, att två årligen valda k.
skulle stå i spetsen för staten. Ämbetet var
tillgängligt för såväl patricier som plebejer, och
under republikens tid var i regel den ene k.
patricier. Efter 180 f.Kr. krävdes för valbarhet att
ha uppnått 43 års ålder och ha innehaft de lägre
ämbetena t.o.m. praeturen. K. voro eponymer,
d.v.s. deras namn användes för att beteckna åren.
Efter 153 f.Kr. tillträdde de sitt ämbete Vi. —
K. voro i första hand högste krigsledare samt
ordf, i senat och folkförsamling. Som
överbefälhavare voro de utrustade med imper’ium. Vanl.
fördelades de militära uppgifterna så, att varje
k. erhöll sitt verksamhetsområde (provin’ cia);
samarbetade de, fördes i regel överbefälet växelvis
varannan dag. Deras utmärkelsetecken voro den
kuruliska stolen (sella curulis), purpurbrämad
toga (toga praetex’ta) samt de av 12 liktorer
framför innehavaren burna, turvis innehavda
spöknippena (fasces) med däri (dock endast då k. befann
sig utanför Roms stadsgräns) instuckna bilor,
symboliserande makten att döma till spöstraff
och halshuggning. Denna straffande myndighet
inskränktes genom medborgares rätt att vädja
— 739 —
— 740 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
