Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSUL
till folket (jfr Provokation); åtgärd av k. kunde
dessutom förhindras genom medkonsuls el.
folk-tribuners mellankomst (intercesJio); gentemot
övriga ämbetsmän hade däremot k. en högre
myndighet (maior potes’tas) med rätt att upphäva
dessas åtgöranden. Ansvar kunde ock utkrävas
efter ämbetsårets slut. Dog k. dessförinnan, måste
ersättare väljas för resten av året (c. suffec’tus).
Vald k., som ännu ej tillträtt ämbetet, kallades c.
designatus. Efter ämbetsårets utgång kunde en k.
få sitt imperium förlängt, dock endast utanför
staden Rom. Under republikens senare tid var det
regel, att en k. efter ämbetsårets slut som
prokon-sul under ett år förvaltade en provins. De förutv.
k., konsularerna (consula’res), utgjorde inom
senaten en särskild grupp med större anseende och
större inflytande än övriga senatorer. — I ett
samhälle av Roms struktur (se Klient) hade konsulatet
också en social aspekt som grundval för den
härskande högadeln (nobiliteten) och som dennas
främsta medel att hävda sin ställning.
Nobiliteten bestod av ättlingar till tidigare k., och
under republikens två sista årh. var ämbetet i
realiteten ärftligt inom en liten grupp konsulariska
ätter. En person, som icke tillhörde denna krets,
en hom’o novus (”ny man”, uppkomling), kunde
i allm. bli k. endast med nobilitetens hjälp; hans
ätt tillhörde emellertid i så fall för framtiden
denna (Cato d.ä., Cicero). — Under kejsartiden
fortforo k. att till namnet vara statens högsta
myndighet, tillsatta av senat el. kejsare icke för år
utan för mån. Deras namn brukades, liksom i
republikansk tid, för årsbeteckningen; dock gällde
detta endast årets i:a konsulspar, co’nsules
ordi-narii. Ämbetets betydelse blev efter hand allt
ringare och låg till sist endast i titeln och rangen.
De sista k. förekommo 541 e.Kr. under Justinianus.
— Litt.: K. Hanell, ”Das altrömische eponvme
Amt” (1946). [HSj.]k.H.
2) K. förekom under medeltiden i
skiftande betydelser; i franska texter från noo-talet
betecknar det greve. I de fria städerna, i sht i
Frankrike, voro k. (även kallade consilia’rii) led.
av stadens råd under förhållanden, som voro
mycket olika på olika platser. Oftast valdes de för
ett år direkt av folket; deras råd kallades
con-sulat. I några städer skulle en del av k. vara
adliga och företräda länsherren {consuls-chevaliers).
Deras uppgift var att administrera staden och
kommendera milisen samt biträda vid
rättskipningen. K. må ej förväxlas med rådmännen (Jes
échevins}; till skillnad från dessa voro de ej
underordnade mären. P.Dhl.
3) Se Konsulatet.
4) Sedan gammalt titel på vissa tjänstemän inom
en stats utrikesrepresentation. Sitt ursprung leder
institutionen, även om vissa motsvarigheter
kunna spåras redan i antiken, närmast från
anordningar, som i tidig medeltid träffades i följd av
de med korstågen inledda livligare
handelsförbindelserna mellan sydeuropeiska, särsk. italienska
men även sydfranska och spanska handelsstäder
och Orientens länder. De stora handelsföretagen
funno sig föranlåtna att på viktigare utländska
handelsplatser anställa särskilda ombud, i regel
framstående köpmän, för att tillvarata deras
intressen. Behovet av ökat skydd för handeln och
hjälp vid uppkomna handelstvister ledde efter
hand till att staterna började anförtro dessa
privata agenter vissa offentliga befogenheter. Dessa
förtroendemän kallades k. (co’nsules ele’cti,
utvalda k., honorärkonsuler). Med handelns vidgade
uppblomstring spred sig detta bruk i allt vidare
kretsar, och vid medeltidens slut hade k. blivit
en allmän och permanent institution inom de
europeiska staternas samlevnad. Efter hand växte
uppgifterna att tillvarata den främmande statens
kommersiella intressen och lämna dess
medborgare rättsligt och administrativt bistånd i
varjehanda situationer, så att det fram på 1800-talet
blev vanligt att i viss utsträckning anlita
specialutbildade, utskickade k. (consules missi, lönade k.,
karriärkonsuler). Numera ha alla civiliserade
stater ett antal sådana k. vid sidan av de många k.
av äldre typ. I de allra flesta länder höra
yrkes-konsuler med i den diplomatiska karriären, och
de diplomatiska och konsulära tjänstemännen
kunna sättas i varandras ställe och förrätta
varandras tjänster. I England är detta dock, trots
praktiskt taget likartade utbildnings- och
anställningsförhållanden, uteslutet. Där äro de båda
banorna helt skilda. De konsulära förbindelserna
innebära, i mots. till de diplomatiska, endast
mera sällan närmare kontakt med de centrala
myndigheterna i det främmande landet utan avse blott
kontakter med lägre el. lokala myndigheter.
Anställningen av en k. tillgår i allm. så, att
den stat, som vill sända ut honom el. eljest
anlita hans tjänster, gör en underhandsanmälan hos
den andra staten. Resas då inga invändningar
mot hans person, får han officiellt erkännande,
s.k. exekvatur, varigenom han erhåller rätt att
utöva den myndighet, som anförtrotts honom.
Man skiljer, som nämnt, sedan gammalt på
utskickade k. och utvalda k. De förra äro avlönade
tjänstemän, som ej få ha annan verksamhet vid
sidan. De senare däremot äro i regel
affärs-el. industriidkare, som genom sin ställning anses
ha särskilda förutsättningar att kunna främja de
ekonomiska förbindelserna mellan de båda
länderna; dessa k. ha ingen avlöning men uppbära
stundom viss ersättning för kansliutgifter o.d.
Bortsett från den nämnda skiljaktigheten finns det
flera grader i den myndighet, som anförtros en
k., och dessa avspeglas i vederbörandes titlar:
1) generalkonsul*, som i regel har överinseendet
över sitt lands samtliga konsulära tjänstemän i ett
främmande land; 2) k.; 3) vice k.; 4) konsularagent.
Till konsulaten kunna också vara knutna en del
underordnade tjänstemän, sekreterare, tolkar,
attachéer m.fl. Bland de konsulära uppgifterna inta
handels- och sjöfartsärenden ett stort utrymme.
Utöver praktiskt bistånd åt sjömännen under
uppehållet i hamnarna påkallas k:s verksamhet i ökad
utsträckning för sakkunnig prövning av olika
rättsliga frågor, ss. tolkning av
författnings-och avtalsbestämmelser o.d. En viktig insats för
den internationella handeln göra k. som
rapportörer om de näringspolitiska förhållandena i resp,
länder. Dessutom anlitas k., så snart medborgare
i den stat han företräder behöva träda i
förbindelse med myndigheter el. andra i det främmande
landet. Medan diplomaternas privilegier och
immuniteter sedan gammalt äro enl. folkrätten
— 741 —
— 742 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
