Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kontinentalförskjutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONTINENTALFÖRSKJUTNING
Fig. 1. Wegeners rekonstruktion av Pangaea och
kontinentalförskjutningarna sedan ungkarbonisk tid.
Grå områden = djuphav, punkterade = grundhav.
helt saknas (se Isostasi). Då sialzonens
mäktig-het inom kontinenterna beräknas uppgå till ett
50-tal km, kan man föreställa sig kontinenterna
som stora block, nedsänkta i den tyngre, mot
djupet alltmer plastiska siman, ur vilken de på
gr. av skillnaden i spec. v. höja sig som isberg
ur havet och vid växlande belastning, t.ex. under
inflytande av denudationen, som strävar att
minska deras medelhöjd, el. vid bildning av
omfattande landisar, undergå ytterst långsamma
vertikala förskjutningar i riktning mot ett isostatiskt
jämviktsläge. Wegener tänkte sig, att denna
simans plasticitet även möjliggjorde förflyttningar
av kontinentalblocken i horisontell led under
påverkan av i sådan riktning under långa
tidrymder verkande krafter. Han antog vidare, att
under den paleozoiska eran samtliga de nutida
kontinenterna voro grupperade tillsammans,
bildande en stor kontinentmassa, Pangaea,
omgiven av oceaner (fig. 1). Under mesozoicum
började denna splittras längs brottlinjer och
delarna driva isär: först skildes Sydamerika från
Afrika, senare Nordamerika och Grönland från
Europa, drivande västerut, varvid framför fron-
ten genom simans motstånd sammanskjutet
sial-material bildade de västamerikanska kordillerorna,
under det att bakom dessa drivande skollor det
atlantiska oceanbäckenet uppstod. På liknande
sätt antogos Arabien och Indien ha drivit
norrut, Australien österut och Antarktis mot s. Som
stöd för denna teori anfördes bl.a. parallellismen
i kontinentshelfens kontur på ömse sidor om
Atlanten, de kaledoniska och variskiska
bergs-kedjezonernas förlopp i Europa, Nordamerika
och på Grönland, de sydafrikanska Kap-bergens
fortsättning i bergskedjorna s. om Buenos Aires
samt talrika andra likheter i den geologiska
byggnaden ävensom utbredningen av nära
besläktade, kontinentala och littorala växt- och
djurformer i de geologiska lagerföljderna inom
nu av oceaner skilda regioner. Teorien ger den
hittills enda plausibla förklaringen till den
märkvärdiga utbredningen av spåren av den stora
senpaleozoiska nedisningen och landisarnas
dåtida rörelseriktningar i Sydamerika, Afrika,
Indien och Australien (fig. 2). Stora delar av dessa
regioner voro under karbon och perm täckta av
mäktiga ismassor, vilket, om kontinenterna då
intagit samma läge som i nutiden, skulle
innebära, att denna nedisning sträckt sig från
Antarktis över ekvatorn till c:a 250 n.br. Med det
av Wegener för senpaleozoicum antagna läget
av sydkontinenterna samlas dessa
nedisningsom-råden kring Sydafrika och nedisningen får en
plausibel omfattning. Likaledes komma
därigenom de bevarade spåren av de tidiga karbona
nedisningarna i Sydamerika och Australien att
i förh. till de senare permiska inta ett
periferiskt läge, och den stora senpaleozoiska
stenkols-gördel, som från USA över Mellaneuropa och
Centralasien sträcker sig till Östasien kan
betraktas som representerande den dåtida tropiska
el. subtropiska zonen. Jfr Landbrygga.
I den form k. framlades av Wegener ledde
den i flera avseenden till uppenbara orimligheter.
Att horisontella förskjutningar av kontinenterna
el. delar därav förekommit även under sena
geologiska perioder, bevisa emellertid de
bergsked-jezoner av olika ålder, vilka införlivats med
kontinenterna. Dessa bergskedjor ha bildats
genom sammanpressning av forna geosynklinala
havsbäcken i samband med att angränsande
kontinentala massor närmat sig varandra. Sålunda
visar Alpernas geologiska struktur, att man där
har att räkna med en hopskjutning av den forna
geosynklinalzonen till c:a V4 av dess ursprung-
Fig. 2. De senpaleozoiska nedisningsområdenas
fördelning enl. A. Holmes. Pilarna angiva isrörelsens
riktning.
— 755 —
— 756 —
Senare delen av karbon.
Eocen.
Tidigare delen av kvartar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
