Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung - Konungabalk - Konungaböckerna - Konungaed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGABALK
bindelse med högre makter. Ej sällan grundas hans
auktoritet på den föreställningen, att han förfogar
över övernaturliga maktmedel, att han är helig i
ordets primitiva mening och därför måste bemötas
med den djupaste vördnad och underdånighet.
Denna uppfattning har varit en viktig orsak till den
obegränsade maktställning, som många primitiva
k. inneha, särsk. bland de afrikanska folken. I
högre utvecklad form möta vi tron på
konunga-dömets gudomliga sanktion hos de
fornorienta-liska kulturfolken; Egyptens faraoner voro
”efterträdare till de stora gudar, som i urtiden härskat
över Nillandet”, och de babyloniska härskarna voro
gudomens jordiska ståthållare med
översteprästerlig värdighet (jfr Konungarnas konung).
Under kejsar Diocletianus’ tid upptogs denna
österländska uppfattning av konungadömet i den
romerska statsrätten. Den fortlevde under
medeltiden i läran om kejsardömets gudomliga helgd,
och den återkommer i viss mån i senare läror
om konungadömet av Guds nåde, t.ex. hos
1600-talsförf. som engelsmannen Filmer och
fransmannen Bossuet. För medeltida rättsåskådning var k.
landets herre i privaträttslig mening och i
samband därmed den högste länsherren. I engelskt
statsrättsligt språkbruk har denna lära om k.
som högste ägare till landets jord bibehållits till
våra dagar. Den moderna statsrätten har
emellertid sökt att övervinna dylika privaträttsliga
föreställningar och uppfatta k. som högsta
statsorgan. Medan statschefen i en demokratisk
republik utövar sina befogenheter som folkets
representant och under ansvar för sina åtgärder,
äger k. en ursprunglig, icke från någon annan vilja
härledd makt. Hans oansvarighet är en konsekvens
av denna hans ställning. Till monarkiens väsen
hör framför allt, att ingen ändring av statens
författningsenliga ordning kan äga rum utan k:s
vilja (Jellinek). F.ö. uppvisar denna statsform
många olika typer ur såväl statsrättsliga som
politiska synpunkter. Jfr Monarki. G.A.
Konungabalk, den huvudavd. av Sveriges senare
landskapslagar samt lands- och stadslag, som har
konungens rättsliga ställning till sitt föremål. Dess
omfång har svällt från lag till lag. Medan
Upplandslagen av 1296, den första lag, i vilken en
särskild k. förekommer, har blott 12 flockar, har
Kris-tofers landslag från 1442 ej mindre än 36 sådana.
Innehållet i k. är så till vida rätt olikartat, som
både stats- och förvaltnings- och till en del även
straffrätt däri äro inrymda. Från landskaps- till
landslag skiftar intresset för dessa olika arter av
rätt på så sätt, att statsrätten får sig allt större
utrymme tillmätt. Medan Upplands- och
Söderman-nalagarna blott ha ett par korta flockar om
kungaval och eriksgata, sedda från det egna landskapets
synvinkel, ha de statsrättsliga bestämmelserna i
Magnus Erikssons landslag svällt ut till en hel
författning av ganska systematisk uppställning.
Kärnan däri utgöres av formulär till de eder, som
konung, allmoge och råd avlade i samband med
konungavalet. Det torde vara med hänsyn till de
statsrättsliga partierna i k., som
fundamentallags-begreppet, när det under 1600-talet vann insteg i
Sverige, i första hand applicerades på landslagen.
Av dem kände sig även den förste
envåldskonung-en så till vida bunden, som han i förstone icke i
enväldet ville se något principiellt nytt utan blott
en rätt uttolkning av Sveriges gamla lag. På
samma rättsliga grund ställde sig också frihetstidens
ständer i sin författningsbyggande verksamhet. Det
var blott uttolkningen, som blev en annan. Först
när man stod i begrepp att ersätta Kristofers
landslag med Sveriges rikes lag av 1734, besinnade man
sig på att de nya fundamentallagarna helt ersatt
den gamla k. Någon ny sådan blev därför ej
inrymd i sistn. lagverk. Icke förty förklarade Gustav
III i 1772 års RF, som ju var avsedd att återställa
den gamla goda rättsordningen, konungen
förpliktad styra riket ej blott efter regeringsformen utan
också efter k. och landslagen. Varje rättslig
betydelse förlorade k. genom förklaringen i ständernas
ingress till 1809 års RF, att ej blott de bekanta
gustavianska grundlagarna utan också alla andra
sådana äldre och nyare lagar voro upphävda. F.Lth.
Konungaböckerna i GT skildra Israels historia
fr.o.m. Davids död t.o.m. Juda rikes undergång.
Redan före babyloniska fångenskapen torde den
ursprungliga framställningen ha avfattats, vilken
utvidgades under denna tid, så att K. fingo sitt
nuv. omfång. K. härstamma från kretsar, som
behärskades av det deuteronomistiska kultidealet (se
Deuteronomium). Varje konung bedömes efter sin
ställning till kulten på offerhöjderna, och
framställningen avser att visa, huru denna kult leder
till olyckor för folket. Syftet är alltså ej rent
historiskt utan praktiskt-uppfostrande. Dock hämtas
materialet ur andra av allt att döma tillförlitliga
källor (”Salomos krönika”, ”Juda konungars
krönika”, ”Israels konungars krönika”), och det synes
troget ha återgivits efter dessa. Om man bortser
från den deuteronomistiska inramningen, ha K.
därför i sina huvuddrag ett relativt stort historiskt
värde och kunna tillsammans med utombibliska,
särsk. assyrisk-babyloniska, uppgifter ge oss en i
stort sett riktig bild av Israels historia under den
ifrågavarande perioden. Jfr Krönikeböckerna. —
Elia- och Elisa-berättelserna (1 Kon. 17—22, 2 Kon.
1—13) äro av legendarisk karaktär men ha delvis
ett historiskt underlag. — Litt.: R. Kittel, ”Die
Bücher der Könige” (1900); P. Leander, ”Bibelns
k. i belysning av samtida inskrifter” (1927). E.Sbg.
Konungaed som rättesnöre för konungs
maktutövning omtalas såväl i Västgötalagens
rättlösa-balk som i senare landskapslagars konungabalk.
Den avlades i samband med konungaval och
eriksgata och gick ut på upprätthållandet av resp,
landskaps rättsordning. Formulär till k. förekommer
dock först i Södermannalagens s.k. B-kodex från
tidigast 1335 men förklaras där — liksom i samma
urkund upptaget formulär för allmogens ed — gå
tillbaka på den ed, som för Magnus Erikssons
räkning avlades vid hans val 1319. I huvudsak går det
sedan igen i så väl Magnus Erikssons som
Kristofers landslagar. Medeltiden igenom torde det ha
följts av nytillträdande konungar. De äldre
vasakonungarna avlade k. först vid kröningen, vilket
sedan blivit regel, men i stympat skick.
Landslagens formulär kom åter till heders genom den
reaktion, som 1594 igångsattes mot de äldre
Vasarnas personliga konungadöme. Vid samma tid
förlorade k. dock alltmer i betydelse vid sidan av
konungaförsäkringarna*. Den avlades dock av alla
kungar fram t.o.m. Gustav III i nära anslutning till
— 783 —
— 784 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
