Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konungaed - Konungaförsäkran - Konungalängder - Konunga- och hövdingastyrelsen - Konungariket Sveriges stadshypotekskassa - Konungarnas dal - Konungarnas konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGARNAS KONUNG
landslagens formulering utom av Karl XII, som
icke avlade någon k. alls. Efter 1772 års
revolution förekom ej längre någon k. vid sidan av
konungaförsäkran. Då den senare emellertid
avlägges enl. ett formulär, som är lika för alla
konungar och ”med livlig ed”, kan man från nämnda
tidpunkt tala om en sammanslagning av k. och
konungaförsäkran. F.Lth.
Konungaförsäkran kallar man i Sverige den
särskilda utfästelse, som konungen vid trontillträdet
— även under pågående regering har dock k.
förekommit — avlagt och avlägger utöver el. i stället
för konungaed*. Som den första k. brukar man
räkna den, som stormännen till tryggande av såväl
sin egen maktställning som den svenska
nationalitetens rätt 1371 avtvingade Albrekt av
Mecklenburg, redan sedan sju år tillbaka Sveriges konung.
Den fick under Kalmarunionen många efterföljare.
Det var dock under medeltiden blott gentemot
utländska konungar, som ett sådant extraordinärt
krav gjordes gällande. Länge ansågs k. ha sin
ofrånkomliga förutsättning i valriket, i det man
endast gentemot valkonung menade sig kunna
ställa särskilda betingelser för trontillträdet. Med
1594 ändrade sig dock förhållandena. Sigismund
tvingades, ehuru hans arvsrätt till kronan var
obestridlig, avlägga en k., som dock mest tog sikte
på tryggandet av den evangeliska tron. Detsamma
gällde om Karl IX:s k. Gustav II Adolfs k. av
1611 inriktade sig däremot i lika hög grad på
maktdelningen mellan konung, råd och ständer.
I Kristinas k. hade det konstitutionella intresset
mattats, men i Karl X Gustavs och Karl XI :s
levde det upp igen. Karl XII avlade icke någon
k. Frihetstidens regeringsformer föreskrevo, båda
i § 3, att konungen vid ständernas sammankomst
skulle avgiva en k., vilket för dessa också blev
en kärkommen anledning till fortsatt inskränkning
av konungamakten. Att striden om frihetstidens
sista k. blev särsk. het, berodde dock icke blott
på dess innehåll utan lika mycket på den
motsägelse, den blottade mellan ständernas plikt att för
den nye konungen utforma en ny k. — enbart
fördenskull hade de sammankallats — och en 1766
träffad bestämmelse, att grundlag — och som
sådan måste k. räknas — ej kunde ändras vid samma
riksdag, som förslag om ändring väckts. Minnet av
denna konstitutionella konflikt torde ha föranlett
Gustav III att för 1778 års ständer framlägga
förslag till ett stående formulär för k., som också av
dem antogs. För samma lösning av problemet
engagerade sig 1809—10 års ständer. Vad
konungen enl. av dem fastställt formulär förbinder sig till
är att styra riket i enlighet med gällande lag och
grundlag och efter yttersta förmåga befrämja
rikets sannskyldiga bästa. — Litt.: ”Sveriges
regeringsformer 1634—1809 samt k. 1611—1800”, utg.
av E. Hildebrand (1891). F.Lth.
Konungalängder, historiska skrifter,
uppräknande ett lands konungar. Liksom t.ex. inom den
latinska världen historieskrivningen växt fram på
grund av ett rent praktiskt behov att tidfästa en
viss händelse — man gjorde upp längder över
de varandra avlösande konsulerna, efter vilka så
händelserna kunde tidsbestämmas —, tycks under
medeltiden på flera håll, bl.a. i Danmark och
Sverige, den uppspirande historieskrivningen ha
en rot i dylika längder, uppgjorda med ett
praktiskt syfte för ögonen. De kunde uppgöras över
biskopar inom ett visst stift, över lagmän inom
en lagsaga el. över kungar inom ett rike. De sistn.
blevo de mest betydelsefulla. Visste man, inom
vilken kungs regering en händelse inträffat, och
kände man kungarnas ordningsföljd, kunde
händelsen något så när tidfästas; visste man, inom
vilket år av en kungs regering något timat, och
kände man utom kungarnas ordningsföljd längden
av deras regeringar, kunde den fixeras exakt
kronologiskt. I Danmark kunna skriftliga k. spåras
från tiden o. 1100, i Sverige från 1200-talets mitt.
Ett tiotal medeltida svenska k. äro kända; de
sönderfalla i 2 grupper. Några utgöra sammandrag
av en krönika, som kan kallas Västgötalagens
ko-nungakrönika* och som till kungarnas namn fogar
korta karakteristiker; de flesta k. härstamma
däremot från en sannolikt i Uppsala o. 1250 författad
k., som kan benämnas Uppsalalängden. Den äldsta
bevarade k. av denna typ är från tiden o. 1260. Ant.
har den äldsta Uppsalalängden varit försedd med
uppgifter om längden av de olika kungarnas
regeringar, el. ha dylika uppgifter före o. 1270
fogats till en avskrift därav. Dessa uppgifter ha
spelat en betydande roll både för den svenska
anna-listikens och den isländska historieskrivningens
uppfattning av Sverige under tiden 1150—1250.
Uppsalalängden anger de svenska konungarnas
ordningsföljd från tiden efter 1060 starkt avvikande
från den vi traditionellt möta. Mycket talar
emellertid för att den förtjänar tilltro. — Litt.: S. Bolin,
”Om Nordens äldsta historieforskning” (1931). B.
Konunga- och hövdingastyrelsen, se
Konunga-styrelsen.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, se
Hypoteksinrättning och Bostadspolitik.
Konungarnas dal (arab. Biban al-mulük),
ensligt belägen dal i bergen på Nilens v. sida, mitt
emot det gamla Tebe, med gravar för
faraonerna av i8:e, I9:e och 2o:e dynastierna inhuggna
i berget. Gravarna äro anlagda efter en enhetlig
plan, som dock varieras i de enskilda fallen;
från ingången för en lång korridor in i berget,
genom en vestibul når man in i en stor sal, i
vilken sarkofagen är uppställd, runt omkring
gruppera sig en rad kamrar och stundom flera salar.
Utsmyckningen av väggarna är hämtad från
mytologien; ofta framställes solens färd genom
underjorden under nattens timmar med den döde
kungen. Klippgravarna äro uteslutande bestämda
att hysa sarkofagen och gravgodset, medan
kulten för den döde härskaren försiggick i ett
tempel, uppfört nere på slätten. Man känner till
mera än 60 gravar i K. På gr. av sin
utsträckning och utsmyckning böra Seti I:s och Ramses
III:s gravar, som sträcka sig c:a 100 m in i
klipporna, särskilt nämnas. Den sista stora
upptäckten i K. var Tutankhamons grav. O.K-P.
Konungarnas konung, orientalisk härskartitel,
använd bl.a. av de babyloniska storkonungarna
(Hes. 26:7), faraonerna i Egypten och även av
de romerska cesarerna (jfr Negus); i kristet
kult-språk använd om Gud och Kristus (1 Tim. 6:15,
Uppb. 17:14, 19:16), trol. i medveten motsats till
det världsliga bruket av titeln, använd om Gud i
2 Mack. 13:4 (jfr 5 Mos. 10:17, Ps. 136:3). —
- 785 -
— 786 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
