Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kopieringstelegraf - Kopist - Kopitar, Bartolomej - Kopiös - Kopje - Kopliks fläckar - Kopolymeriserat - Koporje - Kopp - Koppa - Koppang - Koppar, Cu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOPPAR
sons ”elektromograf” (1874), P. Delanys system
(1889) m.fl. Alla dessa system kunna betecknas
som föregångare till den nutida bildtelegrafen.
Bildtelegrafering* för kommersiellt bruk kan
numera ske från Sverige till ett flertal huvudstäder
i Europa samt till New York och Buenos
Aires. C.T.S.
Kopist’, före 1878 titel på vissa underordnade
statstjänstemän, vilka innehade fasta tjänster inom
expeditionerna och departementen. De voro
hu-vudsakl. sysselsatta med kollationering,
renskrivning o.d.
Kopitar [kå’-], Bartolomej, österrikisk
sla-vist av slovenisk börd (1780—1844). K. utarbetade
en grammatik över sloveniskan (1808), den första
i sitt slag. Stor betydelse fingo hans ed. av
kyrkslaviska handskrifter, särsk. ”Glagolica Clozianus”.
Kopiö’s (av lat. co’pia, förråd), ofantlig, väldig,
ymnig.
Kopje {holl., eg. liten [huvud]skalle), mindre
höjd, vanligt i sydafrikanska ortnamn.
Kopliks fläckar, med., se Mässling.
Kopolymerisera’t, kem., se Polymerisation.
Koporje [kupåTie], gammal fästning i
Ingerman-land n.ö. om Narva, spelade under de svenska
gränsfejderna ända sedan Johan III:s tid en viss
roll och skiftade flera gånger ägare. K. intogs 1581
av P. De la Gardie, återlämnades till ryssarna 1590,
erövrades på nytt av E. Horn 1612, besattes
tillfälligt av ryssarna 1700 och gick slutgiltigt
förlorat 1703.
Kopp, byggn., se Koppyta.
Koppa, forngrekisk bokstav (°), betecknande
ett k-ljud och förebilden för lat. Q. Tecknet kom
tidigt ur bruk utom som taltecken (= 90).
Koppang, stationssamhälle vid Rörosbanan i
Stor-Elvdal hd, Hedmark fylke, Norge; 656 inv.
(1946). Huvudvägen norrut genom österdalen
böjer här av mot Rendalen.
Koppar (senlat. cuprum, till grek. Kypros,
Cypern; alltså: metall från ön Cypern), Cu,
grundämne, atomvikt 63,57, atomnr 29, spec. v.
8,93, smältpunkt 1,083°, kokpunkt 2,336°. K.
förekommer sällan gedigen i naturen (övre Sjön i
Nordamerika, Falu koppargruva). De viktigaste
k.-mineralen äro: kopparkis, CuFeS,,
kopparglans, Cu2S, och brokig kopparmalm,
Cu3FeS3. Ren k. är en täml. mjuk, smidbar
metall med egendomlig röd färg. K. kan valsas
till tunna folier och dragas ut till fina trådar. Den
har stor ledningsförmåga för elektricitet och
värme. Små mängder föroreningar, särsk. kisel och
arsenik, nedsätta ledningsförmågan kraftigt. För
elektriska ledare användes därför elektrolytiskt
raffinerad k. K. angripes icke av torrt luftsyre
vid vanlig temp., anlöper dock vid upphettning
under bildning av oxid. I fuktig luft bildas med
åren en grön, porfri hinna av basiskt
kopparkar-bonat, patina, som skyddar metallen mot
ytterligare angrepp. K. löser sig i utspädd salpetersyra
och varm konc. svavelsyra el. ättiksyra, om luft
ej finns närvarande. K. är näst järn vår tekniskt
viktigaste metall, trots att den på senare tid har |
börjat utträngas av billigare metaller. Den
användes dock fortfarande dels ren och dels i
legeringar för framställning av verktyg, instrument,
som taktäckningsmaterial, för värmeledningsrör,
bryggpannor m.m. (se Kopparlegeringar). Dess
viktigaste användning är som ledningsmaterial för
elektrisk ström. — K. ger med syre två oxider,
k.-oxidul och k.-oxid. Kopparoxidul, Cu2O,
kuprooxid, förekommer i naturen som mineralet
kuprit, röd kopparmalm. Med konst
er-hålles den som ett tegelrött pulver vid
upphettning av en alkalisk k.-saltlösning, t.ex. Fehlings
lösning, försatt med ett reduktionsmedel.
Koppa r o x i d, CuO, k u p r i o x i d, framställes
genom upphettning av k. till rödglödgning el.
genom upphettning av motsv. hydroxid, nitrat el.
! karbonat, varvid den erhålles som ett svart
pul-I ver; användes i den organiska elementaranalysen
som oxidationsmedel samt i glas- och
emaljindustrien för att erhålla blå och gröna färgtoner.
Kopparoxidhydrat, Cu(OH)2,
kupri-hy dr oxid, erhålles som en blå fällning, om
en lösning av ett kuprisalt försättes med alkali;
löses i utspädd ammoniak till en mörkblå lösning
(Schweizers reagens), som har förmåga
att lösa cellulosa. — Jfr Kopparsalter. [G.JJEI.
Tekn. De viktigaste kopparmalmerna* äro de
sulfidiska malmerna, i Sverige särsk. kopparkis,
men k. framställes även ur oxidiska malmer och
malmer hållande gedigen k. Dessutom utvinnes
en del k. ur kopparhaltiga kisbränder, erhållna
som återstod vid bränning av svavelkis för
tillgodogörande av dess svavelinnehåll. Kopparkis
i ren form (CuFeS,) innehåller 34,6% k. Den är
emellertid oftast uppblandad med stora mängder
bergarter, svavelkis o.a. mineral, varför de
malmer, som stå till buds för framställning av k.,
äro väsentligt fattigare och innehålla i allm.
mindre än 10% k., ofta blott 1 °/o el. ännu
mindre. Genom krossning, målning och
flotationsan-rikning av sulfidmalmerna kan man, om dessa
icke äro alltför komplexa, avskilja huvudparten
av bergarterna och dessutom separera de olika
sulfidmineralen. Sålunda utvinnes ur
kopparkis-haltiga malmer flotationskoncentrat, kopparslig,
med en kopparhalt av 20—30 %. Genom
flota-tionsteknikens utveckling ha förutsättningar för
metallutvinning ur fattiga malmer skapats, och
hyttorna ha tillförts ett metallrikare och renare
råmaterial. Många hyttor bearbeta dock förutom
rika kopparsliger även metallfattiga
mellanpro-dukter, metallavfall, svåranrikade malmer m.m.,
och den genomsnittliga kopparhalten i det
ingående materialet kan därför växla starkt. —
Alltefter råmaterialets art och förhandenvarande
tekniska förutsättningar i övrigt separeras k. från
huvudmassan av andra beståndsdelar i
råmaterialet genom smältningsprocesser el. 1 a
k-ningsprocesser, av vilka de förstn. äro
ojämförligt betydelsefullast, då de tillämpas vid
det övervägande antal hyttor, som bearbeta
sulfidiska (och metalliska) råmaterial.
Lakningspro-cesserna komma till användning vid ett fåtal
verk, som bearbeta oxidiska malmer, kisbränder
och liknande.
Vid den smältmetallurgiska
kopparframställningen underkastar man vanl.
råmaterialet först en oxiderande röstning,
vid vilken den finkorniga kopparsligen,
finkros-sade malmer och andra beskickningsbeståndsde-
— 821 —
— 822 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
