Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korallträd - Korallöar - Koralnotskrift - Koralpartita - Koralvarianter - Koramin - Koranen - Korasan - Korasin - Koras söner - Korazin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORAZIN
nar ett utmärkt gagnträ; E. caffra,
sydafrikanskt k., som användes till båtar, vattentråg
m.m. E. cristagalVi, en praktfull, brasiliansk buske
med korallröda blommor i långa klasar, odlas
mycket i Europa. A.Ve.
Korallöar, se Korallrev.
Koralnotskrift, mus., senmedeltida
musiknotering, under 1000-talet framväxande ur den s.k.
neumskriften (se Neumer), i det att dennas
nottecken sattes i relation till en el. flera
tonhöjds-bestämmande linjer (notsystem). Nottecknens
namn, virga, flexa, clivis etc., äro desamma i k.
som i neumskriften, men utseendet förändrades,
dels beroende på det nya skrivredskapet
(gåspennan), dels på vikten av att förtydliga de
sirliga neumerna, så att de framträdde tydligare mot
linjesystemet. K. i romansk form (nota romdna)
användes fortfarande i den katolska kyrkans
liturgiska sångböcker. Se Notskrift. C.A.M.
Koralpartita, mus., variationer för orgel över
ett koraltema, ofta disponerade på så sätt, att
varje variation innehållsmässigt ansluter sig till
en av psalmverserna. En friare utformad k.
kallas ofta koralfantasi el. orgelkoral.
Koral varianter, beteckning för de hos den
nordiska allmogen kvarlevande äldre kyrkliga (och
pietistiska) melodier, vilka genom fri, muntlig
tradition avlägsnat sig mer el. mindre långt från
den skriftliga fixeringen i officiella koralböcker.
K. ge därigenom en värdefull kunskap om de
primitiv-musikaliska lagar, som härskat hos de
skandinaviska folken även i relativt sen tid. —
Litt.: C.-A. Moberg, ”De folkliga k. på Runö” (i
”Svensk tidskr. för musikforskning”, 1939).
Koramin, med., se Coramin.
Kora’nen (arab. al-Kur än, uppläsning,
förkunnelse), islams på arabiska avfattade heliga bok,
utgörande en samling av de uppenbarelser, som
Muhammed trodde sig genom ängeln Gabriel
mottaga av delar av den hos Allah förvarade boken,
al-kitäb, vilken han även ansåg vara källan för de
uppenbarelser, som tidigare genom Mose, David
och Jesus givits ahl al-kitäb, ”skriftens folk”, d.v.s.
judar och kristna. Muhammed kallar även den
enskilda uppenbarelsen K. Någon enhetlig el.
systematisk framställning av Muhammeds lära är
K. ej. Den består av fristående, var för sitt
speciella tillfälle avsedda uppenbarelser, som
visserligen ganska tidigt upptecknades, delvis redan före
Muhammeds död, men först under den tredje
kalifen, Uthman, kodifierades i sin slutgiltiga form.
K. består av 114 kapitel (arab, süra), av olika längd,
högst 286, minst 3 verser, ordnade med undantag
för den korta första, al-Fätiha*, efter fallande
versantal; de ha olika namn, valda efter ett i suran
förekommande ord, som ej har något att göra med
surans innehåll, t.ex. ”Kon”, ”Allmosan”,
”Förbarmaren”. Till formen är K. rimmad prosa, sadjc, och
återgiver i sin konsonantskrift den mekkanska
dial., som i flera fall avvikit från det på
beduindialekterna i Nadjd grundade senare
litteraturspråket.
I K. är Allah i regel den talande, och K. har
därför lätt blivit en helig bok, ett ”gudsord”.
Alldenstund de olika uppenbarelserna tillkommit
under den långa tid av o. 23 år, som förflöt mellan
den första uppenbarelsen och den sista, är K:s
Sida ur en koranhandskrift från 1000-talet.
innehåll synnerligen brokigt, och man har också
i den sökt finna anvisningar och bestämmelser för
varje situation ej blott i vad som rör människans
förhållande till Allah utan även beträffande
förhållanden människor emellan. K. har sålunda blivit
islams på en gång bibel och lagbok. På detta
förhållande beror delvis, att K. blivit föremål för de
mest ingående och mångsidiga tolkningsförsök in
i minsta detalj. En ofantlig litteratur av
korankommentarer vittnar härom. Främst bland
dessa äro att nämna Tafsir al-kur’än av at-Tabari
och al-Kaschschäf av az-Zamachschari, senare
omarbetad av al-Baidawi. — K. förekommer i en mängd
orientaliska ed., en västerländsk är ”Corani textus
arabicus” (utg. av G. Flügel, 1834, 3 uppl. 1906).
Bland sv. övers, märkes K. V. Zetterstéens (1917).
— Litt.: Th. Nöldeke, ”Geschichte des Qoråns”
(2 Aufl., 3 bd, 1909—38); I. Goldziher, ”Islam
fordom och nu” (1915). O.
Korasan, provins i Persien, se Chorasan.
KoTasin, stad i Galiléen, identifierad med del
nutida K e r a z e h, nära Tell Hum (Kapernaum).
över K. jämte Betsaida och Kapernaum uttalade
Jesus hårda domsord (Matt. 11:21, Luk. 10:13).
Koras söner, se Kora.
Korazi’n (ital. corazzind), i svenska
1500-talsin-ventarier ”plåtelivjacka”, harneskbeklädnad,
bestående av på linneväv el. läder fastnitade, varandra
överskjutande små stålplattor, som lågo inåt,
närmast kroppen; utsidan var vanl. överdragen med
sammet el. siden. K. brukades först i Italien på
1500-talet men stammar trol. från den medeltida
lent-nern. Den fick stor användning i samtidens
förnäma värld även i övriga Europa. — Litt.: Å.
— 849 —
— 850 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
