Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosmisk strålning, höjdstrålning, ultrastrålning, genomträngande strålning, ultragammastrålning el. Hess’sk strålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSMISK STRÅLNING
kas, då man avlägsnar sig från jordytan. Detta
har man också funnit vara fallet. V. F. Hess
kunde genom undersökningar i ballonger (1911
—12) visa, att luftens totala jonisation minskas
intill en höjd av ung. 1,000 m, mellan 1,000 och
2,000 m, väsentligen förblir konstant men
därefter stiger, först långsamt, senare hastigt, då
man ytterligare avlägsnar sig från jordytan
(höjd-strålning), varvid intensiteten växer till värden,
som äro många gånger större än värdet invid
jordytan. Antalet pr sek i varje cm3 alstrade
jonpar utgör vid 5,000 m 16, vid 7,000 m 45, och
vid 9,000 m 79. E. Regener kunde visa, att vid
en höjd av 28,000 m den joniserande strålningens
intensitet är ung. 150 ggr större än intensiteten
vid havsytan. Även mätningar av strålningens
intensitet på höga berg ha visat en ökning med
höjden. Härav kan man sluta sig till
existensen av en stark genomträngande strålning, som
uppifrån intränger i atmosfären. — Mätningar av
k:s absorption i luft, vatten och is (glaciäris) ha
utförts av bl.a. W. Kohlhörster och R. A.
Millikan. Dessa undersökningar ha visat, att k. är
inhomogen och sammansatt av flera komponenter
av olika genomträngningsförmåga. Invid jordytan
kan man särskilja en mjuk komponent, som
utgöres av elektroner, samt en hård,
genomträngande komponent, som numera anses
bestå av mesoner. Då k:s intensitet beror av den
ovanför observationsplatsen befintliga luftmassan,
måste man vänta, att k:s intensitet varierar med
luftens tryck. En dyl. ”barometereffekt” har
också kunnat konstateras. Ingående
undersökningar ha visat, att k:s intensitet influeras av
jordens magnetfält, i det att laddade partiklar
devieras i detta fält, vilket ger upphov till de
s.k. geomagnetiska effekterna. Dessa
äro dels latitudeffekten och 1 o n g i t u
d-effekten, som ge sig till känna genom en
variation av k:s intensitet med den
geomagnetiska latituden, resp, longituden, dels
asymmetrieffekterna, av vilka de viktigaste äro
ö s t-v ästasymmetrieffekten och n o r
d-sydasymmetrieff ekten. Den förra
består däri, att k:s intensitet är större i en
riktning, bildande en viss vinkel med lodlinjen åt
v., än i en riktning, bildande samma vinkel med
lodlinjen åt ö. Nord-sydasymmetrieffekten
innebär på analogt sätt, att intensiteten i en sydlig
riktning överväger över motsv. intensitet i en
nordlig riktning på n. hemisfären. — Frågan om
varifrån k. härstammar ävensom frågan om dess
natur äro ännu obesvarade. Kohlhörster kunde
vid mätningar i en glaciärspricka iaktta en med
stjärntiden periodiskt föränderlig intensitet och
drog av sina undersökningar slutsatsen, att k.
härstammar från Vintergatan. Försök att ange
stjärnor av vissa typer som ursprungskällor ha
ej lyckats. Millikans o.a. undersökningar tyckas
tyda på, att k. kommer likmässigt från alla
delar av världsrymden (”kosmisk” strålning).
Tidigare ansåg man det möjligt, att k. härstammade
från jordatmosfärens övre skikt, men denna åsikt
är nu övergiven. Betr, frågan om den mot
atmosfären inträngande primära k:s natur råder
ännu osäkerhet. Vissa forskare ansågo tidigare
k. vara av vågnatur, d.v.s. en elektromagnetisk
Fig. 1. Spår av tung kärna i
den kosmiska
primärstrålningen i en fotografisk plåt.
Kärnladdningen har bestämts
till 35 + 3. Partikeln har
passerat genom 21 plåtar och
stoppar vid e i den 22: a
plåten.
strålning av
samma slag som t.ex.
y-strålningen men
av mot den
större genomträng-ningsförmågan svarande kortare
våglängd (ultrastrål-ning, ultragamma-strålning). Numera
anse de flesta
forskare, att den
primära k. är av
kor-puskulär natur,
bestående av snabba
protoner och
tyngre atomkärnor. På
fotografiska plåtar,
uppsända med
ballonger till stora
höjder, har man i
den primära k.
kunnat påvisa spår av
så tunga kärnor
som kalium. I varje
fall utlöser den mot
jordatmosfären in-
kommande primärstrålningen, vars energi i
medeltal beräknats till 1010 å 1012 eV,
sekundärstrålningar av olika slag. Endast några få °/o
av den primära strålningen förmå tränga ned
till jordytan. Den övriga delen absorberas i
atmosfären, varvid
sekundäreffekter uppstå. De
viktigaste av dessa äro
kärnreaktioner, bildningar av s.k.
skurar av nya partiklar, samt
skapandet av mesoner.
Skurarna föreställer man sig vanl.
uppkomna därigenom, att
sekundärt bildade snabba
elektroner vid passage genom
materia utlösa fotoner av hård
y-strålning, vilka genom s.k.
parbildning* ge upphov till positiva och negativa
elektroner. Dessa ge i sin tur upphov till nya
fotoner o.s.v. Man kallar sådana processer
multiplikations- el. kaskadprocesser. Vid
undersökningar över skurarnas utsträckning ha i
Fig. 2. Schematisk
bild av uppkomsten
av en kaskadskur.
Fig. 3. Kärnexplosion, utlöst av kosmisk stråle i en
fotografisk plåt, varvid en meson (yr) bildats.
— 945 —
— 946 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
