Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosmisk strålning, höjdstrålning, ultrastrålning, genomträngande strålning, ultragammastrålning el. Hess’sk strålning - Kosmiskt stoft - Kosmobiologi - Kosmogen - Kosmogoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSMISKT STOFT
extrema fall skurar med en utsträckning av
intill 300 m påvisats i atmosfären. Man har därav
kunnat beräkna, att den primära partikel, som
givit upphov till skuren, måste ha haft den
enorma energien av 1015 eV. Skurar av detta slag
synas uppstå genom en enda explosionsartad
process, vid vilken sannolikt mesoner bildas.
Det har berett teorien stora svårigheter att
förklara uppkomsten av de utomordentligt höga
partikelenergier, som förekomma i k. Dessa äro
stundom milliontals gånger större än de
energier, som kunna utvecklas vid de mest
energirika av de kända kärnreaktionerna. Man har
framställt hypotesen, att de höga energierna
skulle kunna uppnås genom partiklarnas acceleration
i stjärnornas elektriska och magnetiska fält.
Medan man tidigare antog, att k. härrörde från
avlägsna himlakroppar, har på senaste tid
framförts tanken, att den k., som
vi kunna påvisa på vår jord,
huvudsaki. skulle härröra
från solen, varvid den
tämligen likformiga fördelningen
av strålningen skulle
förorsakas av strålarnas deviation i
magnetfält.
Experimentella
undersökningsmetoder.
Det tidigast använda
instrumentet för undersökning av
k. var jonisationskammaren,
som vanl. består av en
cylindrisk metallbehållare med en
central kollektorelektrod (fig.
4). Kammaren fylles med gas, vars tryck för att
uppnå stor känslighet väljes så högt som möjligt.
Den centrala elektroden förbindes med en
elektro-meter. Jonisationskammaren användes ännu för
kontinuerlig registrering av den totala k. och för
undersökning av större skurar och explosioner,
framkallade av k. Efter konstruktionen av
Geiger-Müllers rör (1928) har detta instrument fått stor
användning för studiet av k., och tekniken för
användningen av detta instrument, särsk.
koinci-dens- och
antikoinci-denskopplingsförfaran-dena har utvecklats
icke minst i samband
med behoven för
studiet av k. Med
Gei-ger-Müllers rör
registreras individual-processer, och
detsamma är fallet med
wilsonkammaren och
med fotografiska
plåtar. Med
wilsonkammaren kunna skilda
partiklars banor
registreras och
partiklarnas laddning och
energi bestämmas
genom att kammaren
anbringas i
magnetiskt fält. P. Blackett
införde tekniken att
låta de kosmiska par-
Fig. 4.
Jonisations-kammare för
registrering av
kosmisk strålning.
K kollektorelektrod,
E elektrometer.
Fig. 5. Anordning för
mätning av den kosmiska
strålningens riktningsberoende.
De små runda cirklarna utgöra
Geiger-Müllers rör. De 42 yttre
rören äro hopkopplade i 14
grupper om 3 rör i varje
grupp. Man registrerar
koin-cidenser mellan diametralt
motsatta grupper och rören i
mittgruppen.
Fig. 6.
Wilson-kammarfotografi
av kaskadskur.
tiklarna själva utlösa
expansionerna i kammaren,
varigenom instrumentets
användbarhet avsevärt ökades. Metoden
att registrera k. i emulsionen
av fotografiska plåtar, som
uppfanns av M. Blau och H.
Wambacher (1937), har under
senaste tiden utvecklats särsk.
av W. M. Powell. — Litt.: E.
G. Steinke, ”Die kosmische
Ultrastrahlung” (i
”Ergebnis-se der exakten
Naturwissen-schaften”, 13, 1934); H. Gei-
ger, ”Die Sekundäreffekte der kosmischen
Ultrastrahlung” (därst., 14, 1935); art. i ”Kosmos”, bd
8, 14, 22 (1930, 1936, resp. 1944); L. Jånossy,
”Cosmic rays” (1948). Re.
Kosmiskt stoft, astr., beteckning för de i
världsrymden förekommande små fasta kropparna, i
storlek varierande från meteorer ned till molekyler.
Kosmobiologi’ (till grek, kosmos, värld) den
kun-skapsgren, som söker utreda möjligheterna för
livets utbredning i universum och förekomsten av
liv på andra planeter än jorden.
Kosmogen [-je’n] (till grek, kosmos, värld, och
gen’os, härkomst), om föremål el. material, som
stammar från världsrymden.
Kosmogoni’ (till grek, kosmos, värld, och gone’,
härkomst), läran om världsalltets* ursprung och
utveckling (jfr Kosmologi). Varje kosmogonisk
teori måste grunda sig på kännedomen om
världsalltets nuvarande beskaffenhet och arten av de
där-inom pågående förändringarna, från vilken
utgångspunkt man, med hjälp av de i naturen
verksamma krafterna, i den mån de äro kända,
försöker följa utvecklingen tillbaka till urtillståndet; el.
också utgår man från ett antaget
begynnelsetillstånd och försöker därur härleda det nuv. I varje
fall blir det fråga om en extrapolation över en
oerhörd tidrymd, och då dessutom vår kännedom
om världsalltets byggnad och de där verkande
krafterna är ofullkomlig, bli de kosmogoniska
teorierna till största delen spekulationer.
Särsk. frågan om solsystemets uppkomst har
länge varit föremål för intresse. Mest bekant av
de härvid uppställda teorierna är den s.k. K a n
t-L a p 1 a c e s nebularhypotes. I ”Allgemeine
Naturgeschichte und Theorie des Himmels” (1755;
omtryckt i ”Ostwald’s Klassiker”, nr 12) försökte
Kant giva en fullständig framställning av
världsalltets utveckling från ett ursprungligt kaos till det
nuv. tillståndet. Beträffande vårt solsystem antog
Kant, att all den materia, varav solsystemet är
uppbyggt, urspr. upplöst i sina grundelement,
uppfyllde hela det rum, som nu upptages av
planetsystemet. På gr. av attraktionen mellan elementen
uppstod rörelse i denna urnebulosa,
koncentrationspunkter bildades, vilka i sin ordning
samman-slötos till större koncentrationskärnor, ur vilka
slutl. en centralkropp, solen, bildades. Solen
fortsatte att attrahera de utanför belägna kropparna,
under deras fall mot solen inträffade
sammanstötningar mellan kropparna, som ändrade
rörelseriktningarna och åstadkommo, att en del aldrig föllo
ned på solen utan kommo att kretsa kring
den
— 947 —
— 948 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
