Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosmogoni - Kosmografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSMOGRAFI
samma. Dessa kroppar ordnade sig sedan så, att
de kommo att röra sig kring solen i samma
riktning och ung. i samma plan och gåvo upphov till
planeterna och månarna. Kants försök att förklara,
varför alla planeterna röra sig kring solen i samma
riktning och i samma plan, strider mot de
mekaniska lagarna; en sådan rörelse kan ej utveckla
sig ur kaos, om ej detta själv urspr. har en
roterande rörelse el. erhåller en sådan på gr. av
påverkan utifrån. Laplace’s nebulosateori, framställd
1796 i ”Exposition du système du monde”, som
det synes fullständigt oberoende av Kant, betecknar
ett stort framsteg. Han antog, att solsystemet
uppstått ur en linsformad nebulösa av hög temp., som
från början roterade kring sin kortaste axel.
Denna nebulösa sträckte sig urspr. långt utanför
planetsystemets nuv. gräns; genom utstrålning i
rymden avkyldes nebulosan och krympte samman,
varvid rotationshastigheten ökades. Då nebulosan
sammandragit sig till en viss storlek, nådde i
ekva-torsområdets yttersta delar den från centrum
riktade centrifugalkraften samma storlek som den
mot centrum riktade attraktionskraften, och en
ekvatoriell ring av materia lösgjordes;
sammandragningen fortsatte, en ny ring lösgjorde sig o.s.v.
De lösgjorda ringarna bildade sedan planeterna;
på liknande sätt bildades månarna. Det är denna
laplaceska teori, som i litteraturen fått det något
missvisande namnet Kant-Laplaces
nebularhypo-tes. Även mot denna teori kunna allvarliga
invändningar framställas, och åtskilliga försök ha
gjorts att genom modifikationer eliminera dessa
invändningar, bl.a. av von Weizäcker och ter
Haar. Den förstn. utgår från en redan
existerande sol, som passerat genom ett relativt kompakt
moln av interstellära fasta partiklar och gaser
och attraherat en del av detta moln. Problemet
behandlas hydrodynamiskt, och von Weizäcker
visar, att under förutsättning av turbulenta
virvelbildningar planeter kunna bildas. Han lyckas
också med hjälp av sin teori härleda den
regelbundenhet i planeternas avstånd från solen, som
uttryckes genom Titius-Bodes lag. ter Haar
utgår från ett huvudsakligen av väte och helium
bestående gasformigt hölje, i vars centrum
solen befinner sig, och studerar de
kondensations-processer, som kunna uppträda i gashöljet. Han
visar, att dessa kondensationer komma att leda
till uppkomsten av specifikt tunga kroppar i de
inre, specifikt lätta i de yttre regionerna. Detta
stämmer med de verkliga förhållandena inom
planetsystemet, vilket också är fallet med de av
honom härledda massförhållandena. En annan grupp
av teorier utgår från att solsystemet uppkommit
genom inverkan utifrån (s.k. katastrofteorier).
Avståndet mellan solarna (stjärnorna) är i allm. mycket
stort, men någon gång kan det ha inträffat, att en
annan sol passerat ytterst nära förbi vår egen. På
gr. av denna sols attraktion har vår sol utsatts för
en så kraftig ebb- och flodverkan, att materia
utslungats i riktning mot den störande kroppen och
i diametralt motsatt riktning. Ur denna materia
ha så planeterna och månarna bildats; härigenom
kunna också rörelseförhållandena förklaras. På
detta antagande vila Chamberlins och Moultons
planetesimalhypotes (se
Chamber-linska planetesimalhypotesen) och J. Jeans’
”ti
dal theory”. Då på gr. av de stora
avstånden i rymden mellan solarna ett sådant
närmande mellan två solar är ytterst sällsynt, skulle
vårt solsystem vara en ganska unik företeelse i
universum, om det verkligen bildats på detta sätt.
Hoyles teori är baserad på antagandet att i ett
dubbelstjärnsystem den ena komponenten
exploderar och förvandlas till en supernova (d.v.s. en
ny stjärna av mycket stor ljusstyrka). En del
av de vid explosionen utkastade gaserna
attraheras av den andra komponenten, som samtidigt
lösryckes från förbindelsen med den
exploderande stjärnan och fortsätter på egen hand, omgiven
av det attraherade gashöljet, ur vilket sedan
planeterna bildas. En uppskattning ger vid handen
att enl. denna teori skulle på 1,000 år i
genomsnitt ett planetsystem bildas inom vårt
stjärnsystem.
Samtliga ovannämnda teorier äro grundade
enbart på gravitationens inverkan. Man har
emellertid på senare tid sökt komplettera
gravitationsteorierna genom att antaga, att även elektriska
och magnetiska krafter varit verksamma vid
solsystemets daning. I de första försöken i denna
riktning, av norrmannen K. Birkeland och
holländaren Berlage, lyckades det emellertid ej att på ett
tillfredsställande sätt förklara systemets
väsentliga egenskaper; först i svensken H. Alfvéns
kos-mogoniska teori för solsystemets uppkomst ha vi
fått en teori, som synes fylla denna fordran. I
Alfvéns teori spela solens elektromagnetiska krafter
en framträdande roll. Alfvén undersökte först
rörelsen hos en laddad partikel under inverkan av
solens gravitation och elektromagnetiska fält. Han
fann då t.ex., att en proton, som rör sig på
jordens avstånd från solen, påverkas 60,000 ggr
starkare av solens magnetiska fält än av dess
gravitation. Härav drog Alfvén den slutsatsen, att vid
planetsystemets bildande de elektromagnetiska
krafterna måste spela en avgörande roll. Sedan
undersökte han, vad som händer, om ett gasmoln,
bestående av joner och neutrala atomer, kommer
in i solens magnetiska fält, och visade, att de
yttre planeterna kunna ha uppkommit ur
ett sådant moln genom en kondensationsprocess.
För att kunna förklara uppkomsten av de inre
planeterna (Merkurius, Venus, Jorden, Mars)
måste däremot Alfvén antaga, att solen kommit i
närheten av ett el. flera moln av små fasta partiklar,
s.k. kosmiskt stoft. — Litt.: Bland mera populär
litteratur märkas A. M. Clerke, ”Modern
cosmo-gonies” (1905); F. R. Moulton, ”An introduction
to astronomy” (1906); J. H. Jeans, ”Universum
omkring oss” (1930). Den matematiska behandlingen
av hithörande problem finnes i H. Poincaré,
”Le-qons sur les hypothèses cosmogoniques” (1911);
J. H. Jeans, ”Problems of cosmogony and stellar
dy-namics” (1919), ”Astronomy and cosmogony"
(1928); H. Alfvén, ”On the cosmogony of the solar
system” (i ”Stockholms observatoriums annaler”,
bd 14, nr 2, 1942, nr 5, 1943, nr 9, 1946). M.
Kosmografi’ (till grek, kosmos, värld, och grafein,
skriva), världsbeskrivning; en numera föga använd
sammanfattande benämning på deskriptiv
astronomi och geografi. Stundom användes det liktydigt
å ena sidan med astronomi i allm. och å andra
med geografi.
— 949 —
— 950 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
