Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kraus, Joseph - Kraus, Franz Xaver - Kraus, Karl - Krause, Jacob - Krause, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRAUSE
sig som en äkta Sturm
und Drang-estetiker.
K:s rika musikaliska
kvarlåtenskap
(huvudsaki. i Uppsala
univ.-bibl.) innehåller både
instrumental- och
vokalkompositioner. Bland
de förstn. märkas
särsk. 8 symfonier,
vidare den berömda
bi-sättningssymfonien i c
moll till Gustav IH:s
bisättning (april 1792)
samt 9 stråkkvartetter.
K. framstår i dessa verk som en av
mann-heimskolan starkt påverkad ypperlig
instrumentalkompositör, en tidig romantiker, där det fint
skiftande uttrycksbehovet stundom spränger de
regelrätta formerna. Som vokalkompositör
gjorde K. sin märkligaste insats på operans
område. Utom en del smärre arbeten skrev han
här den med framgång givna operan
”Proser-pina” (1781) samt till invigningen av Kungl.
teaterns nybyggnad 1782 ”Aeneas i Carthago” (text
av J. H. Kellgren), som dock på gr. av
mellan-kommande förhinder icke uppfördes förrän 1799.
Med Gluck som förebild betyda K:s sceniska verk
dock en självständig reform av den stora operan,
och i dem togo Gustav III:s märkliga
operasträvanden sin pregnantaste gestalt. K. skrev även
delvis betydande kyrkomusik. — Litt.: Biogr. av
F. S. Silfverstolpe (1833) och K. F. Schreiber
(1928); B. Anrep-Nordin, ”Studier över J. M. K.”
(1924); R. Engländer, ”J. M. K. und die
gustavia-nische Oper” (1943). S.FK
Kraus [kraus], Franz Xaver, tysk
konstforskare (1840—1901), blev 1878 prof, i
kyrkohistoria vid univ. i Freiburg (Baden) men ägnade sig
företrädesvis åt kristlig arkeologi och
konsthistoria. Hans förnämsta arbete är ”Geschichte der
christlichen Kunst” (2 bd, 1896—1908). Han var
känd som en liberal katolsk prelat och var en flitig
publicist med ypperlig stil (”Essays”, 2 bd, 1896
—1901).
Kraus [kraus], Karl, österrikisk författare
(1874—1936). K. var född i Böhmen men utförde
sin gärning i Wien, där han från 1899 till sin död
utgav kulturtidskr. ”Die Fackel”, som han från
1913 skrev ensam. K., som tagit intryck av
naturalismen och som länge framstod som radikal,
blev med åren konservativ. Han vände sin av
bitande kvickhet, grundliga kunskaper och originell
språkkonst burna kritik mot allt inom samtidens
litterära, sociala och politiska förhållanden, som
tedde sig för honom som falskt och oäkta. Han
kom tidigt att med särskild skärpa vända sig mot
den av ekonomiska intressen ledda, liberala
borgerliga pressen, främst wienpressen. Han
understödde till en början modernister på skilda
områden, de expressionistiska diktarna G. Trakl och
F. Werfel, målaren O. Kokoschka och
kompositören A. Schönberg, men kom med tiden att mer
och mer anknyta till traditionella förf, med
klassisk prägel, Goethe, Shakespeare och Aristofanes.
Av diktaren fordrade han djup aktning för formen,
ordet. K:s kulturkritiska kampanj fick särskild
in
tensitet under i:a världskriget, som upprörde
honom djupt och inspirerade honom till hans
märkligaste skönlitterära verk, kolossaldramat ”Die
letzten Tage der Menschheit” (3 bd, 1919), där
hans satiriska förmåga och hans djupa
indignation avslöja de krafter, som enl. honom lett till
de stora omvälvningarna i Österrike och hotade
att medföra den västerländska kulturens
undergång. Andra dramatiska verk av K. äro
”Lite-ratur oder Man wird doch da sehn” (1921), som
riktade sig mot den litterära expressionismen,
”Traumstück” (1923) och ”Traumtheater” (1924),
där han vände sig mot S. Freud och hans läror,
och ”Die Unüberwindlichen” (1928), som gav
bilder ur modernt hänsynslöst journalistliv. K. förde
också fram sin kritik i lyrik, bl.a. i ”Worte in
Versen” (9 bd, 1916—30), ”Epigramme” (1927)
och ”Zeitstrophen” (1931); i alla förhärskar
satiren. K. samlade ur sin tidskr. en rad
kulturkritiska studier i böckerna ”Sittlichkeit und
Krimi-nalität” (1908), ”Die chinesische Mauer” (1910),
”Weltgericht” (2 bd, 1919), ”Untergang der Welt
durch die schwarze Magie” (1922), en våldsam
uppgörelse med pressen, och ”Literatur und Lüge”
(1929), som alla räknas till det bästa i tysk
1900-talsessäistik. Med förkärlek och med skicklighet
använde K. aforismformen (”Sprüche und
Wider-sprüche”, 1909, ”Pro domo et mundo”, 1912,
”Nachts”, 1919). 1947 grundades i Wien ett
K.K.-Gesellschaft, som skall utge en samlad uppl. av
K:s skrifter. — Litt.: L. Liegler, ”K. K. und sein
Werk” (2 Aufl. 1933); R. v. Schaukal, ”K. K.
Versuch eines geistigen Bildnisses” (s.å.). E.
Krause [krau’ze], Jacob, tysk bokbindare (o.
1526—85), lärde sannolikt yrket i Lyon och var
1562—64 verksam i Augsburg, från 1566 i tjänst hos
kurfurst August i Sachsen, med vars medgivande
han även utförde arbeten för furstehusen i
Würt-temberg, Pfalz-Zweibrücken och Danmark. K. är
den förste renässansmannen inom bokbinderiet i
Tyskland. Hans arbeten utmärkas av en viss
orientalisk påverkan i uppbyggnaden av dekoren
med ett ovalt mittparti i guld och motsvarande
hörnornament, men han har även försökt sig på
andra sätt att dekorera, bl.a. målning med
emaljfärg. Själv har han icke lagt hand vid de många
band, som utgått ur hans verkstad, men några
praktband, signerade IKF, ha säkerligen
egenhändigt utförts av K. Han utförde även själv
flertalet av de ciselerade, punsade el. målade
guldsnitten, vilka försågos med hans sign. K. var en
originell konstnär inom sitt fack och har haft
stor betydelse för den senare utvecklingen av tysk
bokbindarkonst. E.F.F.
Krause [krau’za], Karl Christian Friedrich,
tysk filosof (1781—1832), privatdoc. i Jena, Berlin
och Göttingen, slutl. bosatt i München. K. utgick
från Schelling men sökte förena dennes panteism
med idéen om en personlig Gud, en förbindelse,
för vilken han skapade begreppet ”panenteism”
(Gud är icke identisk med alltet, utan innesluter
det i sig). Framställningen av hans lära lider av
den tunga, självuppfunna terminologien; mest
bekant blev rättsfilosofien, särsk. genom hans
lärjunge H. Ahrens. K:s praktiska filosofi hade ett
universal-humanitärt drag; han strävade också att
skapa ett ”mänsklighetsförbund”. I Spanien vann
— 1041 —
— 1042 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
