Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIG
två el. flera staters väpnade styrkor. K. är, har
det sagts, varken rättsenligt el. motsatsen; det
är ”blott en faktisk företeelse, som inledes genom
rättshandlingar och för med sig rättsliga följder”.
Det är att märka, att det kan råda krigstillstånd
utan att det pågår stridshandlingar, t.ex. som
fredligt påtryckningsmedel el. mellan
vapenstillestånd och fredsslut, liksom det kan försiggå
stridshandlingar mellan två stater utan att detta
i rättslig mening kan karakteriseras som k., t.ex.
den väpnade konflikten mellan Kina och Japan
1932—35. Endast oavhängiga stater el. med dem
likställda folkrättsliga subjekt kunna föra k.
Inbördeskrig är icke k. i folkrättslig mening. Men
upprorsmännen kunna bli erkända som
krigförande, med den påföljd att k:s lagar bli gällande
för den väpnade konflikten. Detta var t.ex. fallet
under amerikanska inbördeskriget på 1860-talet.
— Om man betecknar k. som det yttersta medlet
för rättens tillvaratagande i internationella
förhållanden, måste man ha klart för sig den
ödesdigra innebörden härav men också vanskligheten
att skilja mellan detta och k. som blott ett uttryck
för rena maktsträvanden utan någon rättslig
förklädnad. Alltsedan 1600-talet har man i teorien
sökt skilja mellan rättfärdiga och orättfärdiga k.
Rättsligt är en sådan åtskillnad helt oväsentlig.
Det är här fastmera fråga om politiska el.
moraliska omdömen. Av viss rättslig betydelse kan
däremot frågan vara, om det enl. folkrätten finns
tillåtna och förbjudna k. Man har försökt att
genom traktater inskränka bruket av k. Så t.ex.
förbjöd 2:a Haagkonventionen 1907 användningen
av militära maktmedel för visst fall. Enl.
folk-förbundsakten 1919 skulle en stat, som i strid
mot denna gick till angrepp mot en annan medl.
av förbundet, anses ha begått en krigshandling
mot samtliga övriga förbundsmedl. Dessa skulle
i viss utsträckning stå solidariska mot
angripar-staten och genom i akten påbjudna ekonomiska
sanktioner* söka tvinga denna att respektera
förbundets stadgar. Då 1935 sanktioner beslötos mot
Italien i anledning av dess överfall på Etiopien,
visade sig bestämmelserna icke bestå provet.
Genom Briand-Kellogg-pakten 1928 förbjöds
uttryckligen att anlita k. som medel att lösa
internationella konflikter, och de anslutna makterna,
ej mindre än 60, förpliktade sig att icke använda
k. som led i sin nationella politik. Enl. FN :s
stadga 1945 äro medlemsstaterna förpliktade att
lösa sina tvister på fredlig väg, och
säkerhetsrådet kan, om så icke sker, gripa in med sina
maktmedel, i yttersta hand kollektiv väpnad
aktion. I stadgan har även tagits upp en tanke,
som man tidigare vid flera tillfällen sökt
förverkliga, näml, att skilja mellan anfalls- och
försvarskrig samt förbjuda de förra. Denna
distinktion, som särsk. omhuldats av
Sovjetunionen, har dock icke visat sig praktiskt möjlig att
genomföra och därför icke fått åsyftad betydelse.
I detta sammanhang böra också nämnas dels
non-aggressionstraktater, varigenom parterna
ömsesidigt förplikta sig att icke begå stridshandlingar
mot varandra, dels traktater, varigenom en stat
tillförsäkras ständig neutralitet. — Enl. folkrätten,
särsk. 3æ Haagkonventionen 1907, skall ett k:s
utbrott föregås av en krigsförklaring,
d.v.s. ett officiellt meddelande från en stat till
en annan, att krigstillstånd inträtt el. under vissa
förutsättningar skall inträda vid närmare angiven
tidpunkt. K. kan också börja utan formell
krigsförklaring genom igångsättandet av
krigshandlingar. Typiska nyare ex. äro Tysklands överfall
på Norge 9/4 1940 och Japans kupp mot Pearl
Harbor V12 1941. Om k. börjar på sådant sätt,
blir det gärna förr el. senare i en officiell
förklaring konstaterat, att krigstillstånd inträtt.
Stundom kan det vara vanskligt att avgöra, om något
sådant har existerat. Så var t.ex. fallet i
förhållandet mellan Danmark och Tyskland under
2:a världskriget; enl. en starkt omfattad
uppfattning inträdde krigstillstånd först 29/s 1943, då
konungen och regeringen nedlade sin myndighet.
— Ett k. fortsätter, tills en fredstraktat
slutits och trätt i kraft el. en stat är fullständigt
besegrad och dess territorium annekterat (s.k.
debellatio) el. tills fientligheterna faktiskt
definitivt avstannat. Att en stats område är helt
ockuperat av fienden, behöver dock icke nödvändigt
innebära k:s upphörande, så länge organ för
vederbörande stat kunna föra kampen vidare
utanför landets gränser.
Det finns två starkt skiljaktiga uppfattningar
om k:s begrepp och natur. Enl. den ena, som i
sin nutida utformning går tillbaka till J. J.
Rousseau och kan betecknas som den kontinentala,
är k. uteslutande en kamp mellan stater och avser
icke de enskilda civila medborgarna. Denna
uppfattning var den förhärskande under 1800-talet,
och ännu 1907 års Haagkonvention om
krigföringen byggde härpå. Den andra, äldre teorien,
som brukar kallas den anglosaxiska, innebär, att
under ett k. samtliga medborgare i den ena
staten bli fiender till samtliga medborgare i den
andra. Detta krigsbegrepp återtog med 1 :a
världskriget herraväldet. Tydligt är, att det även svarar
mot det moderna totala k. För de krigförande
medför krigstillståndets inträde, att de tidigare
direkta förbindelserna dem emellan på skilda
områden avbrytas och att k:s lagar reglera deras
inbördes förhållanden. För utomstående makter
innebär det, att neutralitetsreglerna sättas i
till-lämpning.
Rätt att utöva stridshandlingar ha vanl. endast
en stats organiserade stridskrafter. Under vissa
förutsättningar tillkommer sådan rätt också kårer
av frivilliga (partisaner). Om fienden närmar sig,
kan civilbefolkningen i ett icke-ockuperat område
betraktas som krigförande, näml, i fall av s.k.
folkuppbåd, d.v.s. då den av egen drift griper
till vapen och kämpar mot de inryckande
trupperna men icke haft anledning att militärt
organisera sig. Risken är dock stor, att de civila
därvid anses som friskyttar (francs-tireurs) och
behandlas därefter.
De medel, som en stat har till förfogande
under k., äro i princip begränsade genom k:s rätt,
d.v.s. de folkrättsliga regler, som gälla främst
mellan de krigförande inbördes men även mellan
en krigförande och en neutral stat. Syftet med
k. är visserligen att övervinna motståndaren, men
därför få icke vilka medel som helst användas.
Den krigförande kan icke vara berättigad bruka
större makt, än som med nödvändighet krävs i
— 1083 —
— 1084 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
