Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krigshovrätten - Krigshundar - Krigshushållning - Krigshögskolan (KHS) - Krigsindustriombud - Krigsjärnvägar - Krigskassör - Krigskirurgi - Krigskollegiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGSHUNDAR
des k. som krigsöverdomstol 1797, tidigare hade
fungerat generalkrigsrätter samt, vissa år, en avd.
av Krigskollegium. K. upphävdes 1949 i samband
med de särskilda krigsdomstolarnas avskaffande. K.
Krigshundar, se Arméhundväsendet.
Krigshushållning, se Kristidshushållning.
Krigshögskolan (KHS). Sedan Högre art.-lärov.
på Marieberg 1832 öppnats även för officerare av
andra truppslag än art., ombildades det 1866 till
en k. för art.- och ingenjörofficerare samt
utbildning till generalstabsaspiranter. 1878 blev K.
självständig med 2-årig lärokurs, börjande vartannat
år, från 1905 varje år. Dess ändamål är att lämna
högre militär undervisning åt ett antal efter
särskild inträdesprövning godkända officerare ur
armén. K. har egen militär chef, adjutant,
redogörare, militära och civila lärare samt repetitörer;
den är förlagd till Stockholm. — Jfr
Flygkrigshögskolan och Sjökrigshögskolan. E.O.B.
Krigsindustriombud, se Krigsmaterielverket.
Krigsjärnvägar, förut begagnad benämning på
de inom en krigsskådeplats befintliga permanenta
järnvägarna, vilkas trafik leddes och ordnades av
krigsjärnvägschefen. Jfr Fältjärnväg.
Krigskassor benämnes den, som handhar
kassatjänsten vid krigsorganiserat förband (stab).
Krigskirurgi är eg. ej någon särskild gren inom
kirurgien. K. är helt enkelt olycksfallskirurgi.
Samma skador förekomma i fredstid men i en
betydligt mindre frekvens. Inom k. begagnar man
sig av fredskirurgiens modernaste diagnostiska
hjälpmedel och behandlingsmetoder. Ä andra
sidan drar fredskirurgien alltid nytta av de
krigs-kirurgiska erfarenheter, som varje större krig
lämnar efter sig. K. får sin väsentliga karaktär genom
de ogynnsamma yttre omständigheter, under vilka
skadorna uppstå och behandlingen till stor del
måste ske. Till k. räknas också de kirurgiska och
ortopediska ingrepp, som senare komma till
utförande, riktade mot de defekter av olika slag, som
äro orsakade av krigsskador. Under tidigare
epoker av krigshistorien var amputationen det
vanligaste ingreppet, så ännu under Krimkriget. Först
under fransk-tyska kriget 1870—71 började
ampu-tationerna ersättas av mera konserverande ingrepp.
Under detta krig började också antiseptiken
komma i bruk vid sårbehandlingen. Skottsåren ansågos
alltsedan A. Paré som ”förgiftade” och
behandlades länge med kauterisering med sjudande olja.
Efter rysk-turkiska kriget 1878 ansågos
emellertid dessa sår sterila (v. Bergmann) och skulle
behandlas konservativt. i:a världskriget gav
erfarenheter, som lärde, att detta gäller endast de
okomplicerade såren, orsakade av handeldvapen,
under det att framför allt de stora artilleriskadorna
äro att betrakta som primärt infekterade och kräva
aktiv kirurgisk behandling. Den profylaktiska
stel-krampsbehandlingens (med serum) värde fastslogs
under detta krig. Kunskaperna om
chocktillstånden utvidgades också. Framför allt ha de resultat,
som den allierade chockkommissionen av 1917
uppnådde, visat sig värdefulla för såväl krigs- som
fredskirurgi. Resultaten publicerades 1919 och 1923
av den amerikanske fysiologen W. Cannon.
Senare har chockbegreppet ytterligare utvidgats och
klarlagts. — Under 2:a världskriget förbättrades
behandlingen av chocktillstånden (bl.a. med stora
blod- och plasmatransfusioner). Kunskapen om
svåra kroppsskador, framkallade av grovt artilleri,
brand- och sprängbomber, pansarbrytande kulor
m.m., har numera utvidgats, och
behandlingsmetoderna förbättrats. Engelsmännens blast-injury
(lufttrycksskador) och crush-injury (krosskador)
äro delvis nya, tidigare ej iakttagna skadeformer.
Behandlingen av dessa skador liksom behandlingen
av de i 2:a världskriget vanliga svåra
brännskadorna har förbättrats. Användningen av
kemotera-peutiska medel och antibiotica har utvidgats och
nya sådana tagits i bruk. Penicillinet lyckades man
i USA snabbt framställa i sådana mängder, att
det fick stor betydelse som profylaktiskt
terapeutiskt bakteriebekämpande medel inom k. På
slagfältet under batalj var procenten dödade högre än
under föregående krig, beroende huvudsaki. på
vapnens större effektivitet. Bland de
omhändertagna krigsskadade däremot minskade dödsfallen i
frekvens under 2:a världskriget. E.M.
Krigskollegiet, svenskt centralt ämbetsverk 1634
—1865, har sitt ursprung i den 1630 av
riksmars-ken J. De la Gardie på uppdrag av Gustav II
Adolf organiserade Krigsrätten, vilken
urspr. var tänkt som ett enbart judiciellt organ
men snart nog även övertog viktiga militära,
administrativa befogenheter. Denna
omorganiserades 1634 till Krigsrådet, som ämbetsverket
officiellt benämndes i 1634 års RF liksom i
följande regeringsformer, el. K., som det vanl. —
samt i 1720 och 1772 års RF även officiellt —
kallades. K:s chef blev riksmarsken, det bestod
enl. 1634 års RF dessutom av två militärt
utbildade riksråd som bisittare och fyra andra
officerare. Under kollegiet, som utrustades med
sekreterare, notarier och annan erforderlig personal,
hörde alla ärenden rörande lantförsvarsväsendet
inom riket och dess provinser. Det blev under
ledning av riksmarskerna J. De la Gardie (1634
—52), G. Horn (1653—57), L. Kagg (1660—61),
och K. G. Wrangel (1664—76), vilka dock långa
tider på gr. av andra militära uppdrag måste avstå
från att direkt deltaga i handläggningen av
ärendena, ryggraden i hela den svenska
försvarsorganisationen. Under Karl XI :s regering bröts K:s
makt, dess fasta arbetsformer och organisation
upphävdes, främst genom en k.f. av 1680. Någon
president i kollegiet blev ej utnämnd. Även under
Karl XII intog K. en undanskjuten ställning;
dock erhöll det i samband med tronskiftet och
kungens vistelse i Turkiet nya presidenter, näml,
kungl. råden A. Wachtmeister (1697—99) och N.
Gyllenstierna (1710—20). Efter omvälvningen 1718
—19 beslöts (i 1719 års RF), att K. i huvudsak
skulle återfå sin gamla organisation och ställning,
men följ, år beslöts (i 1720 års RF), att dess
president icke vidare skulle tillhöra riksrådet.
Visserligen förblev riksrådet C. S. Dücker tf.
president i K. 1720—32, men därefter löstes helt
sambandet mellan regeringen och K. Detta förblev
ett centralt ämbetsverk men med vida mindre makt
än under sin storhetstid på 1600-talet. Viktiga
frågor av militär art behandlades numera av
regeringen utan K:s hörande; dettas verksamhetsfält
inskränktes alltmer till de militärtekniska och
finansiella områdena. Under Gustav III blev dock
K. på initiativ av J. C. Toll 1782 omorganiserat,
— 1099 —
— 1100 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
