Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kriminalvård - Kriminell - Kriminologi - Krimkonferensen - Krimkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIMINELL
den dömde inom produktionslivet, och han kan
därjämte i de flesta fall bli i stånd att försörja
såväl sig själv som sina närmaste. — Litt.: I.
Strahl m.fl., ”Om påföljder för brott” (i
”Krimi-nologisk handbok”, 5, 1948). E.Sn.
Kriminell’ (jfr Kriminal-), brottslig; brottmåls-.
Kriminologi’ (till lat. crimen, brott, och grek.
log’os, lära), den på systematiska iakttagelser
grundade läran om brottsligheten, med
särskild hänsyn till dess orsaker. K. i egentlig
mening innefattar alltså ej kriminal- el.
straffrätt, vars föremål är reglerna för samhällets
verksamhet för brottslighetens bekämpande, men
tydligt är, att resultaten av kriminologiska
forskningar böra läggas till grund för straffrättens
utformning (se Kriminalpolitik). Allmänt talat
utgör varje brott ett resultat av ett samspel mellan
den brottslige individens personliga egenart och
talrika yttre, bl.a. ekonomiska och sociala,
förhållanden. När det huvudsakligen avgörande är
individens beskaffenhet och denna är av varaktig
karaktär, talar man om kronisk brottslighet; om
huvudvikten ligger på yttre anledningar, föreligger
däremot akut brottslighet. Inom k. urskiljas olika
forskningsgrenar, som äro inriktade på olika sidor
av brottsligheten och dess orsaker. De brottsliga
individerna äro sålunda föremål för
kriminal-antropologie n*. Förbrytarnas kroppsliga
beskaffenhet har ingående undersökts av en
riktning inom kriminalantropologien, men av större
betydelse är den forskningsgren, som
sysselsätter sig med brottslingarnas själsliv,
kriminalpsykologien. Denna vetenskap, som
har nära beröringspunkter med psykiatrien, har
i Sverige ägt en banbrytande representant i
Andreas Bjerre. Dess resultat befinna sig ännu i
mångt och mycket på ett förberedande stadium.
Brottsligheten som samhällsföreteelse och därmed
sammanhängande sociala förhållanden studeras av
kriminalsociologien, vilken, då den
arbetar med statistiska metoder, benämnes
kriminalstatistik (se Rättsstatistik). Av vikt är,
att dessa olika grenar av k. slutl. ha samma
föremål och icke få släppa detta samband ur sikte. —
Till k. i mera vidsträckt mening räknas även den
mera detaljerade, praktiskt inriktade kunskapen
om brottslingarnas levnadssätt och de olika sätten
för utförande av brott (k r i m i n a 1 i s t i k), vilken
ligger till grund för nutidens mera exakta metoder
för upptäckande av brott och uppspårande av
förbrytare (kriminaltekni k*). R.Bl.
Krimkonferensen, se Jaltakonferensen.
Krimkriget, kriget 1853—56 mellan å ena sidan
Turkiet, England, Frankrike och Sardinien samt å
andra sidan Ryssland. Det diplomatiska förspelet
började med en kontrovers mellan vissa
grekiskkatolska och romersk-katolska kloster, vari
Ni-kolaj I tog de förras, Napoleon III de senares
parti. Tvisten fick allvarlig innebörd, då tsaren
1852 i anslutning därtill framförde krav att
erkännas som skyddsherre för Turkiets alla
grekiskkatolska trosbekännare. Dessa krav hade en
djupare innebörd: Ryssland önskade utbygga sin
hegemoni på Balkan och framlade (jan. 1853) i
London en plan, enl. vilken Serbien och Bulgarien
skulle upprättas som ryska skyddsstater, Kreta
och Egypten tillfalla England. Den engelska
re
geringen avvisade planen och stödde, liksom den
franska, Turkiet både diplomatiskt och genom att
sända krigsfartyg till de turkiska farvattnen. När
Ryssland upprepade sina krav och därtill begärde
en rysk-turkisk allians, avvisade sultanen detta,
varefter Ryssland bröt de diplomatiska
förbindelserna med Porten och sände trupper in i Moldova
och Valakiet. Ett försök av Österrike att jämte
Preussen och västmakterna medla misslyckades.
4/io förklarade Turkiet Ryssland krig, och sedan
en rysk flotta 30/ii angripit och förstört en turkisk
eskader vid Sinope, alldeles i närheten av de
fransk-engelska krigsfartygen, fingo krigspartierna
i Paris och London vind i seglen.
Västmaktseskad-rarna löpte 3/i 1854 in i Svarta havet, Ryssland bröt
de diplomatiska förbindelserna med västmakterna,
som svarade med att ultimativt kräva
Donaufurs-tendömenas utrymmande. 27/s—28/s kom den ryska
krigsförklaringen till England och Frankrike. Det
dröjde länge, innan större krigsoperationer kommo
i gång. På våren hade en rysk här begynt belägra
Silistria, men sedan allierade hjälptrupper under
marskalk Saint-Arnaud landstigit och ryckt fram
mot Varna, hävdes belägringen. De krav, som det
mobiliserade Österrike med preussiskt stöd
framförde om utrymning av de rumänska
furstendöme-na, ställde Nikolaj inför risken, att de
mellaneuro-peiska stormakterna skulle sluta upp vid
västmakternas sida. Ryssland måste ge vika, dess
trupper lämnade Moldova och Valakiet, som i aug.
besattes av österrikisk och turkisk militär. K. hade
nu blivit ett krig, som sökte efter en skådeplats.
En möjlig sådan var belägen vid Östersjön, och
trol. var Oskar I trots gemensam svensk-norsk
och dansk neutralitetsförklaring angelägen att
ansluta sig till västmaktsblocket — en engelsk
flotteskader under Napier anlände till Östersjön,
förstörde 1854 Bomarsund på Åland och
bombarderade 1855 Sveaborg —, men han kunde icke
utverka den starka hjälpexpedition, som han ansåg
erforderlig. Västmakterna hade i verkligheten
beslutat att förlägga huvudskådeplatsen för kriget
till Krim. Här landsteg vid Eupatoria i början av
sept. 1854 en allierad kår på o. 60,000 man, inför
vilken de ryska trupperna under Mensjikov efter
strider vid Alma måste retirera. Operationerna
koncentrerades därefter kring fästningen
Sevasto-pol, som skickligt försvarades av kommendanten
von Osten-Sacken och ingenjörsofficeren Todleben
samt uppehöll kontakt med den ryska fältarmén
under Mensjikov, senare Gortjakov; dennas
attacker vid Balaklava 25/io och Inkerman 5/n lyckades
belägringshären, som nu kommenderades av
Can-robert, slå tillbaka. Under tiden fortsatte
fredstre-varna. Österrike utarbetade jämte västmakterna
en fredsplan, vars principer godtogs av Ryssland,
men de fredsförhandlingar, som fördes härom i
Wien mars—juni 1855, ledde ej till resultat. Nu
togo krigsoperationerna fart; icke minst hade ett
regeringsskifte i England, som förde Palmerston
till makten, medfört ökad engelsk krigsinsats,
västmakterna hade vunnit en ny allierad i Sardinien,
stora förstärkningar hade sänts till Krim. Här
genomdrev den nye franske befälhavaren Pélissier
stormning av Sevastopol 8/ø 1855, MacMahon
lyckades intaga Malakov, varefter ryssarna utrymde
hela fästningen. Härmed voro krigsoperationerna
— 1123 —
— 1124 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
