Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krismarium (christmarium) - Krisna - Krisrevisionen - Krissa, Krisa - Krisskatt - Kristall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTALL
Krisma’rium (c h r i s m a r i u m), vanl.
benämning för det kärl, i vilket chrisman* förvaras,
ampulla, smörjelsekar.
Krisna, se Krishna.
Krisrevisionen, se Statens krisrevision.
Krissa, K r i s a, forngrekisk stad, se Delfi, sp.
no.
Krisskatt, se Krigskonjunkturskatt.
Kristall’’ (grek, krys’tallos, is), miner., en
homogen, anisotrop kropp, i sin idealform
regelbundet begränsad av plana ytor. Genom
röntgenundersökning kan den lagbundna atomgrupperingen
och därmed strukturen i en k. bestämmas, varvid
det visar sig, att en k. alltid äger konstanta
egenskaper), d.v.s. den är homogen (jfr Anomali 2),
men att dessa egenskaper växla med riktningen,
d.v.s. den är anisotrop. En fritt utbildad k. är
den mest regelbundna byggnad naturen kan
åstadkomma. Jfr Kristallisering.
En bild av kristallstrukturen* (kristallgittret)
visar, hur atomerna hopas i vissa plan mera än
i andra; efter planen med den största
atomtätheten utbildas kristallytor. Varje kropp med
bestämd kemisk sammansättning har sin bestämda
gruppering av atomerna, sin fasta kristallstruktur
och följaktligen även bestämda lägen på
kristallytorna. En k. växer genom att nya molekyler
regelbundet fogas till den, varvid kristallytorna
förskjutas parallellt med sig själva. Vinkeln
mellan två ytor är konstant. Kvarts har alltid 1200
vinkel mellan prismaytorna, kalkspat 74°55’
mellan spaltytorna. Lagen om
kantvinklarnas konstans är den först kända av
kristalllagarna.
På en k. finnas ofta ytor av olika slag,
utbildade längs olikvärdiga atomplan. Samtliga ytor
uppträda på ett lagbundet sätt i förh. till
varandra. En ytas läge anges genom dess
parametrar, d.v.s. de längder ytan avskär på de
tre el. fyra axlarna i ett koordinatsystem, som
man tänker sig lagt i k., och vilka axlar,
kristallaxlarna, äro parallella med förefintliga
el. möjliga kristallkanter. Om en ytas parametrar
betecknas med a, b och c, ökas storleken av dessa
under k:s tillväxt, men parameterförhållandet,
a : b : c, förblir konstant. Om en yta på en k. har
parameterförhållandet a : b : c, kan en annan ha
förhållandet a : b : 2 c, en tredje 2 a : 3 b :2c etc.
Förhållandet mellan de olika ytornas parametrar
hos en k. kan alltid uttryckas i små, hela tal.
Denna lag, den andra kristallagen, lagen om
de enkla parameterförhållandena, har
varit av största betydelse för kristallografiens
utveckling. Den framgår med nödvändighet
ur kristallstrukturen. — Kristallytor betecknas
vanl. med bokstäver, med Weiss’ symboler
el. Millers indices. Symbolerna angiva
parameterförhållandet enl. ovan, t.ex. 2 a : 3 b : 2 c, medan
Millers indices, som äro mera använda, endast
angiva parametrarnas koefficienter el. rättare
deras inverterade värde, således för ovannämnda
yta (- - ~) el., efter slopandet av den gemensamma
232
nämnaren, (323). Analoga beteckningar äro
2 a : b : c och (122), a : 2 b : 2 c och (211), 3 a :b : 2 c
och (263), a: 00 b: 00 c och (100). Utgående från
en yta, som betecknas a : b : c el. (m) och kallas
grundform, härleder man indices för övriga ytor.
K:s geometriska egenskaper, ytornas parametrar
och beteckning bestämmas genom mätning av
kantvinklarna i en goniometer, genom
kristallprojektion och kristallberäkning. Härvid kommer
även k:s symmetriförhållande att framträda.
Genom kombination av symmetriplan, symmetriaxlar
och symmetricentrum erhålles en serie
symmetri-klasser el. kristallklasser (32 st), vilka
sammanföras i 7 k r i s t a 11 s y s t e m*: reguljära
el. tesserala, tetragonala el. kvadratiska,
hexago-nala, trigonala, rombiska, monoklina och triklina
el. asymmetriska systemet.
Antalet symmetriklasser i systemen är
varierande, högst i tetragonala och trigonala
systemen (7), lägst i triklina (2). Den klass i ett
system, som har högst symmetri och därmed
också de ytrikaste formerna, kallas h o 1 o e
d-riska klassen. Hemiedriska och t
e-tartoedriska klasserna ha antalet ytor i
vissa former reducerat till hälften, resp,
fjärdedelen av den holoedriska formens. Hemimorfa
kallas k. med polär utbildning.
Enantiomor-f a benämnas k. med höger- och vänsterformer,
vilka i symmetrihänseende förhålla sig till
varandra som den ena handen till den andra. —
Inom varje kristallklass finnas sju olika
ytfor-mer, som efter sitt läge fått olika beteckningar.
Ändytor el. pinakoider kallas de som
skära endast 1 kristallaxel, prismaytor de
som skära 2, och pyramidytor de som skära
3 axlar. Den ändyta, som skär vertikalaxeln,
kallas b a s y t a. Ofta förekomma flera
likvärdiga ytor på en k., och hos reguljära systemets
enkla former äro alla ytor likvärdiga (kub,
ok-taeder etc.). Kombination av flera olika
ytfor-mer är vanlig, t.ex. prisma, spetsig pyramid,
trubbig pyramid och basyta. En k. kan vara
enkel el. sammansatt av flera individ i regelbunden
sammanväxning. Av sammansatta k. finnas dels
parallellsammanväxta med alla
likvärdiga kanter och ytor i de skilda individen
parallella, dels tvillingar med endast vissa
element gemensamma. Tvillingarna kunna ha ett
gemensamt plan, tvillingplan, el. en gemensam
axel, tvillingaxel, de kunna vara berörings- el.
genomväxningstvillingar. En upprepad
tvillingbildning för till trillingar, fyrlingar el.
polysyn-tetiska tvillingar.
En k. med fritt utbildade ytor kallas i d i
o-m o r f, en som oregelbundet begränsas av andra,
omgivande, xenomorf el. allotriomorf.
Ett aggregat av (väsentligen) xenomorfa k.
sä-ges vara k r i s t a 11 i n t. K. i en kristallin
massa ha samma regelbundna inre byggnad, samma
rymdgitter, som idiomorfa k. Kristalliserade
substanser kunna efter rymdgittren grupperas i
sym-metriklasserna och inom dessa ytterligare
uppdelas. Rymdgittret (se Kristallstruktur)
bestämmes genom röntgenografisk strukturanalys (se
Kristallanalys).
Av k:s fysikaliska egenskaper äro färg,
hårdhet, klyvbarhet och spec. v. av särskild betydelse
för makroskopisk bestämning. Av än större
intresse äro k:s ljusbrytning, dubbelbrytning,
polarisation och optiska orientering (se Kristalloptik).
Varje element el. kemisk förening har sin
be
— 1129 —
— 1130 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
