Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristallisering - Kristalliter - Kristallkemi - Kristallkloroform - Kristallkällrar - Kristallmottagare - Kristalloblastisk struktur - Kristallografi - Kristalloider - Kristalloluminiscens - Kristallomanti - Kristalloptik - Kristallos - Kristallpalatset - Kristallprojektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTALLITER
indunstningsskålar med uppvärmning. Snabbare
sker indunstningen i slutna kärl, varvid de
bortgående ångorna kondenseras och lösningsmedlet
återvinnes. I sockerindustrien indunstas
sockerlösningen under vakuum i flerkropparsindunstare.
Härvid utkristalliserar redan största delen av
sockret (kokning på korn). Den så erhållna varma
blandningen av kristaller och moderlut
(fyllmas-san) passerar sedan en kristallisator med kylning
genom roterande, vattenkylda skivor, i vilken
ytterligare k. sker och kristallmassan
kontinuerligt föres fram genom apparaturen. Kontinuerlig
k. av vissa ämnen kan också ske genom att
deras mättade, varma lösningar droppas ned på
ett vattenkylt, ändlöst band, från vilket
kristallmassan kan avskrapas. Beroende på
kristallisa-tionssättet vid de olika förfarandena måste
produkten skiljas från moderluten el. lösningsmedlet
genom filtrering el. centrifugering. El.
Kristalli’ter, de vid hastig avsvalning av en
magma uppkommande rudimentära, ofta
skelett-liknande kristaller, vilka iakttagas i t.ex.
basalt-glas och obsidian.
Kristallkemi, den gren av kemien, som sysslar
med sambandet mellan ett ämnes kristallform
och dess kemiska sammansättning (struktur).
Kristallkloroform, kem., se Kristallvatten.
Kristallkällrar, geol., grottor el. källarliknande
hålrum, bildade genom upplösning av den relativt
lättlösliga, av kalk el. dolomit bestående
berggrunden. K:s väggar klädas ofta av sekundärt
avsatta kristalldruser (se Drus).
Kristallmottagare, se Radioteknik.
Kristalloblastisk struktur, petrogr., se
Bergarts-metamorfos, sp. 678.
Kristallografi’ (till grek, krystallos, is, och
grafein, skriva), läran om kristallerna, indelas i
geometrisk, fysikalisk och kemisk k. Den
geometriska k. behandlar de olika
kristallformerna och deras symmetriförhållanden, den
fysikaliska k. omfattar kristallernas optik samt
kohesions- och täthetsförhållande, den kemiska
k. kristallernas kemiska byggnad, sedd i samband
med deras geometriska och fysikaliska egenskaper.
Se vidare Kristall, Kristalloptik, Kristallstruktur
och Kristallsystem.
De äldre forskningarna inom k. ägnades
huvudsaki. åt den geometriska och fysikaliska k. Under
senare hälften av 1600-talet framträdde dansken
Nils Stensen (Nicolaus Steno), vilken uppställde
lagen om kantvinklarnas konstans. Till den
geometriska k:s vidare utveckling bidrogo under
1700-talet främst Rome de l’Isle (1736—90) och René
Haüy (1743—1826). 1678 hade Christian Huygens
(1629—95) för akad. i Paris framlagt sin teori om
ljuset som en vågrörelse, vilken teori sedan av
Young (1773—1829) och Fresnel (1788—1827) m.fl.
utvidgades, varvid även riktningarna för den nyare
kristalloptiken uppdrogos. — Bland de stora
namnen inom den kemiska k. må nämnas Eilhard
Mitscherlich (1794—1863), vilken bl.a. införde
begreppet isomorfi och Bakhuis Roozeboom (1854—
1907). Den senares arbeten äro av grundläggande
betydelse vid studiet av de magmatiska
processerna. — Under de senaste årtiondena har genom
upptäckten av röntgenstrålarna ett nytt fält
öppnats för den kristallografiska forskningen,
varige
nom en mera bestämd uppfattning av kristallernas
inre byggnad vunnits. R.Nn.
Kristalloi’der, kem., se Kolloidkemi, sp. 487.
Kristalloluminiscens, fys., se Luminiscens.
Kristallomanti’, folkkult., se Kristallskådning.
Kristalloptik behandlar kristallernas optiska
egenskaper, ss. ljusbrytningsförmåga,
reflektions-förmåga, dispersion o.s.v. Med avseende på sitt
förhållande till ljuset indelas kristallerna i två
grupper. Till den första gruppen höra sådana
kristaller, inom vilka alla riktningar äro optiskt
likvärdiga, i s o t r o p a, d.v.s. representera
samma ljushastighet. Hos kristaller, tillhörande den
andra gruppen, de optiskt anisotropa,
varierar ljushastigheten på ett lagbundet sätt och
hän-föres till ett tredimensionellt koordinatsystem, de
s.k. elasticitetsaxlarna, vilkas lägen i
högre el. lägre grad äro bundna till kristallens
kristallografiska symmetrielement.
En mot ett optiskt anisotropt ämne infallande
ljusstråle uppdelas vid sitt inträde i kristallen i två,
vinkelrätt mot varandra svängande strålar med
olika fortplantningshastighet (se Dubbelbrytning);
dessa strålar sägas vara planpolariserade.
Hos en viss grupp av anisotropa kroppar,
tillhörande hexagonala och tetragonala systemen, gives
det en riktning, utmed vilken ingen
dubbelbrytning äger rum. Denna riktning sammanfaller med
den kristallografiska huvudaxeln och benämnes
optisk axel, mineralet optiskt e n a
x-1 i g t. övriga optiskt anisotropa kroppar äga två
axlar (äro optiskt t v å a x 1 i g a); hithörande
mineral tillhöra rombiska, monoklina och triklina
systemen. — Enantiomorfa kristallformer visa ofta
cirkularpolarisation, d.v.s. vrida den
infallande strålens polarisationsplan (se
Polarisation). — K. är inom den fysikaliska
kristallografi-en den dominerande vetenskapen och når en
vidsträckt tillämpning vid mikroskopisk
undersökning av tunna mineral- och bergartssnitt. R.Nn.
Kristallos [-å’s], se Sackarin.
Kristallpalatset, eng. Crystal Palace, uppfördes
i Hyde Park till den stora Londonutställningen
1851 efter ritningar av trädgårdsarkitekten J.
Paxton, vilken dessutom anlade terrass- och
parkanläggningarna däromkring. K. byggdes i en
elegant konstruktion av glas och järn i
fabriks-tillverkade standardenheter, vilka hopmonterades
på byggnadsplatsen. Denna långt drivna
rationalisering gör K. till en av de viktigaste företeelserna
i 1800-talets byggnadskonst. 1854 nedmonterades
K. och överflyttades till stadsdelen Sydenham i
s. London, där byggnaden väsentligt utvidgades.
Den användes där till större utställningar och
som militärmuseum. K. förstördes genom en
eldsvåda 1936. — Se bild 17 å pl. vid
Byggnadskonst. S.Re.
Kristallprojektion, miner., schematisk bild av en
kristall, visande dess geometriska egenskaper, ss.
symmetriförhållanden, ytzoner och kantvinklar. I
k. äro alla variationer i ytornas storlek och form
och alla störningar i symmetribilden, som
förekomma hos förvuxna kristaller, eliminerade. K.
är ovärderlig som hjälpmedel vid beskrivning av
kristallerna och beräkning av deras geometriska
konstanter. Olika typer av k. ha prövats, mest
använd är den stereografiska projektionen, vilken
— 1135 —
— 1136 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
